Maciej Zaremba är en av de mer intressanta journalisterna i svensk media, och har bland annat tagit upp det eskalerande fenomenet med ”kränkta” människor. I en serie artiklar har han även studerat fenomenet med ”vuxenmobbning” på svenska arbetsplatser. Artikelserien är av intresse för den som ser det svenska samhället som präglat av konformism, ger en ledtråd till den politiska korrekthetens ovanligt starka mekanismer i vårt land, och är även av värde för den som är intresserad av arbetsplatspolitik.
Ett mysterium. År 1993 imponerade Sverige på världen, som det första landet som fördömde mobbning på jobbet, skattade dess samhällsfarlighet och stiftade en lag som gjorde arbetsgivaren ansvarig. Sjutton år senare har myndigheterna inte hittat en enda arbetsplats där det fanns något att beivra.
– Zaremba
Zaremba beskriver ett flertal fall där anställda drivits till sjukskrivning, och i flera fall självmord, som följd av det han kallar vuxenmobbning (mellan 100 och 300 självmord varje år är direkt relaterade till det). Fenomenet tycks vara mest utbrett i den offentliga sektorn, och till skillnad från i de flesta andra länder är det oftast inte chefer som mobbar underlydande, utan en mer jämlik företeelse. I Sverige är det kollegor som driver varandra in i sjukdom.
För ett antal år sedan såg man på teve en demonstration av svenska sköterskor. De hade papperspåsar över huvudet, en idé de måste fått från iransÂka flyktingar på Sergels torg. Också de fruktade repressalier, från kommunen nämligen, fick vi höra genom cellulosan. Jag fann tilltaget skandalöst den gången. Vad hade svenska syrror, med JO, JK, meddelarskyddet och världens starkaste fackföreningar i ryggen gemensamt med mordhotade studenter från Iran? … I dag förstår jag bättre. Det hjälper föga att landet Sverige på papper har det bästa skyddet för det fria ordet när det samtidigt är straffritt för människor i maktställning att genom förtal, ryktesspridning och psykiska övergrepp krossa dem som tar till orda.
– Zaremba
Zaremba gör även en internationell jämförelse, och finner att även om Sverige har en lagstiftning på området så fungerar den inte i verkligheten. I Frankrike får både vuxenmobbare och deras chefer betala höga böter eller rentav skaka galler när de medvetet förstört en kollegas hälsa eller stillatigande betraktat det ske. I Sverige utkrävs däremot inget ansvar, utan när det hela blir extremt löser man det genom höga ”avgångsvederlag” som tas från budgeten (oftast i offentlig sektor, alltså medel som avsetts till gamla, elever eller sjuka).
Den svenska konformismen
Helge Hoel vid Manchester Business School och Ståle Einarsen vid universitetet i Bergen, ställer sig samma fråga. Varför stiftar svenskarna en lag som beivrar mobbning och sedan struntar i den? Så olikt denna annars så ordningsamma stat … De noterar att mobbningen i Sverige är mera jämlik än på andra håll: drabbar ofta i sidled, bland jämställda medan det i Frankrike i nio fall av tio handlar om en chef som förföljer underställd. Kan det vara något med kulturen? Och se, de hittar svenska intervjupersoner som tycks bekräfta den misstanken: "Vi har rätt att frysa ut varandra det är sanktionerat av kulturen."
– Zaremba
Zaremba försöker också analysera fenomenet, och finna svar på frågan om vad som gör att utsatta anställda i Sverige är så rättslösa. Hans svar är av värde även för den som frågat sig varför den politiska korrektheten är så stark i vårt land. Dock fullföljer han här inte den nödvändiga analysen. Zaremba menar att det rör sig om en ”hederskultur”, där det offentliga Sveriges självbild inte tål den implicita kritik det innebär att människor blir sjuka på sina arbetsplatser på grund av kollegor och chefer. Detta i sin tur är knutet till den korporativa arbetsmiljömodell, som gör att det är genom facket de ska få sina intressen tillgodosedda. Trots att fackets intressen främst är majoritetens intressen.
Så långt är Zarembas analys sannolikt korrekt. Samtidigt ställer han sig frågan om det kan röra sig om att utfrysning sanktioneras av den svenska kulturen, och finner att så inte är fallet.
