Vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn beskrev med begreppet paradigm hur vetenskapens utveckling inte varit evolutionär, utan tvärtom revolutionär. Det har funnits lugnare perioder, då man försökt infoga nya rön i en redan existerande världsbild, och det har funnits perioder då dessa rön varit så oförenliga med den att man tvingats till grundläggande förändringar. Centrala i Kuhns beskrivning är anomalierna, de forskningsresultat och fakta som inte passar in i det dominerande paradigmet. Under de lugnare perioderna ignorerar man dem, men när de uppnår en kritisk mängd måste hela paradigmet förändras. Kända vetenskapsmän som förknippas med sådana paradigmskiften är Galileo och Einstein (de finns också i samhällsvetenskaperna, vars paradigmskiften dock är mer subjektiva och ideologiska).

Kuhns perspektiv kan tillämpas även på samhället. Det finns alltid ett paradigm, som exempelvis avgör vilka frågor som kan ställas och vilka fakta som upplevs relevanta (ett exempel är att fall av ”omvänd rasism” hos oss än så länge ses som undantag utan relevans). Detta är naturligt, av bekvämlighetsskäl behöver vi någon sorts delade utgångspunkter. Problematiskt blir det först när dessa är uppenbart felaktiga och skadliga. Länge har samhällets paradigm dominerats av synen på samhälle och människa som socialt snarare än biologiskt eller andligt betingade; av universalism, egalitarism och etnomasochism.

Vi ser idag hur detta paradigm börjar utmanas alltmer av ett växande antal anomalier, och hur intresset för dessa anomalier också ökar. Inte minst gäller detta rönen från sociobiologi och humangenetik, rön som normalt upplevs så spännande och intressanta att även media rapporterar om dem. Det är inte osannolikt att vi befinner oss i det tidiga skedet av ett paradigmskifte, något som också förstärks av att det äldre paradigmet så ofta visar sig oanvändbart för att förstå och förändra verkligheten. Anomalierna hopar sig redan, på många områden.

Ett axplock av exempel på detta från etablerade media kan nämnas.

Betyg och klass

Kanske uppmuntrade betygen flickorna särskilt mycket, medan det var tvärtom för de högutbildades söner? Kanske innehöll de tidiga betygen värdefull information för de svagpresterande barnen med lågutbildade föräldrar?
– Anna Sjögren, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering

Den vänsterliberala synen på pedagogik har präglats av ett anti-auktoritärt patos. Man har utsträckt sin misstro mot auktoriteter till att omfatta även barn och ungdomar, grupper som rent biologiskt kan antas ha svårast att hantera en för stor ”frihet”. Men om barn ges fria tyglar kommer de att lära sig saker på egen hand, har det officiella resonemanget lydit. Mot detta har vissa hopplösa auktoritärer protesterat, och invänt att detta kanske främst gäller barn från studievana hem och att avsaknad av vuxna auktoriteter i många fall snarare leder till mobbning/nya ”auktoriteter”. Man har också noterat att de svenska studieresultaten tycks ha försämrats jämfört med mer auktoritära samhällen.

Det är då av intresse att en ny, omskriven, studie indikerar att avskaffandet av de tidiga betygen mycket riktigt skadade barnen från de lågutbildade hemmen. Den studien summeras här: Betyg gynnar barn till lågutbildade

IQ och självmord

Jag kan inte ange någon tydlig orsak, men en möjlighet som vi har diskuterat är att män med lägre IQ har svårare att lösa problem när de drabbas av en livskris.
– Finn Rasmussen, professor i socialmedicin

Den officiella ideologin bygger också på den egalitära premissen att människor är jämlika, och att det som kan göra dem olika står att finna i den sociala miljön. ”Fattigdom” kan således förklara både afro-amerikaners och afrikaners sociala misär och lägre IQ, för att ta ett exempel på en uppenbar anomali.

En ny studie i ämnet socialmedicin är här att betrakta som ännu en spik i det politiskt korrekta paradigmets kista. Studien omfattar 1,1 miljoner svenska män som mönstrat. Man har då mätt deras IQ, och studien jämför sedan detta med statistiken för självmordsförsök. Man finner att män med lägre IQ var mer benägna att göra sådana försök. Av intresse är också att man jämfört detta med den faktor som egalitärerna bygger sina resonemang på, den socioekonomiska statusen. Men sambandet kvarstod, män med lägre IQ är mer benägna att göra självmordsförsök, allt annat lika. Studien summeras här: Män med låg IQ försökte oftare begå självmord

Intressant är också Fria Tiders fördjupade analys av studiens resultat.

Barn och ras

I det nuvarande paradigmet ses ras som en social konstruktion, något som i än högre grad gäller etniskt medvetande. Intressant är då den studie från USA som visar att barn är politiskt inkorrekta på detta område. Särskilt vita barn förknippar positiva egenskaper med ljusare hudfärg, och negativa egenskaper med en mörkare. Även svarta barn gör denna koppling, men inte i lika hög grad som de vita.

Den slutsats man från CNN dragit är att ”children learn attitudes about race at home”. Man kan dock fråga sig om detta verkligen är den enda möjliga slutsatsen. Studien är i varje fall av intresse, då den antyder att europeiskättade barn naturligt har vissa attityder och att det krävs en hel del konditionering för att dessa attityder ska skuld- och tabubeläggas.

Studien återfinns här: CNN Pilot Study

En summering återfinns här: Edition CNN

Läs även

Reflektioner kring neanderthalarna

Bryan Sykes – Adam’s Curse

SolGuru – De har redan förlorat

Reaktion – Ondskans biologiska ursprung

Tipstack till knallert.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.