Den brittiske författaren och nietzscheanen Anthony Ludovici (1882-1971) är ett intressant exempel på hur långt de såkallade konservativa i dagens Europa avlägsnat sig från sina ideologiska rötter. Där våra ”konservativa” vill ha ett samhälle styrt av marknaden, menade Ludovici att det är varje elits skyldighet att försvara de fattiga. Där våra ”konservativa” kräver massinvandring, menade Ludovici att man knappast kan kalla sig konservativ om man inte ens vill bevara sin nations identitet i form av blod och härkomst. Han var också negativ till massbilismen, kristendomen (särskilt i dess brittiska form, med livsfientlig puritanism och sexofobi), jämlikhetsideologin, demokratin, och den kvinnliga rösträtten. Bland hans förebilder fanns Nietzsche och kung Karl I, men också många psykoanalytiker från Freuds skola, sociologer som Veblen och aristokratiska tories. Samtidigt hade redan Ludovici själv avlägsnat sig en hel del från den klassiska konservatismen, eftersom han var tämligen ointresserad av den andliga aspekten och influerad av Nietzsche var mer intresserad av de historiska och biologiska förutsättningarna för skapandet av en aristokrati.
Feminismens rötter
If perchance he happen also to know about the secret disgust English women feel at being female, and he notices how often these women choose meek, effeminate and pale reminescences of manhood as their mates, so as not to be too sharply reminded of their own hated biological difference from the male; he may wonder how such couples (especially when they reach the altar) can escape at least the suspicion of Lesbianism.
– Ludovici
Ludovici analyserade feminismen i ett flertal verk. Han var noga med att understryka att han till skillnad från exempelvis Strindberg inte var misogyn, kvinnohatare, utan att hans anti-feminism tvärtom byggde på respekt för normala kvinnor. Influerad av psykoanalytiker som Freud och Adler menade Ludovici att feminismens yttersta drivkraft är den beryktade ”penisavunden”. Ett betydande antal kvinnor är alltså bittra över att de inte fötts som män. Särskilt gäller detta de kvinnor som är relativt maskulina till sin karaktär. Ludovici bygger här delvis på Weininger, som han dock även kritiserar. Han menar att båda könen kan ha mer eller mindre starka drag av det motsatta könet i sin personliga uppbyggnad. Nordeuropeiska kvinnor har exempelvis historiskt haft en relativt ”manlig” natur, bland annat deltog kvinnor i krig och de har alltid haft en god ställning. Historiskt var detta inget problem, eftersom de flesta männen var ännu manligare. Ett problem blir det först när männen genomgår en degenerationsprocess, något som pågick redan under Ludovicis tid och sedan förstärkts exempelvis av den feminiserade förskole- och skolmiljön. I detta läge blir det uppenbart att männen inte kan hantera samhällsansvaret, och en naturlig reaktion för många kvinnor är att de behöver hjälp med det.
At all events, it is difficult to awaken female interest in any eugenic or kindred reforms. On the contrary, when once they are moved to exclaim: ”Ah, paw thing! He can’t help it!” they straightway feel more love than horror. Indeed, as the anonymous author of a book entitled WOMEN (1918, Chap. IV, iv) shrewdly observes, ”Her (i.e., woman’s) sympathy is not an overflowing of kindness but a response to her desire to be of importance to somebody or something outside herself”.
– Ludovici
Att feminismen uppstod just i Europa förklarar Ludovici med ett antal filosofiska och historiska faktorer. Han noterar att de tidiga grekiska tänkarna utgick från en enhet mellan kropp och själ, vilket bland annat innebar att en ful människa knappast kunde ha ett föredömligt inre. Denna enhet utmanades av Sokrates, som själv hade ett oskönt yttre, och därefter har den västerländska filosofin skiljt mellan kropp och själ (Ludovici avviker här från Nietzsche). Detta innebar att feminister utan problem kunde minimera de kroppsliga skillnadernas betydelse.
Lika viktigt är det faktum att Västerlandet ända sedan de homoerotiska grekerna haft ett överdrivet manligt ideal, på det kvinnligas bekostnad. Ludovici skyller alltså inte på andra, utan fröna till feminismen finns i den västerländska idéhistorien. Till detta kommer männens egna tillkortakommanden, där exempelvis puritanismen ledde till ett sexliv och en relation mellan könen som inte kan definieras som sund. Mängden män som, enligt Weininger och Ludovici, är mer kvinnor än män till sin karaktär, bidrog också till en reaktion (här påminner Ludovicis resonemang om hans syn på aristokratins kris, som även den byggde på en oförmåga hos aristokraterna att leva upp till sitt ansvar).
Ludovici identifierar också orsaker som industrialiseringen och urbaniseringen, och hur sfärer som tidigare hörde till mödraskapet som en del av den ökade arbetsdelningen flyttades ut från hemmet. Avseende feminismen delar han in dess sympatisörer och förespråkare i olika grupper. Han menar att de ledande feministerna var mer manliga än de flesta andra kvinnor, såkallade viragos, eller ibland rent abnorma. Deras ressentiment över att inte vara födda som män var också starkare, men de lyckades ändå göra sig till talesmän även för många ”normala” kvinnor. Ludovici beskriver detta som djupt problematiskt, då den normala kvinnan egentligen har som sitt mål i livet att bli förälder. Förvirrade av en minoritet av viragos och effeminerade män skjuter de dock upp detta och söker mening på andra vis, vilket leder till att de blir olyckliga.
