I Sverige har flera artister och författare ett förflutet som sympatisörer till den mer blodsbesudlade vänstern. Detta förhållande problematiseras i princip aldrig, problemet är istället att enstaka Sverigedemokrater på 1990-talet haft otillåtna kontakter med ”högerextremister”. Med Arne Anka kan man fråga sig om man lever i ett land eller ett skämt.

Det kan då vara konstruktivt att låta sig berikas av ett internationellt perspektiv, närmare bestämt genom en titt på Italien. Vi finner där den populäre musikern Massimo Morsello (1958-2001). Morsello var i sin ungdom högerradikal aktivist, inblandad i kampen under de såkallade anni di piombo, ”åren av bly”. 1980 tvingades han tillsammans med bland annat vännen och kamraten Roberto Fiore gå i landsflykt, misstänkt för ”subversiv association”. Morsello och Fiore gick i exil i London, och eftersom deras brott enbart var av politisk art vägrade den brittiska regeringen att utlämna dem. Under åren i London spelade de italienska aktivisterna en viktig roll i formulerandet av en politisk linje kallad tredje positionen, som varken var kapitalistisk eller kommunistisk. Inspirerade bland annat av det rumänska Järngardet utvecklade man också visionen av den politiske soldaten.

Morsello var även aktiv som musiker, och rörde sig i en mer akustisk, folkmusikalisk tradition än många av samtidens mer rockbaserade systemkritiska band. Hans talang var betydande, och kan utan problem jämföras med vänsterinriktade motsvarigheter som Afzelius och liknande. I likhet med sin kanske mest närliggande svenska motsvarighet, Åke Bylund från Mörbyligan, gavs Morsello därför inte utrymme i etablerade media. Däremot är han fortfarande en populär gestalt i den betydande motkultur som vuxit upp kring den radikala högern i Italien. Dagens inlägg ägnas därför åt Morsellos akustiska framförande av Nostri Canti Assassini.

Relaterat

Jonas de Geer – Intervju med Roberto Fiore

Neofolk – Varunna

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.