Gabriele D’Annunzio (1863-1938) sågs av sin samtid som en renässansmänniska. Han var konstnär, krigare, politiker, äventyrare och kvinnokarl. I sin ungdom betraktad som en radikal och ett hot mot den etablerade moralen, som vuxen man nationalist, ledare för den kortlivade Fiumerepubliken och förebild för Mussolini.

Fiumerepubliken och d’Annunzios politiska arv är intressant i sig, men lika givande kan det vara att betrakta honom i ett kulturhistoriskt sammanhang. Vi finner då att han tillhörde den bredare strömning som bland annat kallats dekadenterna, i Italien Decadentismo. Andra mer framträdande gestalter som räknats till den, mer eller mindre välgrundat, är Oscar Wilde, Baudelaire, Verlaine, Arthur Machen, Stefan George och Huysmans (möjligen även Lovecraft). Detta var en rörelse inom konsten som var framträdande under sent 1800-tal. Dess företrädare var ofta chockerande både i sina verk och i sin levnad, med inslag av allt från avvikande sexualitet och avståndstagande från borgerlig moral och ideal till ockultism och drogmissbruk. Samtidigt satte man den estetiska principen, ”konst för konstens egen skull”, så högt att det fanns antidemokratiska och antimoraliska implikationer. Camille Paglia har exempelvis noterat att det är en form av implicit fascism att sätta den estetiska principen över moraliska och sociala hänsyn. De franska dekadenterna menade ofta att konsten måste skyddas från ”pöbeln”, och skapade sig medvetet anti-borgerliga mikrokosmos där de kunde gå under på ett estetiskt tilltalande vis. Kopplat till en syn på det kvinnliga som demoniskt florerade också en tämligen passiviserad och morbid manlighet, där offret snarare än handlingsmänniskan var arketypen.

Det som gör detta intressant för vår tid är att dekadenterna i ett flertal fall senare kom att bli antiliberaler. Redan 1900 skrev d’Annunzio Il fuoco, där Nietzsches övermänniska var idealet snarare än dekadenternas offer. Denna vändning till en antiliberal position gäller uppenbart Stefan George, Hanns Heinz Ewers och d’Annunzio, liksom Lovecraft. Många blev också kristna. Huysmans avsky för det moderna livet bidrog till att han blev katolik, även Beardsley konverterade, och Machen var större delen av sitt liv intresserad av keltisk kristendom. Man kan fråga sig om det är en återkommande tendens i kulturhistorien att perioder av morbiditet och dekadens avlöses av perioder av regeneration och vitalitet, och potentiell politisk aktivitet för Europas återfödelse. Något liknande tycks ha varit på väg att ske från 1970-talet till 1990-talet, då de första vildvuxna plantorna i regenerationen dock kvästes med politiska medel (här åsyftas vikingarocken och skinheadkulturen). Var vi befinner oss kulturhistoriskt just nu är dock en öppen fråga.

Den döda staden

Why were you not there? You, you ought to have been there, Alessandro! The grandest and most wonderful vision that was ever offered to mortal eyes; an apparent hallucination; unheard of wealth; a terrible splendor revealed, all of a sudden as in a superhuman dream. . . . I cannot tell, I cannot describe what I have seen. A succession of tombs: fifteen corpses intact, one by the side of the other, upon a bed of gold, their faces covered with golden masks, their brows crowned with gold, their chests enveloped in gold; and everywhere, upon their bodies, at their sides, at their feet, a profusion of golden objects,–numberless as the leaves fallen in a fabulous forest: an indescribable magnificence, one immense, dazzling view, the most resplendent treasure that Death has ever gathered in the darkness of the earth, in centuries, in thousands of years. . . . I cannot tell, I cannot tell, what I have seen. You, you ought to have been there, Alessandro. You alone would have been able to picture. . . .
– Den döda staden

Det är svårt att finna verk av d’Annunzio, särskilt om man inte behärskar italienska. Hans verk Den döda staden från 1898 finns dock tillgängligt online här: The Dead City.

Den döda staden är litterärt påverkad både av den gotiska novellen, av grekisk mytologi, och av det dekadenta intresset för morbid psykologi och besatthet. Handlingen utspelar sig i Grekland där två italienska vänner söker efter Agamemnons grav, och deras hustru respektive syster ägnar mesta tiden till att vänta på dem. d’Annunzio väver samman historien om kungarnas kung, Agamemnon, tillhörande en förbannad ätt som plågades av förräderi, blodskam och mord, med de fyra huvudpersonernas öde. Han bygger upp en estetisk miljö med hjälp av klassisk arkitektur och poesi, men redan tidigt anar man också att det finns mörka hemligheter som kommer att föra händelserna till en ödesdiger slutpunkt. En central roll i handlingen spelar också huvudpersonen Annas blindhet, som d’Annunzio genom antydningar jämför med blinda siare som Teiresias. Han utnyttjar också skickligt kontrasten mellan guld och klassisk skönhet å ena sidan, och död och besatthet å den andra. Det människofientliga klimatet, med dess torka, används också litterärt och psykologiskt.

Som helhet är det en inte oäven historia med både gotiska och dekadenta inslag. Samtidigt är handlingens tempo relativt långsamt och d’Annunzio är ingen Lovecraft. Den döda staden rekommenderas därför främst den som har ett litterärt specialintresse eller som av kuriosaskäl vill läsa d’Annunzio.

Relaterat

d’Annunzio och Fiumerepubliken

Stefan George

Hanns Heinz Ewers – Sorcerers Apprentice

Camille Paglia

H.P. Lovecraft – Mot världen, mot livet

Decadent Handbook

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.