Under en tid har webblogg Oskorei återstiftat bekantskapen med klassiska vänsterfilosofer från mitten och slutet av 1900-talet, såsom Roland Barthes och Jürgen Habermas. Detta fyller tre funktioner. Dels kan man identifiera värdefulla inslag i deras samhällsanalys och kulturkritik, inslag som normalt påminner om eller lånats från den högerradikala traditionen (exempelvis Nietzsche, Heidegger och Carl Schmitt). Dels kan man identifiera de ohållbara inslagen, och rikta en kritik mot deras inkonsekvenser och apologetiska epigoner. Man kan även analysera vilka förutsättningar som gjorde att dessa tänkare och deras rörelser nådde en sådan framgång.
Idag har turen kommit till Herbert Marcuse (1898-1979), en av de ledande medlemmarna i den såkallade Frankfurtskolan. I likhet med denna marxistiskt influerade skolas övriga medlemmar var Marcuse av tysk-judisk härkomst. Han hade som ung påverkats av Hegel, Husserl och Heidegger, och refererade senare även till Stefan George. Efter Tredje Rikets uppkomst tvingades han flytta till USA, där han kom att inspirera den Nya Vänstern och av många sågs som dess guru. Han försökte också skapa en världsåskådning och en antropologi som förenade Marx och Freud. Genom dessa projekt har Marcuse och övriga Frankfurtskolan spelat en mycket negativ roll för den europeiskättade världen, och kan kopplas till allt från den sexuella revolutionen och politisk korrekthet till talet om att invandringskritik skulle hänga ihop med ett stört psyke.
Marcuse och det endimensionella samhället
Det funktionella språket är ett radikalt antihistoriskt språk: den operationella rationaliteten har litet utrymme och ringa användning för historiskt förnuft. Är denna kamp mot historien del av kampen mot en andlig dimension i vilken överskridande möjligheter och krafter skulle kunna utvecklas – möjligheter och krafter som skulle förhindra att individen alltigenom likriktas med sitt samhälle? Erinring av det förflutna kan ge upphov till farliga insikter…
– Marcuse, Den endimensionella människan (här åsyftas både individuellt och kollektivt minne)
Samtidigt finns det värdefulla inslag även hos en Marcuse. Detta gäller inte minst hans analys av det han kallade det endimensionella samhället och dess totalitära kvaliteter. Han menade här att välfärdsstaten blivit så välfungerande och så effektivt levererade materiellt välstånd att de grupper som tidigare stått för en kritik av systemet inordnats i det. Detta gällde främst arbetarklassen. Tidigare menade Marcuse att arbetarklassen stått för ett ”negativt tänkande”, negativ i förhållande till systemet, ett tänkande som föreställde sig något helt annat. Men i välfärdsstaten med dess ständiga tillväxt integrerades arbetarklassen och dess organisationer i systemet.
Vår diskussion tycks visa på inte bara den vetenskapliga metodens fördomar och begränsningar utan också på dess historiska subjektivitet. Den tycks rent av gå ut på att vi har behov av en ”kvalitativ fysik”, en ny teleologisk filosofi osv. Jag tillstår att misstanken är rättmätig, men på denna punkt kan jag bara påstå att jag inte avsett några sådana mörkmannaidéer.
– Marcuse, Den endimensionella människan
Detsamma ägde rum med konsten. Som försvarare av konstens autonomi menade Marcuse att konsten länge utgjort en sfär där drömmen om ett bättre liv och ett annat samhälle kunnat leva kvar. I det moderna samhället blev konsten däremot en vara i massamhället, och förlorade denna potential. Samtidigt ägde en utveckling rum inom filosofin, lingvistiken och vetenskapen, som präglades av operationella begrepp och metoder snarare än metafysiska storheter. Med rent operationella begrepp noterar Marcuse att det blir svårare att kritisera det bestående, i varje fall i dess helhet, och att föreställa sig något kvalitativt annat. Marcuse utgår här dels från den hegelska traditionen, där det som är verkligt inte alltid ses som sant/förnuftigt, dels från den positivistiska traditionen där det som är verkligt givetvis också är verkligt. Han menar att den hegelska filosofin här ger utrymme för ett tvådimensionellt tänkande, medan positivismen stirrar sig blind på det som är.