Jag anför gärna flera argument mot tesen att utfrysning skulle vara sanktionerad av kulturen. När allmänheten får insyn reser allmänheten oftast ragg. I fjol fick en elvaåring i Härryda höra från lärarna att hon "inte stod högst upp på sina kompisars önskelista". Dessa pedagoger lär ha hämtat sitt demokratibegrepp från teveunderhållningen, för de lät eleverna rösta ut oönskade kamrater när det var dags att bilda nya klasser. Sanktionerat? När tilltaget blev känt fick de ansvariga löpa gatlopp i Nerikes Allehanda.
– Zaremba
Det är här Zaremba missar en viktig aspekt. Den typ av mediadrev och ”helig vrede” som media producerar genom sina reportage om lärare och andra som misskött sig är nämligen ytterligare ett exempel på hur den svenska konsensus- och konformitetskulturen fungerar. Att den som på lokal nivå avviker fryses ut står inte på något vis i motsatsställning till att de som frusit ut honom eller henne sedan fryses ut genom ett mediadrev. Reaktionerna på avvikelserna är i stort densamma.
Detta kan sannolikt kopplas till att Sverige är ”världens mest individualistiska land” (ett fenomen som utforskats av både Berggren och Trägårdh i ”Är svensken människa?” och Fredrik Lindström i ”Världens modernaste land”). En sådan individualism leder paradoxalt nog till en stark stat, och hänger också samman med en hög grad av konfliktskygghet och konformism. Det kanske inte är vad man spontant förväntar sig, men individualismen leder till ett samhälle av likriktade kloner som ofta finner det obehagligt att någon ens höjer rösten. Man behöver heller inte vara någon Bettelheim för att se hur detta står i en dialektisk relation till det svenska förskole- och utbildningsväsendet, med dess klara likheter med vissa mer radikala kibbutzers kollektiva modeller för uppfostran.
Denna konformism är i sig tråkig, den är också knuten till fenomen som politisk korrekthet. Överheten gör sig här till representant för det ”alla tycker”, och den som tycker annorlunda riskerar att framstå som obekväm. Många gånger leder detta till självcensur, endast när detta inte fungerar behövs det sanktioner. Man kan också se hur denna konformism står i relation till den gryende islamkritiken. Zarembas artikelserie säger alltså något centralt om följderna av för långt gången individualism och konformism, dessa det senmoderna samhällets siamesiska tvillingar.
Det är inte sant att hederskulturer gäller endast bland skäggiga män. Också en modern stat har självbild, rykte kort sagt en heder att försvara. Ett helikopterrån ger ingen fläck på välfärdsstatens sköld. Då lägger alla manken till för att fånga buset. Där gäller det normala ju grövre brott, desto raskare polis. Vid mobbning gäller det omvända, har jag kunnat konstatera. Ju vidrigare det varit, ju längre det har pågått, desto svårare för offret att få rätt. Motståndet mot rättvisan synes direkt proportionellt till magnituden av skandalen. Kan det vara för att det går fyrtio mobbade sköterskor på varje utbränd smed? Det är inte bilfabriker utan kyrkan, skolor, socialbyråer och vårdanstalter som toppar statistiken.
– Zaremba
Globalisering och arbetslivets förändring
"Minns ni 70-talet? Dravlet om ’arbetets slut’? Att maskinerna skulle göra jobbet, profeterna André Gortz och Jeremy Rifkin, 35-timmarsvecka, allt det där? Jag sade emot redan då, men ingen ville lyssna. Den franska vänstern levde bland molnen. Ingen ville fatta vad de nya arbetsformerna skulle föra med sig. Individuella löner, kvalitetsmål, utvecklingssamtal och så datorer, ett aldrig förut skådat medel för kontroll. Nu skulle alla tävla emot alla och man påstod att deras prestationer gick att mäta i detalj. Alla blev oerhört sårbara. I det läget måste fackföreningarna lägga om sin strategi, de måste stå upp för individen eftersom alla blev enskilda i det systemet. Men nej, de ville inte höra talas om psykisk hälsa i arbetet. Psykologi, det var något reaktionärt, allt tal om individen hotade den kollektiva identiteten och saboterade klasskampen! Nu har de börjat fatta, nu köar de till mina seminarier. Men det är 30 år för sent. Nej, arbetet försvann inte. Men solidariteten gjorde det."
