Det politiska landskapet i Sverige utmärks bland annat av den historiska borgerlighetens ideologiska konkurs. Detta märks genom sådant som att statsministern hävdar att ”ursvenskt är bara barbariet”, och genom moderaternas anammande av den radikalfeministiska världsåskådningen.
Ett mindre känt exempel på denna utveckling är det förslag till ny skollag som riskerar att göra Sverige till ett av de svåraste länderna i Europa att bedriva hemundervisning i, möjligen vid sidan av Tyskland. Detta dessutom i en situation där den svenska skolan fortfarande domineras av arvet från 68-vänstern, i allt från pedagogik till sexualundervisning. Den borgerliga regeringen drivs här av sin panik inför tanken på religiös påverkan till att tvinga eleverna att gå i en skola som utformats av deras konkurrenter.
Detta märks även i förslaget att inskränka rektors möjlighet att befria elever från sexual- och simundervisning i den ”gängse” skolan. Ett förslag som tydligt riktar sig mot möjligheterna för föräldrar från icke-ateistiska kulturer att påverka sina barns utbildning. Budskapet är tydligt, i valet mellan 1968 års idéer och föräldrarnas värderingar har de förra förtur. I grunden handlar det hela om synen på samhället och den uppväxande generationen, där antingen staten eller familjen ytterst har ansvaret för barnen.
För den som respekterar och värdesätter kulturell mångfald över homogenitet, och familjer över stater, är detta en oroväckande utveckling. Denna typ av tvångsassimilering försvårar också för de familjer som på sikt väljer att återvända till sina hemländer, eftersom deras barn då påverkats av specifikt senliberala och sekulära värderingar. Problemet är här inte minst oförmågan att identifiera dessa värderingar som något annat än objektiva, och att ifrågasätta konformismens starka arv. Som svensk är detta inte alltid helt enkelt, särskilt när det berör konkreta och emotionellt laddade frågor som slöjbärande eller hemundervisning för ”konstiga” grupper och ”sekter” (de senare är dessutom en populär måltavla för en alltmer militant variant av liberalt och sekulärt ”sunt förnuft” och konformism). Att ”sekter” och andra avvikare ska tillåtas påverka sina barns världsbild ses som mycket suspekt. Att staten ska få göra det ses istället som naturligt, i en miljö som präglas av det svenska äktenskapet mellan etatism och individualism.
Hemundervisning
Som demokrat måste man givetvis också fråga sig, om man någonsin ska lita på en regering som med argumentet att dess skola är allsidig och objektiv, förbjuder alla reella alternativ. Världshistorien förskräcker.
– Jonas Himmelstrand, Rohus
Hemundervisning är en utbildningsform vars omfattning varierar stort mellan olika länder. I USA rör det sig om närmare 2 miljoner barn som undervisas i hemmet, ibland är det en möjlighet för etniskt medvetna föräldrar att skydda sina barn från det de ser som en politiserad och ideologisk utbildning (personen bakom Vaidilute är exempelvis hemundervisad). Men oftare bygger det på pedagogiska idéer, exempelvis med ursprung hos Ivan Illich. I de nordiska länderna är hemundervisning mindre utbrett och motarbetas mer av myndigheterna, i Sverige rör det sig om något hundratal familjer på sin höjd. Intressant är att svenska hemundervisare oftare har pedagogiska motiv än religiösa. Studier visar att hemundervisade barn normalt har bättre resultat både kunskapsmässigt och socialt än barn som genomgått ”normal” skola.
Familjers rätt att påverka sina barns undervisning är också inskriven i Europakonventionen. Förslaget till ny skollag förefaller dock i praktiken omöjliggöra möjligheten till hemundervisning. Vilket inte kan ses som annat än ytterligare en spik i den svenska borgerlighetens likkista.
Läs även:
Jonas Himmelstrand – Nya skollagen förbjuder hemundervisning
Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige
Om skribenten: Joakim Andersen
