För mindre än hundra år sedan fanns det flera framstående europeiska och nordamerikanska gestalter som tydligt kunde identifiera hoten mot de europeiskättade folken i form av bland annat brödrakrig och massinvandring. Här kan exempelvis nämnas svenskättade Charles Lindbergh. Det fanns också flera akademiker som försvarade de europeiskättade folkens intressen. En av dessa var Lothrop Stoddard (1883-1950). Stoddard var utöver akademiker även författare, pacifist och filatelist. I sina verk förutspådde han bland annat Japans framgångar, Andra världskriget (både det japansk-amerikanska och det europeiska), våldet mot tyska judar, avkolonialiseringen, massinvandringen och islams konflikt med Väst. Det kan därför vara intressant att stifta närmare bekantskap med Stoddard, både som ett stycke idéhistoria och som en inblick i den världsåskådning som tills helt nyligen var naturlig för europeiskättade män (i förbigående kan här nämnas den nostalgiskt färgade populariteten för en serie som Mad men, vars manliga huvudroller delvis tillhör samma människotyp som Stoddard).
The Revolt against Civilization
Thus we see that civilization depends absolutely upon quality, while quality, in turn, depends upon inheritance. Environment may bring out all there is in a man, but heredity predetermines what there is to bring. We now begin to see the fallacy of such fatalistic notions as “The Law of Civilization and Decay." Civilizations, unlike living organisms, have no appointed cycle of life and death. Given a high-type stock producing an adequate quota of superior individuals, and a civilization might be immortal.
– Stoddard
Stoddards verk Revolt against Civilization, med undertiteln Menace of the Under Man, finns tillgängligt på internet. Stoddard utgår i sitt verk från den positiva syn på vetenskapens möjligheter som var en del av tidsandan. Han ställer vetenskapens rön mot de abstrakta jämlikhetsidealen, och menar att om det är något vetenskapen visar så är det att människor inte är jämlika av naturen. Tvärtom leder evolutionen till en allt högre grad av differentiering. Stoddard har också tillgång till de IQ-studier som bland annat den amerikanska armén utförde, och kan med utgångspunkt i dessa kategorisera befolkningen i olika grupper. Han finner tydliga samband mellan IQ och både social klass och ras (där nordeuropéer, sydeuropéer och svarta befann sig på en fallande skala). Detta är i förbigående sagt samma samband som vetenskapsmän i vår tid finner, även om det på Stoddards tid ansågs mindre tabu att utgå från dem i debatten. Kopplingen mellan verklighet och debatt var kort sagt tydligare då än nu.
Stoddard jämför vår civilisation med tidigare civilisationer som gått under. Hans materialistiska och vetenskapliga fokus gör att han menar att det som fått dem att gå under har varit en försvagning av deras människomaterial. Stoddard skiljer sig här från en Spengler och en Yockey, och framstår i efterhand som något endimensionell med sin betoning av det biologiska. Samtidigt är det en aspekt av historien, och inte ointressant. Den som vill förstå högkulturers uppgång och fall bör dock kombinera flera perspektiv.
Stoddards grundtanke är att civilisationer är så komplexa fenomen att de är krävande för sina medlemmar. Detta gör att deras utveckling förr eller senare avbryts av att befolkningen inte kan hantera kraven. Här kan man vara något tveksam till Stoddards resonemang. Dels tar han inte med arbetsdelning och specialisering i beräkningen, dels lever vi idag i en marknadscivilisation vilket skiljer oss från tidigare kulturer. En marknadscivilisation torde kunna anpassa utbud och efterfrågan efter humankapitalets skiftningar. Men även denna förmåga torde ha begränsningar.
Problemet för Stoddard är att i civilisationen sätts det naturliga urvalet ur spel. Den högpresterande kärnan tenderar att få färre barn, medan grupper som på en mer primitiv nivå skulle ha fått liten eller ingen avkomma istället blir allt fler. Redan i Rom beklagade man sig över att de aristokratiska ätterna var barnlösa medan ”proletariatet” fyllde staden. Stoddard indelar människomaterialet i ”superiors”, ”intermediates” och ”inferiors”. ”Superiors” är den verkligt kulturskapande minoriteten, medan ”intermediates” är den stora, välfungerande massa som varje civilisation behöver. ”Inferiors” är de galna, de verkligt lågbegåvade, et cetera. Dessa grupper är dock inte rigida, för ju mer komplex en civilisation blir desto fler människor kan räknas som ”inferiors”. Någon egentlig värdering lägger Stoddard inte i begreppen, utan det är relativa termer.
Undermännens revolt
Stoddard menar att ju mer komplex civilisationen blir, desto större grupper är oförmögna att uppfylla dess krav. Detta gäller dels rena ”degenerates”, liksom människor som hade fungerat alldeles utmärkt i något mindre komplexa samhällen (dessa beskriver han som ”primitives”). Enligt Stoddard brinner ett mer eller mindre glödande hat i dessa gruppers bröst, mot en civilisation där de inte fungerar. Samtidigt får de tillgång till ledare i form av ”border-liners”, ”the disinherited” och ”misguided superiors”. Det är när han rör sig in på psykologins område som Stoddard blir mest aktuell, för hans skildringar av både ”degenerates”, ”border-liners” och ”misguided superiors” för direkt tankarna till många ”antifascister”, queerteoretiker, och liknande. Även Adorno och många av de andra företrädarna för 1968 använde sig av psykologi för att misskreditera sina politiska motståndare, skillnaden är här att Stoddard hade rätt och de hade fel. Stoddard skriver om ”the border-liner” och ”the misguided superior”:
We have already noted the “border-liner," the man who cannot quite “make good." We have seen how hard is his lot and how hotly he turns against that social order which he just fails to achieve. Most of such persons fail because of some fatal defect—a taint of character or a mental “twist." In other respects they may be very superior, and possess brilliant talents which they can use against society with powerful effect.
……
Lastly, there is the “misguided superior." He is a strange phenomenon! Placed by nature in the van of civilization, he goes over to its enemies. This seems inexplicable. Yet it can be explained. As the Under-Man revolts because civilization is so far ahead of him, so the misguided superior revolts because it is so far behind. Exasperated by its slow progress, shocked at its faults, and erroneously ascribing to mankind in general his own lofty impulses, the misguided superior dreams short cuts to the millennium and joins the forces of social revolt, not realizing that their ends are profoundly different even though their methods may be somewhat the same. The misguided superior is probably the most pathetic figure in human history. Flattered by designing scoundrels, used to sanctify sinister schemes, and pushed forward as a figurehead during the early stages of revolutionary agitation, the triumph of the revolution brings him to a tragic end. Horrified at sight of barbarism’s unmasked face, he tries to stay its destructive course. In vain! The Under-Man turns upon his former champion with a snarl and tramples him into the mud.
Stoddard ger liknande psykologiska analyser av ”under-männens” hat mot civilisationen, och inte minst hatet mot den vetenskap som utmanar tron på en naturlig jämlikhet. Hans skildring av hur hatet mot civilisationen tar form för också tankarna till metapolitiken. För att en civilisation ska kunna utsättas för öppen revolt måste nämligen dess grundvalar först ha utsatts för ett längre angrepp i form av kulturkritik av flera sorter. Stoddard skriver:
The symptoms of incipient revolution can be divided into three stages: (1) Destructive criticism of the existing order; (2) revolutionary theorizing and agitation; (3) revolutionary action.
