Det tidiga 1900-talet bevittnade i den tyskspråkiga världen en originell syntes av teosofi, ockultism, germansk hedendom och nationalism. Dess företrädare har kommit att kallas ariosofer, och inkluderade namn som Karl Maria Wiligut, Jörg Lanz von Liebenfels, ”Tarnhari” och Guido von List. En esoterisk syn på historien var genomgående i deras system, och de försökte finna spår av tyskarnas verkliga religion och forntid genom allt från folksagor och ruiner till egna nedärvda minnen och syner. Ariosoferna fann på dessa vis att tyskarnas, eller ario-germanernas, historia var uråldrig, och att de i forntiden haft högtstående civilisationer styrda av präst-kungar och befolkade av människor som i princip varit gudar. Dessa hade krossats och förtigits genom konspirationer (för von List den kristna kyrkan och för von Liebenfels en satanisk kult som sedan urtiden försökt förmå de ursprungligen gudalika arierna till rasblandning med aplika väsen).

I vår tid kan ariosofin vara av intresse både som ett stycke idéhistoria eller kuriosa, och som ett exempel på alternativ till vår tids abstrakta och egalitära individualism. Bortser man från en del spektakulära påståenden byggde deras världsbild på att nordeuropén är en potentiell gud, och oavsett om man ser detta som något rent symboliskt eller inte är det en fräsch kontrast till den gängse synen på nordeuropéer som minst lika lite värda som den övriga massan av ”individer”.

För den nutida hedningen är egentligen Guido von List den mest givande ariosofen. Han utgick från den historiska hedendomen, även om han menade att det mesta som bevarats var den exoteriska Wotanism som riktade sig till det vanliga folket och att det även funnits en esoterisk Armanism som endast de initierade haft kännedom om och som därför krävde en noggrann rekonstruktion av esoteriker som han själv (utifrån både runor, nedärvda minnen och fragment bevarade i hemliga sällskap). von List var också, till skillnad från von Liebenfels och Wiligut, mindre beroende av kristendomen.

The Secret King

Michael Moynihan och Stephen Flowers tar i boken The Secret King upp Wiligut. Moynihan är mest känd som författare av boken Lords of Chaos och musiker i bandet Blood Axis, Flowers är en hedning och runolog som skriver både för den akademiska och ockulta världen. I The Secret King beskriver de övergripande den myt som uppstått kring ”ockult nazism”, och ställer den mot verkligheten. Vad de finner är att myten till stor del uppstått som följd av propaganda från krigstiden och rena spekulationer. Det fanns ett antal högt uppsatta ledare i Tredje Riket som var hedningar och önskade en hednisk renässans, men historiskt sett var de varken särskilt många eller särskilt dominerande.

Det fanns dock undantag, och ett av dessa var den åldrade ariosofen Wiliguts inflytande i SS. Karl Maria Wiligut (1866-1946) var uppvuxen i det habsburgska kejsardömet, och hade bakom sig en lång och hedervärd militär karriär som bland annat inkluderade strider under Första världskriget. Wiligut hade redan då en tid rört sig i ockulta och ariosofiska kretsar, och gradvis presenterat sin egen världsbild. Enligt denna var han ättling till en linje av germanska prästkungar, Ueiskuningar, med rötter tiotusentals år tillbaka i tiden. Han beskrev en urtid då för-mänskliga raser rört sig på Jorden, både jättar och dvärgar, och då andra himlakroppar funnits i skyn. Hans egna förfäder hade då tillhört den germanska Irminkulten, och legat i strid med hedniska Wotanister. Wiligut menade att kristendomen ursprungligen var en förvanskning av Irminkulten och dess gestalt Baldur-Kristos (som korsfästs av förhistoriska romer/”Joeten” efter att dessa uppviglats av wotanisterna). Wotanisterna hade gradvis trängt tillbaka Wiliguts irministiska förfäder, men med hjälp av sina andliga gåvor hade han tillgång till nedärvda minnen.

Intressant här är att Wiligut beskrev kärnan i konflikten mellan irminister och wotanister som synen på den såkallade ”Kristurplanen”. Irministerna menade att de skulle förädla mänskligheten genom målmedveten blandning mellan högre och lägre människostammar, medan wotanisterna var mer separatistiska. Irminismen framstår också som mer monoteistisk i jämförelse med den historiskt kända hedendomen, i centrum står gudomen Got. För dessa tendenser kritiserades också Wiligut av andra hedningar, som identifierade tydligt kristna element i hans kult av ”Kristos”.

Wiligut kom att träffa SS-ledaren Himmler, och imponerade tillräckligt på honom genom sina förmågor för att bli medlem i SS under pseudonymen Weisthor redan 1933. Under de följande åren arbetade han för Himmler, och gav bland annat råd om hur andra ockultister skulle bedömas (exempelvis såg han till att traditionalisten Evolas föreläsningar i Tyskland upphörde, och att andra ariosofer hamnade i koncentrationsläger). Han bidrog också aktivt med att utforma ritualer och symboler inom SS, bland annat designen av Totenkopfringen, bröllopsriter och ordensborgen Wevelsburg (vars kommendant, von Knobbelsdorff, var en entusiastisk anhängare av Wiligut). Wiligut kom också att träffa den unge Otto Rahn.

Den åldrade ariosofen hade dock ett pressat schema, och gavs därför olika droger för att orka med alla sina uppgifter. Dessa ledde till personlighetsförändringar, bland annat började han dricka kraftigt. Mer akademiska forskare inom Ahnenerbe var också fientliga till Wiliguts teorier, och slutet på hans karriär kom när dokument om hans tid på mentalsjukhus i Österrike återupptäcktes.

Moynihans och Flowers bok innehåller en skildring av Wiliguts liv, en mycket kort beskrivning av hans världsbild, och närmare 60 sidor med annars svåråtkomliga texter av Wiligut som översatts till engelska. Den avslutas med ett antal texter av andra individer, bland annat hans nära medarbetare Gabriele Dechend. Som helhet är den alltså av intresse om man exempelvis är intresserad av runologi eller ovanliga människoöden, även om den annars kan vara något obskyr. Man kan också sakna en mer ingående skildring av Wiliguts originella kosmogoni.

Relaterat

Edred Thorsson – Northern Magic

Occult Roots of Nazism

Friedrich Hielscher

Stefan George

Tilaks The Arctic Home in the Vedas

Anna Bramwell – Blood and Soil

The Secret Glory of Otto Rahn

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.