Thomas Ligotti, född 1953 i Detroit, är en av den moderna skräcklitteraturens kultklassiker, och jämförs inte sällan med både Lovecraft och Kafka. Ligotti har varit mycket angelägen om att skydda sitt privatliv, något som bidragit till hans mystik och kultstatus. Han har även samarbetat med, i brist på bättre benämningar, neofolkbandet Current 93 . Återkommande i Ligottis verk är en mörk och nihilistisk syn på världen, något som för tankarna just till Lovecraft. Det är också en effektiv duk för en skräckförfattare att måla sina berättelser på. Han har skrivit flera hyllade noveller, men dagens inlägg kommer att behandla hans roman, My Work is not yet done.

Den är intressant eftersom Ligotti där skriver ”corporate horror”, skräck som utspelar sig på en modern arbetsplats. Huvudpersonen, Frank Dominio, är en mellanchef i ett större företag. I likhet med Ligotti plågas han av ångest, och lider av tvångsbeteenden. Gradvis börjar han misstänka att hans kollegor konspirerar mot honom. Ligotti är här en mycket träffsäker skildrare av mikropolitiken på en större, byråkratisk arbetsplats, där en tillsynes neutral kommentar kan vara avsedd att sänka den redan känslige Dominios status.

Dominio framstår heller inte själv som särskilt sympatisk, hans ångestfyllda världsbild bygger på att de som kommer någonstans i världen är ”swine”. Hans grundläggande känsla av ångest blir för Dominio alltså det som utmärker honom. Dominio uttrycker det tidigt:

It seemed to me that the finest people, as people go, cannot help but betray a fair portion of fear and insecurity, even fullblown panic. On the other hand, someone must have a considerable dose of the swine in their make-up to get through even a single day unafflicted by trepidations of one sort or another.

Den arme Dominio plågas av att hans kollegor kallar honom Domino, ifrågasätter honom, och genom diverse härskartekniker gradvis manövrerar ut honom. Här är Ligotti återigen en skicklig skildrare av bland annat politiken i moderna organisationer, där angrepp kläs i ett intetsägande språk. Öppna aggressioner har sublimerats till neutrala kommentarer och välmenande förslag, vilket också gör det svårare för Dominio att försvara sig. Den tvångsmässige och mycket ensamme huvudpersonen påminner mycket om det som är känt om Ligotti själv, och han har i en intervju också sagt att han byggde miljön på erfarenheter från sitt eget arbetsliv. På sin fritid ägnar han sig åt att fotografera förfallna byggnader.

Efter Dominios karriärmässiga undergång erbjuds han hjälp att hämnas av en mystisk och uppenbart illvillig makt. Han får först gradvis insikt i denna makts väsen, och samtidigt i världens verkliga natur.

Ligotti har själv sagt att My Work is not yet done inte tillhör hans bästa verk, och det stämmer. Om man jämför med Lovecrafthyllningen The Last Feast of Harlequin blir detta nästan pinsamt tydligt. Det är ett originellt drag att förlägga handlingen till en modern arbetsplats, men särskilt skrämmande blir det aldrig. Dominios övernaturliga hämnd är ofta sadistisk, men får samtidigt en repetitiv karaktär. Det enda som engagerar är beskrivningen av Dominios arbetsplats, och hans gradvisa insikt i världens, och hans övernaturliga beskyddares, sanna natur.

I used the word “conspiracy" in the usual sense and for the usual reasons—to designate manipulative activities unknown to those whom they manipulate. The perpetrator of the conspiracy in “The Shadow, the Darkness" is the title entity which the character Grossvogel discovers to be the essence of reality. After a period of physical and psychic alterations to his being, he awakes to what the world is all about—not the art he had been practicing in order to make a name for himself but simply the functioning of his body as an organism without an illusory identity. This is a common account among mystics who have “realized" that they and the rest of the world are unreal, the only reality being a physical force that drives human beings to continue to exist.
– Ligotti

Reflektioner kring skräck

I en samtid där skildringar av allt från polygami till maffiafamiljer är återkommande i populärkulturen lyser den del av samhället där vi spenderar den största delen av våra liv med en förvånande frånvaro. Skildringar av arbetsplatsen blir därför närmast revolutionära handlingar, något Palahniuk visade med Fight Club och Gervais med The Office.

Att förlägga en skräcknovell till en kontorsarbetsplats var alltså originellt. Samtidigt kan man fråga sig vilken typ av skräck som skulle kunna återskapa den lovecraftianska känslan. Personligen upplever jag exempelvis den hyllade Poppy Z Brite som förutsägbar och ointressant. Att i sammanhanget nämna Stieg Larssons perversa överklassnazister känns mest som ett dåligt skämt, det är inte litterärt intressant att med det skrivna ordet bekräfta ett samhälles officiella världsbild.

För att återskapa den lovecraftianska känslan är det troligt att man skulle behöva röra sig närmare både det arkaiska och tabubelagda aspekter av verkligheten. Oavsett vad man anser om det bidrar Lovecrafts, Howards och Wheatleys användande av rasliga stereotyper och arketypiska gestalter till deras effektivitet som författare. På samma vis kan man om Clive Barker säga att hans skräck blir effektiv genom att bekräfta våra misstankar om konsekvenserna av vissa perversioner. Verklig skräck kan alltså sägas bygga på, i brist på bättre uttryck, en fasansfull misstanke. I vårt samhälle kan den hugade själv identifiera sådana misstankar. Verkligt effektiv skräck skulle alltså exempelvis kunna förläggas i de franska förorterna, men utan ett spår av politiskt korrekta sentiment och optimistiska försäkringar om människans medfödda godhet och tillvarons förmåga att över tid ordna allt till det bästa. Man skulle här kunna inspireras av Lovecrafts The Horror at Red Hook, där kurdiska djävulsdyrkare sprider uråldrig och ockult fasa i nordamerikansk slum.

Författare som visat fallenhet för den typen av skräck, även om de på andra vis skiljer sig från Lovecraft, är fransmannen Houellebecq, och svenske Henrik Johansson. I högre grad realistiska i sina berättelser än Lovecraft, kan de ändå sägas utforska den fasansfulla misstanke som bortom den officiella, optimistiska diskursen lever i vårt samhälle.

Relaterat
Going Postal
H.P. Lovecraft och hans antimodernism
H.P. Lovecraft och hans mytos
HP Lovecraft – Mot världen, mot livet
H.P. Lovecraft – Supernatural Horror in Literature
Rimfaxe – H.P. Lovecraft – Aryan Mystic

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.