En fråga som lätt blir kontroversiell i det senmoderna samhället är frågan om eutanasi, dödshjälp. Å ena sidan finns en äldre syn på människolivet som något heligt, och självmord av alla slag som något djupt problematiskt. Å andra sidan finns en utilitaristisk inställning som strävar efter att maximera mänsklig lycka och har svårt att acceptera mänskligt lidande. Det utilitaristiska perspektivet tycks bli alltmer dominerande, och de länder som är mest avancerade i sin senmodernitet har ofta legaliserat sådana fenomen som dödshjälp och gratis sprutor åt tyngre missbrukare.

Även i Sverige förs en debatt om vården och självbestämmandet i livets slutskede, och Läkarförbundet och Läkaresällskapet arbetar med att omformulera reglerna på området. Det verkar som om detta kan leda till nya former av passiv dödshjälp, där man bland annat söver ner människor med svåra smärtor den sista tiden.

Man kan ha flera perspektiv på detta. Å ena sidan är det ett led i den terapeutiska utilitarismens seger över en mer traditionell europeisk syn på människolivets värde. Det är också en mycket riskfylld utveckling i en situation där ekonomisk kris, klasskrig uppifrån och massinvandringens kostnader gör att sjukvården har allt mindre resurser. Risken att stressade läkare med bristande resurser till sitt förfogande låter människor somna in även när deras medgivande är etiskt tveksamt är överhängande. Samtidigt är detta trots allt ett av de inslag i utilitarismen som är lättast att sympatisera med. Om man har ett europeiskt frihetligt perspektiv, i likhet med Ivan Illich, Ernest Hemingway eller Paul Lafargue, är det principiellt självklart att det yttersta beslutet tillhör den enskilde och inte läkarkåren eller politikerna. Detsamma gäller om man utgår från en traditionalistisk ståndpunkt. Vi finner då att i nordisk folktro symboliserade ättestupan den enskildes rätt att avsluta ett liv som ansågs ha mist sitt värde. Här är dock situationen ganska komplex, det är oklart om ättestupan funnits i verkligheten. En död där man sakta tynade bort sågs i varje fall inte som något att sträva efter. Idealet var en heroisk död, något som dock inte är realistiskt när vi berör eutanasi.

Den italienske traditionalisten Julius Evola sammanfattar i texten The Right over Life en traditionell syn på rätten att själv välja hur och när man lämnar denna värld. Med utgångspunkt i den europeiska stoicismen beskriver Evola olika sätt att möta en ohållbar situation. Värt att notera är att han främst skriver för det han kallar en differentierad människa, alltså inte för massmänniskan. För denna differentierade människa kan döden ibland vara en lösning, dock inte som en flykt från smärta eller rädsla utan först när man bevisat för sig själv att man kan hantera dem och inte finner någon mening i att dra ut på dem ytterligare. Som fenomenen seppuku/harakiri och kamikaze visar i Japan kan döden ibland även vara ett redskap bland andra.

Evolas perspektiv är alltså samtidigt en varning för ett alltför utilitaristiskt perspektiv, som överhuvudtaget inte kan hantera att lidande är en del av den mänskliga erfarenheten, och för en överdriven betoning av människolivets värde, som leder till absurda situationer. Man kan därför acceptera ett visst inslag av dödshjälp i samhället, men det måste då övervakas noga så att det inte urartar. