Katrin Zytomierska är en relativt känd mediaperson och bloggare, bland annat är hon bekant för att vänta barn ihop med Bingo Rimér. Hennes blogg innehåller en hel del reklam och vardagligt innehåll av olika slag. De senaste dagarna har Zytomierska dock kommit att väcka starka känslor genom ett inlägg där hon beskriver ett biobesök i Heron City, och hur vissa andra besökares beteende fick henne att inse hur uttrycket ”jävla blatte” uppstått. Zytomierskas inlägg är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt, men den intensiva debatten i kommentarsfältet fick henne ändå att ta bort det (det finns cachat på Google här: Jävla blatte).
Jag kommer inte att åka till Heron City inom snar framtid igen. Och jag kommer aldrig igen att gå på bio där. Jävla blattar. Fan, det är helt obegripligt, vem är det som uppfostrar de här människorna? De har ingen respekt alls för andra i sin omgivning och sen undrar man varför det finns våld och slödder som försörjer sig på att kränga knark och stjäla prylar. Jag undrar inte. Om folk inte ens kan hålla käft i en biograf så är det ju klart som fan att de inte kan läsa en bok eller klara av en tenta. Det är ju solklart.
– Katrin Zytomierska
Värt att notera är samtidigt att Zyomierska även efter att hon tagit bort inlägget haft svårt att känna att hon egentligen gjort något fel, och därför följt upp det med inläggen Varför sa jag inte till dem och Hets mot min egen folkgrupp?
Intressant är att Zytomierska fått ett betydande stöd i sitt kommentarsfält, en hastig genomläsning tyder på en viss övervikt för de kommentarer som instämmer med henne. Dessa kommentatorer ger i många fall exempel på egna erfarenheter som påminner om Katrins biobesök. Det intressanta tycks alltså inte så mycket vara hennes korta ursprungliga inlägg, utan frågan rör snarare om det finns en etno-social stereotyp som de flesta svenskar, och många invandrare, idag har negativa erfarenheter av. Om man utgår från Zytomierskas inlägg präglas den av att vara högljudd, respektlös, och potentiellt våldsam (särskilt i grupp, och inte sällan beväpnad). Hon kallar denna grupp för ”jävla blattar”, i Danmark har man istället kommit att kalla dem ”schakaler”. Även där fick den grupp som namngav dem ett starkt stöd, i det fallet Hells Angels (vilket kanske antyder vilken irritation som finns på ”schakalerna”).
Varför blir folk så upprörda över just det här ämnet? Det kanske är så att vi har mycket större problem i Sverige än vad vi anar.
– Zytomierska
Ämnet är svårt att skriva om utan att tangera den rena främlingsfientligheten (Zytomierskas ordval är olämpligt redan det), men det tycks alltså för det första verkligen finnas en sådan stereotyp grupp. För det andra har ett stort antal människor negativa erfarenheter av dem. Och för det tredje förs det ingen offentlig debatt om dem, det är alltså för att använda feministiska termer ett samhälligt fenomen där det privata inte tillåts vara politiskt, en gemensam erfarenhet som vi inte får sätta ord på. Detta innebär att när en känd person tar upp frågan på sin blogg, exploderar kommentarsfältet. Något liknande skedde när en annan bloggare, Blondinbella, tog upp frågan om den potentiellt farliga synen på ensamma kvinnor i Medelhavskulturen, den debatten uppnådde dock aldrig sin möjliga sprängkraft eftersom frågan om huruvida denna kvinnosyn också kunde föras med till Sverige aldrig ställdes. Blondinbella ville att researrangörerna skulle varna kvinnliga turister för kvinnosynen i Medelhavsländerna, men frågan om samma varning borde utfärdas för våra förorter kom aldrig upp.
I folksagor och liknande lär vi att det är först när man känner en företeelses namn som man kan få makt över den, innan dess är den flyktig, i det här fallet endast privat. Vad historien lär oss är även att problem och erfarenheter som delas av ett stort antal människor förr eller senare blir politiska. Och Katrin Zytomierskas inlägg är en av de många småstenar som sätter lavinen i rullning, som ger ett namn till något de flesta av oss kan känna igen. Att hon som person är sådan att hon vägrar släppa ämnet helt, vägrar att mot bättre vetande erkänna att hon har ”fel”, gör samtidigt att man inte kan låta bli att känna en oväntad respekt för henne trots att hennes ordval knappast bidrar till det.
Relaterat
Post-moralisk paradox (särskilt de populära youtubeklippen ”Skogsturken” och ”Abdullah” antyder att Zytomierska identifierat en stereotyp som många ungdomar redan skrattar igenkännande åt)
Vi som alltid sa hora – Förortssavannens härskare
Tipstack till herr h.d.
Kort om Nyamko Sabuni och de utlandsföddas arbetslöshet
Man har inte lyckats ta tillvara den kompetens som de här personerna har.
– integrationsminister Sabuni uttalar sig angående den höga arbetslösheten hos nyanlända analfabeter
Avslutningsvis kan konstateras att den svenska invandringsdebatten fortsatt präglas av debilitet. Nyamko Sabuni menar således att det är ett misslyckande att ”mer än två av tre utrikes födda som varit i Sverige i två år eller mindre saknar jobb”. Nyamko hävdar att detta är ett politiskt problem, som måste åtgärdas genom att Arbetsförmedlingen satsar mer resurser på riktade insatser till denna grupp. Om Sabuni haft en rudimentär samhällskunskap hade hon vetat att den svenska ekonomin befinner sig i en recession med hög arbetslöshet som följd, att många av de grupper som just nu kommer till Sverige är analfabeter, och att det kan ta närmare två år bara att läsa SFI/Svenska För Invandrare. Det problem Sabuni vill lösa, sannolikt med resurser tagna från andra arbetslösa, är alltså en tämligen naturlig följd av att Sverige kombinerar massinvandring med en ordnad introduktion. Men genom att lyfta fram just detta som ett problem som går att lösa har hon återigen gett prov på den politiska klassens bristande verklighetsförankring, och förmåga att diskutera allt utom de verkliga problemen.
Om skribenten: Joakim Andersen