– professor Dejours
Den kanske mest intressanta artikeln är den där Zaremba intervjuar franska forskare. Dessa beskriver kopplingen mellan arbetslivets förändring, från fordismens massarbete till toyotismens ”flexibilitet” och ”tjänsteproduktion”, och fenomen som vuxenmobbning. Omstruktureringarna har slagit sönder solidariteten mellan anställda, och gjort dem till konkurrenter. I en sådan situation kan ”vuxenmobbning” vara ett praktiskt redskap, både för anställda och chefer. Det betyder också att psykopatens tid kommit på arbetsmarknaden.
Har psykopaterna blivit fler?
"Nej, de har alltid funnits. Men deras tid har kommit nu. Har ni inte märkt hur västvärlden har förändrats? För trettio år sedan ryckte folk ut till den mobbades försvar. Inte nu längre. Och varför? För att de fruktar att ingen annan ställer upp."
För trettio år sedan led hennes patienter av neuroser, ångest och skuldkänslor. I dag plågas de av brist på egenvärde, som de försöker erövra på andras bekostnad. Vad har hänt? Hirigoyen fruktar att människan blivit skörare och att det var på arbetet som hon förlorade sin stolthet. Ändlösa omstruktureringar där var och en ständigt måste bevisa att han duger bättre än kollegan. "Det föder misstänksamhet som riktas åt alla håll." Hon menar att det är de manipulativa styrmetoderna som håller på att förändra samhället. "Människor får svårt att lita på varandra när alla ständigt skall tävla mot alla andra. Det finns ingen solidaritet längre." Jag frågar vad hon menar med "manipulativ". "Att medvetet hålla människor i osäkerhet."
– Zaremba intervjuar Marie-France Hirigoyen
I USA leder samma utveckling till ”arbetsplatsmassakrer”, men i Sverige har vi inte bara en brist på fungerande arbetsmiljölagar på området utan även andra vapenlagar (vilket gör att något moraliskt ansvar inte utkrävs vare sig på det ena eller det andra sättet). Uppenbart är i varje fall att det skett något i arbetslivet, något som legat i kapitalets intresse men inte i de anställdas. Samtidigt har solidariteten och civilkuraget på många arbetsplatser retirerat.
Detta kan sannolikt också knytas till massinvandringen, som ju enligt professor Putnam minskar det sociala kapitalet och tilliten i ett samhälle. Men främst torde det bero på arbetslivets nya struktur. Zaremba frågar sig dock även hur det i så fall kan komma sig att det är i offentlig sektor problemet är störst i Sverige, en möjlig förklaring kan vara genusrelaterad men den kan också hänga ihop med att offentlig sektor omstrukturerats i grunden och fått minskade resurser.
Sammantaget är det alltså en angelägen artikelserie. Som högerradikal kan man också fråga sig hur man bäst kommer tillrätta med den ökade osäkerheten i arbetslivet, sannolikt genom en kombination av fungerande korporatism och en lagstiftning som närmar sig den franska. I grunden behövs dock mer djupgående förändringar, vilket inkluderar både anställningstrygghet och en uppgörelse med den ”individualism” och konformism som i vårt samhälle blivit så långtgående att det är skadligt (det är knappast någon heroisk individualism som präglar vår kultur). Detta är inte möjligt utan en dos av både identitarism och traditionalism.
Zarembas artiklar
Zaremba – ”Värst för dig själv”
Zaremba – ”De skiter i vilket”
Zaremba – ”Säg inget vänligt till mig”
Zaremba – Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike (den mest värdefulla artikeln, som kopplar fenomenet till förändringar i ekonomin)
Relaterat
Trakasserar chefen en Amir från Albanien kan denne klaga på diskriminering. Men om chefen börjar plåga också Amirs kompis Torsten, kan ingen av dem klaga längre. Inte Torsten, som råkar vara svensk, man, frisk, straight och lutheran. För sådana har vi inga särskilda skyddslagar. Och inte Amir heller. Han har fått sällskap av Torsten, då är han inte särbehandlad längre.
– Zaremba
Om skribenten: Joakim Andersen