Det lyckliga medvetandet – tron att det verkliga är förnuftigt och att systemet håller oss med livets goda – avspeglar den nya konformism som är en facett av den teknologiska rationaliteten översatt i socialt beteende…
– Marcuse, Den endimensionella människan
Följden av dessa utvecklingar var det Marcuse kallade den endimensionella människan. Denna präglades av en oförmåga att tänka bortom systemet, bortom det bestående. Det rör sig alltså bland annat om en specifik form av ”sunt förnuft”. Systemets enskilda delars rationalitet gjorde också att man kunde leva med den grundläggande irrationalitet som innebar att världen under decennier befann sig under kärnvapenshotet. Denna endimensionella människa är implicit även i den traditionalistiska kulturkritiken, och förklaras här som en följd av det naturvetenskapliga paradigmets tillämpning på hela samhället och alla dess sfärer. Dock är en Guenon här mer stringent än Marcuse, och erbjuder också ett genuint alternativ. När Marcuse talar om transcendens är det exempelvis alltid en ren psykologisering som avses, och inte den hierarki mellan ontologiska tillstånd som traditionalismen avser.
Man kan exempelvis jämföra den traditionalistiska analysen av hur relationen mellan människa och natur förändrats, framförd av Seyyed Hossein Nasr, med Marcuses. Den senare framstår här som ganska urvattnad och banal. Samtidigt är begreppet den endimensionella människan tillämpbart på den moderna västerlänningen, det är en människa som förlorat förmågan att se många dimensioner av vår värld och sig själv. Men många av dessa dimensioner, som jämförelsen med Nasr visar, kan heller inte Marcuse se. Han ställer ändå frågan om vad ett gott och mänskligt liv är, och om det räcker med materiellt välstånd. Detta är en grundläggande utgångspunkt för varje kulturkritik, även om Marcuse på grund av sin kosmologi och antropologi hamnar i en banal utopi.
Intressant är också Marcuses distinktion mellan sexualitet och Eros, och analysen av hur dessa fenomen påverkas av den moderna världen. Han menar att i den förmoderna världen var Eros, det erotiska, vilket här avser livsglädjen och njutningen även i dess icke-sexuella former, mer omfattande. Det var njutbart att gå över en äng, att äta ett bröd man bakat själv, och så vidare. I den moderna världen försvinner många av dessa njutbara miljöer, och ersätts av storstad och massproducerade varor. Detta kompenseras genom att det rent sexuellas sfär utvidgas, samhället sexualiseras och sexualiteten kopplas till marknaden. Samtidigt förlorar det sexuella sin metafysiska aspekt, skulle man här som traditionalist kunna lägga till.
Intressant är också Marcuses kritik av överbefolkningen. Han citerar Stefan George, ”redan ert antal är ett brott” och betonar att människan har ett behov av privatliv som inte tillgodoses i det moderna samhället. Här för han tankarna till traditionalisten Julius Evola som ägnade ett helt kapitel i Men among the Ruins åt den demografiska frågan (som vanligt utifrån principen om kvalitet hellre än kvantitet).
I denna mening kan varje autentiskt konstverk vara revolutionärt. Det skakar om varseblivning och förståelse, anklagar den bestående verkligheten och frammanar bilden av frigörelse… minnet sporrar viljan att övervinna lidandet och vinna varaktig glädje… Historiens horisont är ännu öppen. Om minnet av det förgångna kunde bli en drivkraft i kampen för att förändra världen, så skulle kampen föras för en revolution, som hittills har varit undertryckt i alla tidigare historiska revolutioner.
– Marcuse, Den estetiska dimensionen
Det som placerar Marcuse närmast en traditionell världsåskådning är hans konstteori. Han avviker från den vulgariserade materialistiska konstteori där enbart konst som skapas av arbetarklassen och uttryckligen stödjer dess kamp kan ses som värdefull. Istället menar han att autentisk konst påminner oss om möjligheten till en värld präglad av lycka genom att skapa en ”värld i miniatyr”, och menar att ”dekadenta” klasser ofta lyckats lika väl med detta som ”proletariatets företrädare”. Det skönas begrepp används här flitigt, liksom konstteoretiska begrepp som mimesis och främmandegörande. Marcuse inser också att minnet kan ha en radikal funktion, men utvecklar inte detta på det sätt som skedde hos exempelvis Völkischrörelserna.