På det första stadiet undermineras civilisationens legitimitet genom oavbruten kritik. Detta känner vi från Europa, med allt från modern konst och psykoanalys till marxism och queerteori. På detta stadium presenteras inget alternativ, utan det räcker att kritisera det bestående. Under nästa skede tillkommer mer konkreta teorier och visioner, och dessa följs sedan av revolution. Stoddard utgår i sin skildring av dessa faser från den europeiska socialismens historia, som han känner oväntat väl (bland annat citerar och diskuterar han Babeuf, den utopiska socialismen och skillnaderna mellan marxism och anarkism). Stoddards grundtes är att bolsjevikerna i hög grad drevs av hat och var undermän. Han återger ett flertal citat som antyder att hat var en viktig drivkraft, liksom exempel på att flera bolsjeviker var ”degenerates”. Som kuriosa kan återges de diagnoser som gjordes av några medicinska professorer som av praktiska skäl skonades i Kiev 1919. Stoddard skriver:
One such scientific examination of a group of Bolshevik leaders has been made. At the time of the Red terror in the city of Kiev, in the summer of 1919, the medical professors of Kiev University were spared on account of their usefulness to their terrorist masters. Three of these medical men were competent alienists, who were able to diagnose the Bolshevik leaders mentally in the course of their professional duties. Now, their diagnosis was that nearly all the Bolshevik leaders were degenerates, of more or less unsound mind. Furthermore most of them were alcoholics, a majority were syphilitic, while many were drug fiends.
Intressant är också ett citat från bolsjevikledaren Pogany, riktat till borgarklassen i det Budapest som då hölls av de röda:
Tremble before our revenge! We shall exterminate you, not only as a class but literally to the last man among you.
Stoddard övergår efter sin beskrivning av undermännens revolt till en serie förslag för att skydda civilisationen mot kaos. Centrala där är de eugeniska. För att minska undermännens rekryteringsbas vill Stoddard se en eugenisk politik som förhindrar att de för sina gener vidare samtidigt som man förädlar befolkningen i riktning mot en ”neo-aristokrati”.
Stoddards relevans idag
Stoddards perspektiv är inte irrelevant. Det är uppenbart att många som ägnar sig åt vissa former av modern konst eller politik som riktar sig mot manliga, infödda européer faktiskt är ”borderliners” och, mer sällan, ”misguided superiors”. Stoddards psykologiska analyser framstår här, hundra år senare, fortfarande som oväntat inkännande. Det är också tydligt att den moderna populärkulturen är regressiv, och bygger på den lägsta gemensamma nämnaren (”the lure of the primitive”, för att låna Stoddards termer). Detta är extra illa då vi enligt Stoddard alla har element av ”the inferior” i oss, och när samhället inte uppmuntrar oss att odla våra högre sidor kommer denna inre underman att dominera. Vi får då det förfall av samhället som beskrivits bland annat av en Theodor Dalrymple. Det är också tydligt att Stoddard har en poäng vad gäller den dysgeniska politiken. Framgångsrika européer väntar ofta tills de blivit infertila innan de bildar familj, vilket gör att de genetiskt blir återvändsgränder. Samtidigt finansierar de genom välfärdsstaten att helt andra grupper människor kan föra vidare sina gener i stor omfattning. I ett längre perspektiv är detta ohållbart.
Samtidigt har Stoddards analys flera brister. Han framstår som en ganska tråkig borgare, och ser bland annat vorticismen och Jack London som exempel på undermännens revolt. Hans intelligensaristokratiska fokus kan också framstå som tråkigt, men man missar då att han inkluderar större delen av befolkningen i gruppen ”intermediates”. Stoddards betoning av biologiska faktorer i historien kan också upplevas föråldrade. Men analysen har också stora förtjänster. Detta gäller inte minst hans psykologiska inblickar, liksom hans eugeniska perspektiv. Det torde dröja minst ett decennium innan effekterna av steriliseringspolitikens upphörande blir så uppenbara att det senare åter förs upp på den politiska agendan, men Stoddard kan då vara en värdefull bekantskap på grund av sin humanistiska grundsyn. Att man inte vill att alltför lågbegåvade, mentalsjuka och missanpassade blir föräldrar behöver inte bero på hat, utan kan också rymma ett element av omtanke om de ännu ofödda.
Revolt against Civilization finns tillgänglig här: Menace of the Under Man
Relaterat
Eugenikens återkomst
Dalrymple – Life at the Bottom
Om skribenten: Joakim Andersen
