Första maj är den europeiska arbetarens kamp – och högtidsdag. Många firar detta genom att demonstrera, de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei uttrycker sig istället genom blogginlägg. Historiskt har kopplingarna mellan nationalism och socialism, mellan etniskt och socialt medvetande, varit starka och det kan på första maj vara av intresse att närmare studera detta.

I Tyskland under tidigt 1900-tal var det särskilt tydligt. Versaillesfreden innebar att landets situation i praktiken kunde jämföras med en kolonis, och många socialister intresserade sig därför för ett nationellt perspektiv på frihetskampen. Erfarenheterna från Första världskriget innebar samtidigt att många grupper som normalt haft en naturlig hemvist i ”högern” såg folkgemenskapen som ett mål. Under kriget hade arbetare, borgare och adelsmän kämpat sida vid sida, och det upplevdes naturligt att denna gemenskap inte skulle upphöra när kriget gjorde det.

I denna miljö uppstod många intressanta synteser. Många torde vara bekanta med nationalbolsjeviken Ernst Niekisch, den vänstersinnade nationalsocialisten Otto Strasser, och nationalrevolutionärer som Ernst Jünger, Friedrich Hielscher och Ernst von Salomon. Från vänstermiljön kan nämnas kommunisten Heinrich Laufenberg (1872-1932), som efter Första världskriget närmade sig rådssocialistiska idéer och även betraktade nationen snarare än klassen som den primära politiska gemenskapen. Nära Laufenberg stod också judiskättade Fritz Wolffheim (1888-1942), som även han var rådssocialist och dessutom närmade sig Völkisch-socialistiska positioner (men trots detta dog i koncentrationsläger). Intressant är den mer etablerade kommunistiska rörelsens reaktion på Laufenbergs och Wolffheims ståndpunkter. Bolsjeviken Karl Radek hade först stämplat dem som ”nationalbolsjeviker” och bidragit till att få dem uteslutna, men senare själv närmat sig deras kombination av nationell och social frihetskamp och strävat efter samarbete med nationalister (bland annat Graf Reventlow och en ung Jünger var inte helt fientliga till detta). En tid tycktes samarbete mellan Tyskland och Sovjet mot den kapitalistiska världen vara en historisk möjlighet.

Värt att nämna är förövrigt att synen på samhället eller nationen som den politiska aktören i socialistisk politik också väglett mer samtida gestalter som Camatte, Polanyi, Landauer, Lasch och Piccone (för att inte tala om anti-kolonialistiska rörelser, och delvis det samarbete mellan arbetar- och bonderörelse som låg bakom folkhemmet).

Var vi står? Överallt där den socialistiska revolutionens röda fanor och den tyska befrielsens svarta fanor rests.
– Karl Otto Paetel

Intressant är även den tyske socialnationalisten Karl Otto Paetel (1906-1975). Paetel ledde Gruppe Sozialrevolutionärer Nationalisten, och bekämpade borgerliga inslag både i Weimarrepubliken och Tredje Riket. Deras text Sozialrevolutionärer Nationalismus finns online här: Sozialrevolutionärer Nationalismus

Man kan notera att det gamla manifestet från 1930 främst är av historiskt intresse, samhället har förändrats och de flesta torde dessutom vara kapabla att själva föreställa sig hur ett samhälle som både är socialt rättvist och identitärt skulle kunna se ut. Av intresse är idag främst de gamla socialrevolutionärernas tankar kring ett rådssocialistiskt Tyskland, som påminner om de mer radikala korporatisternas visioner, och deras syn på bondefrågan (som är av historiskt intresse, då både Jünger och von Salomon också såg bonderevolutionärerna i ett mycket positivt ljus). Fascinerande är också manifestets källhänvisningar, som inkluderar både klassiska socialister som Marx, Landauer, Kropotkin och Stalin, och högerradikaler som bröderna Jünger, van den Bruck, von Salomon, Hans Grimm, Edgar Jung, Graf Reventlow och Spengler.

Noteras kan också att ur ett mer traditionellt perspektiv finns det en hel del betänkliga inslag även hos en Paetel, såsom kollektivism och materialism, även om hans nationalistiska rådssocialism var ett steg i rätt riktning jämfört med den inernationalistiska socialismen. Vår tids socialrevolutionära nationalister bör därför ställa sig själva frågan hur man undviker den socialistiska traditionens fallgropar, och uppnår en socialism som ligger mer i linje med vårt indo-europeiska arv.

Intressanta länkar

Netzwerk Socialistische Nation

Socialiste Revolutionnaire Europeenne

Relaterat

Neo-socialisterna

Klassperspektiv på den politiska korrektheten

Vänster mot massinvandring – några länkar

Klass och identitet

Socialism och samhälle

Tipstack till AeL.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.