Den endimensionella Marcuse
Oavsett dessa aspekter är Marcuses världsbild och antropologi ohållbara. Hans freudo-marxism är utopisk och bygger inte på sociobiologins rön, han försöker inte ens konkretisera det radikalt annorlunda tillstånd han låter antyda. Det är ett samhälle utan arbete, utan repression av våra drifter, och så vidare, men konkretiseras aldrig mer än så. Av den enkla anledningen att det inte går, hans antropologi är inte verklighetsförankrad och oavsett hur relevanta aspekter av hans kritik av det bestående därför kan vara har han inget alternativ. Ett konkret exempel han ger är hippie-kulturen, och ihop med de bredare samhällstendenser den var en del av urartade den som bekant snabbt i bland annat drogmissbruk, sekter och Altamont. Bara vissa människor tycks vara genetiskt predisponerade att vara hippies, och i ett samhälle utan auktoriteter kommer andra människotyper att betrakta dem som byten. Historien visar också att när sociala grupper hamnat i ett tillstånd där de inte behövt arbeta för sin försörjning har de ofta ägnat sig åt krig, intrikata sociala ritualer med inslag av konkurrens, et cetera. Marcuses antropologi är alltså både falsk, och skadlig.
These are the qualitatively different features of a free society. They presuppose, as you may already have seen, a total trans-valuation of values, a new anthropology. They presuppose a type of man who rejects the performance principles governing the established societies; a type of man who has rid himself of the aggressiveness and brutality that are inherent in the organization of established society, and in their hypocritical, puritan morality; a type of man who is biologically incapable of fighting wars and creating suffering; a type of man who has a good conscience of joy and pleasure, and who works, collectively and individually, for a social and natural environment in which such an existence becomes possible.
– Marcuse, Liberation from the Affluent Society
Det finns också en starkt elitistisk och antidemokratisk kärna i Marcuses tänkande. Detta kan identifieras i den åtskillnad mellan falskt och sant medvetande som teorin om den endimensionella människan bygger på. Det spelar kort sagt ingen roll om människor tror att de är lyckliga i ett visst samhälle, Marcuse vet att det är irrationellt och när den operationella vetenskapen avfärdats är det Marcuse som har rätt. Kopplat till detta finns hans tankar om repressiv tolerans, som sannolikt påverkat de individer som byggt upp det politiskt korrekta samhällets mekanismer. Den psykologisering vi här ser innebär också att vissa ståndpunkter inte ska bemötas med dialog utan med terapi (tydligast hos Marcuses kamrat Adorno med teorin om den ”auktoritära personligheten”). Politik förvandlas till psykologi.
Förhållandet att majoriteten av befolkningen accepterar, och påverkas att acceptera, ett sådant samhälle gör det inte mindre irrationellt och förkastligt. Distinktionen mellan sant och falskt medvetande, verkligt och tillfälligt intresse är fortfarande meningsfull.
– Marcuse, Den endimensionella människan
Marcuses världsåskådning är också endimensionell. När han talar om transcendens rör det sig om psykologisering, individens identitet som medlem i exempelvis etniska grupper abstraheras också fullständigt. Intressant är också att Marcuse överger arbetarklassen som revolutionärt subjekt, och vänder sig till bland annat studenter, fångar och minoriteter. Att ett genuint motstånd mot kapital och stat bygger på att individen ingår i fungerande lokalsamhällen inser inte Marcuse, trots sina spridda insikter kring ”minnet”.
De mer positiva inslagen blir alltså på sin höjd påminnelser om ”the road not taken”, även om man kan notera hur gamla medlemmar av den Nya Vänstern som Paul Piccone, Christopher Lasch och Urbain Decat i vår tid försvarar lokala och historiska identiteter och gemenskaper mot kapitalets och den intellektuellt totalitära vänsterns angrepp. De bästa av freudo-marxisterna utvecklades alltså till populister, i ordets bästa betydelse. Resten blev politiskt korrekta åsiktspoliser.
