Som etniskt medveten invandringskritiker hamnar man allt oftare i den oväntade situationen att man inte känner igen sig när man besöker andra invandringskritiska sidor och bloggar. Huvudskälet till detta är det växande fokus som läggs på islam och den såkallade ”islamiseringen”. Om man med diskurs menar ett särskilt språkbruk kan man tala om en specifik islamiseringsdiskurs.
Frågan man som etniskt medveten ställer sig är om denna diskurs är av godo. Till en början kunde man hoppas att den skulle bli ett första steg som för många på sikt skulle leda till en sundare världsåskådning, en insikt att Sverige är de etniska svenskarnas land och att liberalismen gjort oss betydande skada. Men detta ”på sikt” har nu skjutits på framtiden ganska många gånger, och man kan tvärtom identifiera ett antal tecken på att fokus på islamiseringen leder i negativ riktning.
”Jag är inte rasist”
Värt att ha i åtanke är här att detta beror på hur man ställer sig till den etniska frågan. Herrarna bakom Webblogg Oskorei är etniskt medvetna, och anser att ekonomiska, kriminalpolitiska och religiösa konsekvenser av massinvandringen trots allt är av sekundär betydelse. Det grundläggande problemet är att massinvandring är långsamt folkmord. För att ta ett exempel är blå ögon och ljust hår globalt sett mycket ovanligt, men historiskt är det en del av det som setts som typiskt svenskt. En följd av massinvandringen är att morgondagens svenskar varken genetiskt eller estetiskt kommer att ha särskilt mycket gemensamt med de människor som levt här i årtusenden. Det kan förefalla magstarkt, men var och en bör ställa sig själv frågan om det är fullständigt irrelevant om morgondagens svenskar i högre grad härstammar från Mellanöstern och Afrika än norra Europa. Om svaret på frågan är ”nej” har man åtminstone någon sorts etniskt medvetande. Man bör då fråga sig hur det påverkar olika politiska frågor. I ett sådant, etniskt, perspektiv blir det fullständigt ointressant vilken religion morgondagens befolkning bekänner sig till. Om de i hög grad härstammar från Mellanöstern kanske det rentav finns en logik i att deras religion också gör det.
Ett vanligt missförstånd här, skapat inte minst av media, är förövrigt att ett etniskt medvetande alltid leder till folkmord och andra extrema åtgärder. Men med tanke på att ”politik är det möjligas konst” är detta inte alls nödvändigt, faktum är att en politik som fokuserar på ”islamiseringen” har lika stora förutsättningar att kränka människor och även för den etniskt medvetne finns det utrymme för kompromisser och långsammare reformer.
”Islam är som nazism och kommunism”
Varför har då fokus kommit att hamna på islamiseringen? Man kan misstänka att detta i hög grad beror på medias logik. De begrepp som förekommer i media blir också de begrepp med vilka många människor förklarar sin omvärld. När media rapporterat om ”muslimer” och ”islamister” har de alltså kommit att bli begrepp människor tar ställning till. Hade media istället rapporterat om ”människor från Mellanöstern” hade något liknande skett, men det har media inte gjort. De såkallade islamofoberna reproducerar alltså medias verklighetsbeskrivning, även om de lägger andra värderingar i de skeenden media beskriver.
I lika hög grad beror det på gränserna för den offentliga diskursen. Denna accepterar kritik mot ideologier, men tabubelägger kritik mot de flesta etniska grupper. Jämförelser av islam med ideologier som ”nazism” har därför upplevts relativt förenligt med den offentliga diskursen. Den som kritiserat islam har alltid kunnat poängtera att han eller hon inte har något mot olika raser, utan tvärtom är helt färgblind. Det man vill diskutera är inte folkgrupper, utan totalitära religioner/ideologier. Detta är ändå inte helt riskfritt, som fallet med Sabunis islamkritiske medarbetare illustrerar, men det finns ändå så att säga gradskillnader i helvetet.
