I dagens Expressen reflekterar Sakine Madon kring varför så få musiker i Sverige är höger. Frågan är inte ointressant, men Madons analys rör sig mest på ytan. Hon noterar att det kan finnas ett samband med att den svenska högern är väldigt ”medelklassig”, vilket sannolikt är en del av förklaringen. Men hennes musiksociologiska resonemang lämnar annars mycket övrigt att önska, och det är tydligt att hon borde läst Attali, O’Meara eller Kurtagic.
För det första fokuserar Madon på vilka åsikter olika musiker explicit står för. Men minst lika intressant är de budskap texternas teman och musiken i sig förmedlar. Ett exempel på detta är neofolken, som sällan är uttalat politisk. Men det fokus som läggs på teman som Europa och hennes historia, natur, militära värden, et cetera, gör att den ändå ligger i linje med traditionalism och en identitär världsåskådning. Även musiken i sig kan förmedla sådana budskap, exempelvis genom militära marscher eller organiskt naturmystiska visor.
Det finns ett flertal musiker som potentiellt kan räknas som höger, hela musikgenrer som vikingarocken och neofolken har starka kopplingar till exempelvis naturmystik och nationalromantik. Problemet ligger alltså hos den ”höger” Madon skriver om, då den avlägsnat sig från sin egen historia och därför tar avstånd från sådana musiker som annars skulle kunna vara av intresse. Den infantila och slätstrukna ”höger” det är tal om i artikeln är heller inte sådan att det framstår som frestande att förknippas med den.
De musiker Madon väljer som exempel på ”bäst musik och stil” är också djupt subjektiva val. Personligen har jag i varje fall svårt att se Doktor Kosmos som annat än verket av en infantil hjärna, för att ta ett exempel. Musiksociologiskt kan man också göra en analys av många musikers efemära koppling till samhället i stort. Att en grupp som saknar arbete blir mer mottaglig för de bilder, sentiment och ideal som florerar i den ideologiska överbyggnaden behöver man inte vara marxist för att inse, och det är då heller ingen överraskning att många av dem är allmänt ”progressiva”. Åtminstone i ungdomen, exempel som Hank von Helvete, Death in June och Morrissey antyder att de ibland lägger mindre tid på poser och mer tid på egna tankar med åldern.
Ett exempel på hur musik kan vara metapolitiskt intressant utan att göra politiska utspel finner vi i neofolkbandet Forseti.
Forseti som nordisk gud
En av de mindre kända nordiska gudarna är Forseti. Han beskrivs som Balders son, och lever i en sal av guld och silver, kallad Glitnir. Forseti anses också medla i tvister, och tycks ha varit en gud som dyrkades både av skandinaver och friser. Ellis Davidson beskriver i Nordens gudar och myter hur Forsetis kult var knuten till en helig ö mellan Frisland och Danmark, en ö många identifierat med Helgoland.
På ön fanns en helig källa, ur vilken man måste hämta vatten under tystnad. I Sankt Willibrords levnadsskildring från 700-talet beskrivs hur denne besökte ön, och vanhelgade källan genom att döda en ko och döpa tre män i den. Detta var under den frisiske kungen Radbods regering, en kung till vilken citatet ”jag tillbringar hellre evigheten med mina förfäder i Helvetet än med mina fiender i Himlen” brukar knytas. Radbod var den siste egentlige friserkungen, och bekrigade periodvis framgångsrikt den Charles Martel han inte ville spendera evigheten med.
Annars finns det ganska få beskrivningar av Forseti. Ellis Davidson beskriver en frisisk folksaga som skildrar hur tolv frisiska lagkunniga misslyckats att läsa upp sina lagar för Karl den Store, och som straff sätts i en roderlös båt för att dö. Deras böner om räddning besvaras, genom att en främling med en gyllene yxa på skuldran dyker upp på båten. Främlingen styr båten med yxan till land, där han slungar yxan på marken så att en källa uppstår. Därefter lär han dem de lagar de bör kunna, och försvinner. På grund av kopplingarna till guld, heliga källor och lagar har främlingen knutits till Forseti.
Helgoland tycks också ha varit en synnerligen helig ö för både skandinaver och friser, en helighet som förts vidare genom namnet. Under medeltiden förekom det att ön användes som bas för ”pirater”, vilket då ofta var en annan benämning på män som vägrade överge sina förfäders tro. Efter Andra Världskriget evakuerades Helgolands befolkning så att USA skulle kunna använda ön som bombfält. Detta genocidala projekt påminner om Chagosarkipelagens befolknings öde, även de förflyttades i samband med att Diego Garcia blev amerikansk militärbas och lever idag som underklass på Mauritius. Medan de amerikanska bomberna skakade den uråldriga heliga platsens yta förstördes också rika arkeologiska fynd, något som är mer än lite symboliskt. Idag har dock befolkningen kunnat återvända.
Bandet Forseti
In 1997 I bought my first guitar and discovered my love of acoustic music. By then it was clear to me that Forseti would never use electronic instruments, neither in the studio nor on stage. A purely acoustic arrangement produces much more warmth and emotion.– Andreas Ritter
Den gamle asagudens namn har även lånats av musikern Andreas Ritter, för att beteckna hans neofolkband. Forseti var ett av de bättre neofolkbanden, med en akustisk och organisk ljudväv som var både naturnära och vacker. Ritter drabbades 2005 av en hjärtattack, och gör idag inte längre musik. Men under sin musikaliska karriär skapade han ett flertal tidlösa klassiker. Bland mina personliga favoriter finns Graue König och Europa, och som en hyllning till en begåvad musiker finns de därför tillgängliga som youtubeklipp nedan.
Vidare läsning
Jacques Attali – Noise
Alex Kurtagic – White Noise
Om skribenten: Joakim Andersen