Ludovicis grundtanke, att feminismen bygger på en vilja att bli som män, är tämligen belysande när man betraktar samhället. Det kan sedan gälla kvinnorna i Sex and the City som ville ”ha sex som män”, Birgitta Ohlsson som vill slippa ta hand om sina barn och istället kunna satsa på sin karriär, et cetera.
Den kvinnliga rösträttens följder
Dr. J. V. Walker has felt able to state ”that the community is feminine in its outlook and under the predominant control of women’s opinions” (See Article 1). Nor, to appreciate this, do we need the expert testimony of R. C. K. Ensor, who says: ”The bulk of the new advertising expenditure is for goods purchased by women,” and that ”for advertising purposes women readers are incomparably more valuable than men”, and therefore have to be appealed to. (THE CHARACTER OF ENGLAND, 1947, Chap. ”The Press”). We have only to road our popular dailies to be convinced that the mind to which they are addressed is that of woman.
– Ludovici
Ludovici var kritisk till demokratin som sådan, även när den bara omfattade män. Han menade att den atenska demokratin byggde på en sådan kvalitet på medborgarna att ämbeten kunde tillsättas genom lottning, och att staten dessutom var så liten att direktdemokrati kunde tillämpas. I det moderna samhället har medborgarna däremot vare sig tid, intresse eller kunskap, och kvaliteten på människomaterialet tycks också ha sjunkit. Ludovici noterar att om ämbeten idag tillsattes genom lotten skulle resultatet bli anarki. Istället för en aristokrati tar plutokrater, och på sikt kommunister och liknande demagoger, över i vår tids demokrati.
Thus, when these women envisaged and fought for the freedom to gad about unescorted, or escorted by males of their own class, but unchaperoned, they had in mind the kind of tepid, low-powered males to whom they were accustomed and who could safely be trusted to go round the world twice or three times with an attractive girl without anything untoward happening or, as they would put it: ”without any nonsense”. And, owing to their knowledge of only this kind of sub-normal male, whom they could trust to exercise ”gentlemanly self-control”, they fondly imagined that passion and sexual appetite were everywhere as feeble as in their own menfolk, among whom, as Keyserling long ago declared, ”marriages blancs” are commonplace. Thus they made a clean sweep of old-fashioned chaperonage, and found that they could do so with perfect safety.
– Ludovici
I samband med att kvinnorna fått rösträtt menade Ludovici att politiken kom att domineras av kvinnliga sentiment. Detta är tydligt även i dagens Sverige, där undersökningar visar att de manliga väljarna har en annan syn på sådant som massinvandring än kvinnorna. Utan kvinnlig rösträtt kan man misstänka att den offentliga debatten sett annorlunda ut i ett flertal frågor (effekten av de män som i nuläget anpassar sig till kvinnliga ståndpunkter har då inte ens medräknats).
Ludovici menar att kvinnorna i gemen är oförmögna att hantera långsiktiga frågor som den eugeniska, och hellre väljer kortsiktiga och sentimentala lösningar. Deras inflytande ligger också bakom disciplinens nedgång, men de har inte varit svåra att motiveras till stöd för diverse krig (motsatt vad feministerna påstod). Ludovici menar också att kvinnor i gemen saknar egentlig smak, och att feminismen lett till en försämring av både konsten, klädmodet och litteraturen. Samtidigt är de en lättare målgrupp för reklam, vilket gör att denna primärt riktas till dem.
Sammantaget är Ludovicis bedömning av den kvinnliga rösträtten alltså tämligen mörk, och man kan också få intrycket att han är negativ till kvinnor överlag. Så är dock inte fallet, som nietzschean har han en betydande respekt för kvinnan som stående nära livskrafterna. Kvinnan som moder har hans respekt, så även den handlingskraftiga nordeuropeiska kvinnan. Ytterst är det den effeminerade mannen han föraktar.
Frågan är samtidigt hur man kan använda sig av Ludovici i dagens samhälle. Hans analys är uppenbart korrekt, den kvinnliga rösträtten har skadat vårt samhälle, och abnorma kvinnors hat mot de egna männen har kraftigt underlättat politiskt korrekta projekt. Samtidigt är denna rösträtt idag ett faktum, och att angripa den leder enbart till marginalisering.
Vad man snarare bör ta fasta på är Ludovicis tankar kring en maskulin renässans, då den västerländska mannens degeneration är den egentliga orsaken till problemet. När en ny/-gammal typ av man framträder på den historiska arenan, och kan presentera både en beskrivning av de gemensamma problem som hotar både män och kvinnor, och lösningarna på detta, är det bara en tidsfråga innan det feminiserade samhället går under. Värt att notera är att en sådan manlighet måste vara medveten om att kvinnor aldrig behandlats som boskap i Nordeuropa, utan tvärtom alltid haft en god ställning. En lösning på vårt samhälles problem behöver alltså inte innebära vare sig ett avskaffande av den kvinnliga rösträtten eller att halva befolkningen lämnar arbetsmarknaden. En långsiktig lösning måste däremot ha en eugenisk komponent, då degenerationsprocessen också har en biologisk aspekt. Nietzscheanen Ludovici menar också att vi behöver ett samhälle präglat av nya värderingar, där en aristokratisk livssyn ersätter slavmoral, jämlikhetsläror och livsfientlighet.
Vidare läsning
Ludovici – Woman’s Contribution to Britains Decline
Ludovici – Man – An Indictment
Ludovici – Enemies of Women – (The Origins in Outline of Anglo-Saxon Feminism)
Ludovici – Woman – A Vindication
Julius Evola – Do We Live in a Gynaecocratic Society?
Relaterat
Otto Weininger – Kön och karaktär
Wodinaz – Ung, högutbildad storstadskvinna
Om skribenten: Joakim Andersen