Detta är tragiskt. Det fanns andra diskurser som kunde ha blivit dominerande istället för islamiseringsdiskursen, exempelvis fokus på ”svenskfientligheten” som åtminstone erkände existensen av etniska svenskar. Men de kom att utmanövreras av ett växande fokus på islamiseringen. Nära islamiseringsdiskursen finner vi också ”MENA-diskursen”, där fokus läggs på beteendet hos män från Mellanöstern och Nordafrika. Här inser man att vissa mindre sympatiska kulturmönster från dessa regioner har föga med religion att göra, och återfinns hos både kristna och muslimer. Denna diskurs är i högre grad förenlig med ett etniskt perspektiv, och är också ärligare. Många människor som har negativa erfarenheter av människor från Mellanöstern har ingen aning om vilken religion de tillhör, om någon, men utgår man från islamiseringsdiskursen ligger det alltid nära tillhands att anta att de är ”muslimer”.
”Jag har inget mot dom som sköter sig”
Intressant är hur islamiseringsdiskursen ligger nära den samtida liberalismen, och den samtida sionismen. De värden islamiseringen anses hota är överlag liberala värden. Det är också universella värden, vilket gör att islamiseringsdiskursen blir lika aggressiv som den samtida neokonservatismen. Somaliska kvinnor får inte bära burka, Irak och Afghanistan måste ockuperas för att sprida västerländska värden, ”Mellanösterns enda demokrati” måste försvaras. En sådan liberal ideologi kan inte acceptera skillnader, måste tvinga alla historiska kulturer och traditioner till homogenitet. Värt att notera är också att utan denna expansiva liberalism hade vi inte haft dagens flyktingströmmar vare sig från Irak, Afghanistan eller Somalia.
Samtidigt illustrerar islamiseringsdiskursen det Carl Schmitt sade om vikten av att välja både sina fiender och sina vänner väl. När ”islamiseringen” är hotet kommer man som dagens Sverigedemokrater att välja både judar och kristna från Mellanöstern som sina vänner. Den föreställda gemenskapen blir ”vi som inte är muslimer”, något som kan inkludera snart sagt vem som helst.
När man ska definiera sin egen identitet, sina egna värden, sker det också i kontrast mot ”muslimerna”. Man missar då att en hel del av det som skiljer dessa från dagens svenskar är både positivt och överlägset. Här kan nämnas solidariteten inom gruppen (negativt beskrivet som ”klanism”), identifieringen med en grupp (negativt beskrivet som ”hedersproblematik”), tydliga könsroller med utrymme för manliga ideal (negativt beskrivet som ”patriarkala strukturer”). Även om det kan gå för långt i flera fall, är det just bristen på sådana inslag som gjort att svenskarna är ett folk av hjälplösa ”individer”. Lösningen vore alltså snarare att svenskarna inspirerades av det som är livsdugligt hos ”muslimerna”, snarare än att ytterligare legitimera de processer som gjort dem själva till, globalt och historiskt sett, degenerater som öppnat sitt lands gränser på vid gavel för mer livsdugliga folk.
”Din röst mot islamiseringen”
Lika oroväckande är hur fokus på islam sällan tycks leda längre. Det finns idag en såpass omfattande islamkritisk bloggosfär att den som börjat vakna ideologiskt löper stor risk att fastna i den. Däremot tycks den inte utvecklas, utan präglas av repetition. Varje dag kan man läsa om något nytt muslimerna gjort, och få sin dagliga hate fix. På grund av likheten med den liberala politiken, och oviljan att anamma en radikal världsåskådning, är de individer som fastnat i islamiseringsdiskursen också tacksamma offer för etablerade partiers utspel, oavsett om det sedan rör ”språktester” eller ”slöjförbud”. Men sådana utspel är i grunden ointressanta. De utgår från massinvandringen som en självklarhet, och kan därför i sin stupiditet jämföras med en diskussion om huruvida man ska börja med hasch eller heroin. Hasch må vara det bättre alternativet, liksom ”språktester” har sina poänger, men det finns en betydligt mer relevant grundfråga: ska du börja knarka (alternativt, ska vi föra en massinvandringspolitik)?
Så, för att sammanfatta: det långsiktiga problemet är etniskt, inte religiöst. Massinvandring är folkmord, och inget slöjförbud i världen förändrar det. Tvärtom leder fokus på ”ideologier som islam och nazism” till att de verkliga frågorna fortsätter hamna i skymundan. Islamiseringsdiskursen hade sin chans, och tycks inte ha lett till mycket mer än att invandringskritiker blivit liberaler.
Om skribenten: Joakim Andersen