…an architect of the Flemish separatist movement associated with the European populist Right, Urbain Decat. In the 1960s.. he belonged to the Freudian-Marxist New Left… he now insists that his present political engagement has nothing to do with giving up Marxist thought. It is the ”vulgar Marxism” now called political correctness that Decat wishes to oppose, as an advocate of Flemish independence. He expresses concern about ”a Marxist vulgate that has suffocated the true flower of Marxism”, namely Marx’s attempt to rescue individuals and communities from consumerism and depersonalizing universalism. For this Flemish populist, political correctness is the ”end of critical discourse”, imposed for the purpose of advancing a homogenizing global agenda.
– Paul Edward Gottfried, Multiculturalism and the Politics of Guilt
Särskilt Telos-redaktören Piccone är här värd en närmare bekantskap.
Hur nå framgång?
Frankfurtskolans och Marcuses stora popularitet i 68-generationen är samtidigt ett historiskt intressant fenomen, särskilt för den som ämnar uppnå en liknande popularitet för sina idéer. Man kan här notera de fixa idéernas och rena förvirrade sentimentens betydelse i idéhistorien. Det mesta som Marcuse och hans kamrater sade hade redan sagts bättre av högerradikaler och konservativa. Deras pessimistiska syn på massans samhälle återfinner vi hos Ortega y Gasset och Weininger, tankarna om konstens betydelse hos en Stefan George och en Rene Guenon, synen på det teknologiska samhället hos Spengler, et cetera. Man kan misstänka att det var denna pessimism, och den implicita elitism den rymmer, som lockade många av de ungdomar som utgjorde den Nya klassen i vardande. Samtidigt var Marcuse och hans kamrater ofarliga i dessa ungdomars ögon, på ett sätt högerradikala gestalter inte var. Genom att ta avstånd från den östliga kommunismen slapp de också förknippas med ett system som på 1960-talet inte längre betraktades som särskilt attraktivt.
Överhuvudtaget kan man knappast överskatta kopplingen mellan ideologi och samhälle i detta fall. 1968-generationens ”radikaler” skulle på sikt bilda en ny överklass, och deras val av ideologi föregrep detta. Frankfurtskolans världsåskådning, med dess utopism, implicita förakt för massans ”falska medvetande”, och öppning för terapeutiska lösningar på politiska problem, var sannolikt ett av de ideologiska alternativ som just då passade dem bäst.
Samtidigt kan man se vikten av nätverk i Frankfurtskolans framgång, vi återfinner här en intellektuell miljö med nära band mellan sina medlemmar. Denna miljö skapade också ett delvis eget språk. Att detta tidvis var svårgenomträngligt och mystifierande var ingen nackdel, då den intellektuella ansträngningen för läsarna inte sällan torde ha fått dem att stänga av sitt kritiska tänkande och enbart konsumera världsbeskrivningen. Samtidigt ger det alltid en känsla av triumf att ta sig igenom en filosofiskt tung text, något som i sig torde ha varit bidragande.
Många av Frankfurtskolans tankar låg också i tiden, bland annat tog Marcuse tidigt upp djurplågeriet i det industriella samhället och teknologins roll. Det flitiga användandet av alienationsbegreppet var också mer tillämpligt för de studenter som tillhörde Marcuses publik än mervärdesteorin.
Sammantaget kan man i varje fall konstatera att Marcuse idag intellektuellt är överspelad. Däremot har han genom Frankfurtskolan och 1968-generationen bidragit till att en del rena sentiment idag dominerar vårt samhälle, såsom den repressiva toleransen och den grundläggande fientligheten mot vår egen kultur. De inslag hos Marcuse som däremot var positiva är det däremot få som fört vidare. Den genuina kulturkritiken tillhör idag inte den apologetiska vänstern.
Relaterat
Paul Piccone – en presentation
Repressiv tolerans – fallet SD
För en diskussion mellan en ”västmarxist” och ett par identitärer rekommenderas även inlägget dialektiken III
Om skribenten: Joakim Andersen
