I samband med SvD:s artikelserie om tatueringar kan det vara av värde att närmare studera den kroppskonst som kan knytas till våra egna indo-europeiska rötter. Tatueringar är idag något som gått från att associeras med specifika sociala grupper som kriminella och sjömän till att på kort tid ha gjort en social resa. Man kan här som Theodor Dalrymple se det som att underklassens kultur och normer koloniserar hela samhället, men man kan även se det som en potentiell återgång till mer arkaiska ideal.

I praktiken rör det sig inte sällan om samma inställning som ligger till grund för konsumtionssamhället i gemen, och därför ser vi dessa tribaler och stjärnor som närmast massproducerade och utan innebörd vare sig på ett personligt eller symboliskt plan sprider sig över havet av likriktat kött. Bristen på fantasi och personlighet är här fascinerande, och den koppling till religion och myt som ofta fanns historiskt lyser helt med sin frånvaro.

Men vill man istället inspireras av sina förfäders seder och världsbild, kan man hitta lämpliga motiv i den egna historien. För även om den moderna vågen med kroppsmodifikation av olika slag ofta fått sin mesta inspiration från utom-europeiska kulturer, så har även Europa och indo-européerna en rik historia av sådant. Man slipper då även att ägna sig åt etnovampyrism.

A more common sort of cultural appropriation in the body modification world is the theft of the iconography of another culture. Obvious examples includes tattoos of Hindu gods, Polynesian tribal iconography, or even Kanji tattoos by privileged white people from America who have no real understanding of the meanings behind these symbols. By turning them into nothing more than ”something that looks cool” they not only make themselves look foolish, but offer a slap in the face the group they stole from.
– BMEzine.com

Den europeiska kroppskonsten har urgamla anor. Den mer än 5000 år gamla ismumie som hittades i Alperna för några år sedan, hade exempelvis en form av tatueringar. Troligtvis hade dessa dock en terapeutisk och medicinsk funktion.

Skyterna

Skyterna brände sig själva, en tidig form av branding, för att härda sig (hos senare indo-européer tycks detta mest ha varit något man utsatte brottslingar för). Man har även hittat välbevarade mumier av detta indo-europeiska folk, där man fortfarande kunnat urskilja deras tatueringar. Som dessa två:

Mer här: Heritage Museum

Germanska tatueringar

Även våra förfäder tycks ha varit flitiga utövare av kroppskonst, och den arabiske resenären Ibn Fadlan berättar på 1000-talet om rusvikingarna följande: Every man is tattooed from finger nails to neck with dark green (or green or blue-black) trees, figures, etc.

Vad jag vet har man inga bevarade motiv, men av Fadlans beskrivning och av likheten mellan skytisk konst och skytiska tatueringar, så kan man nog anta att motiven påminde starkt om vanlig germansk konst. Och sådan konst kan man hitta på nätet, genom att söka på bilder på google.se, exempelvis ”viking art”:

Mer här: Cleveland Institute of Art.

Om man är intresserad av andra former av kroppsmodifiering kan nämnas att att vikingarna ibland tycks ha filat sina tänder. Eller för den delen begreppet Renommierschmiss som var vanligt under den era då européerna ägnade sig åt duellerande. De mer extrema formerna av kroppsmodifiering återfinner vi däremot inte i Europa, utan främst hos stammar i Afrika, Asien och Australien. Men mer om det framöver.

Keltiska tatueringar

Läs även

Blodsbrödraskap

Skyterna

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.