Ett centralt inslag i de nordeuropeiska folkens historia är runorna, våra förfäders skrivtecken. Det finns idag flera introduktioner till den såkallade runologin, en av de bättre är boken Runor av Lars Magnar Enoksen (som även skrivit Fornnordisk mytologi och Vikingarnas stridskonst).

Enoksen summerar den etablerade runologins rön, exempelvis att runskriften först är känd från 100-talet och att den i nordisk tradition betraktas som en gåva från Oden. Runorna utvecklades under sin långa historia, bland annat reducerades antalet från 24 till 16. I Norden är de inte minst kända från ett stort antal runstenar. De användes lokalt som skriftspråk åtminstone in på 1600-talet, då intresset för dem också väcktes på nytt hos män som Johannes Bureus och Ole Worms. Man kan därför säga att runornas historia präglas av en obruten kontinuitet i Norden. När de första akademikerna började studera dem användes de fortfarande av delar av allmogen.

Runorna och nordiska renässanser

Intressant är inte minst att intresset för runorna återkommande uppstått i samband med att nationalistiska känslor vuxit sig starka i de nordiska länderna. Detta gäller inte minst under Bureus och Worms tid, då de båda stormakterna Sverige och Danmark stod mot varandra. Bureus kom då att stå nära den svenske kungen, och genomdrev att inga abc-böcker fick tryckas utan att även innehålla runor. Ett liknande intresse för runorna uppstod under 1800-talet i samband med de såkallade göticisterna och Götiska förbundet. Man kan också se ett uppsving för runintresset under det nationalistiska 1930-talet.

Idag kan man återigen identifiera ett intresse för våra ursprungliga skrivtecken, även bland politiskt ointresserade individer. Att tatuera in runor är idag inte helt ovanligt, detsamma gäller det nygamla bruket att spå i runor. Man kan också se ett intresse för runorna hos band som rör sig i genrer som folk och viking metal.

Runorna och abstrakt intelligens

Intressant är också runskriftens kopplingar till abstrakt intelligens, där den genom sin struktur och sina många möjligheter kan jämföras med ett programmeringsspråk. Grundprincipen, med huvudstavar och bistavar, ger ett flertal möjligheter som det latinska alfabetet saknar. Så kan man exempelvis vända läsriktningen genom vänderunor, eller specificera ljudvärden med stungna runor. I magiska sammanhang kan man också sätta ihop och kombinera flera runor (binderunor), något som för tankarna till magiska sigill och kaosmagi (vi ser också bruket i bandet Månegarms symbol/binderuna). Möjligheterna till kryptering genom såkallade lönnrunor och runchiffer bör också nämnas.

Detta utesluter dock inte att runorna kunde läsas på flera nivåer. Dels som bokstäver, dels som ord (f-runan kan exempelvis betyda fä, boskap och rikedom), och dels på en mer esoterisk nivå.

Runor och magi

Runorna hade redan från början en koppling till magi och spåkonst, vilket inte är överraskande med tanke på att det tidiga Europa var ett traditionellt samhälle och även språk och alfabeten i sådana brukar ha sakral betydelse. Runorna var också en gåva från överguden Oden, som fått dem efter sitt självoffer (alternativt en gåva från Heimdal). Enoksen berör dessa kopplingar inte minst i avsnittet om de isländska rungaldrarna, avancerade magiska symboler som fortlevde åtminstone in på 1800-talet (eftersom runmästarna ofta var män skiljer sig de isländska häxprocesserna därför från de kontinentala genom att det där snarare var män än kvinnor som brändes på bål).

Enoksen berör också väldigt kortfattat dagens bruk av runmagi i new age-miljön, men nämner inte sådana mer seriösa hedniska runmagiker som Edred Flowers som kombinerar det med akademisk forskning. Detta gäller också Enoksens beskrivning av runorna i 1930-talets Tyskland, som är så kort och svepande moraliserande att det inte fyller någon egentlig funktion.

Som helhet är det däremot en bra bok, som samtidigt ger en fyllig introduktion till runorna och deras historia. Den är också rikt illustrerad med runor, arkeologiska fynd och runstenar.

Relaterat

Magnar Enoksen och Oden

Guido von List och runorna

Edred Thorsson – Northern Magic

Mohamed Omar – Johannes Bureus och philosophia perennis

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.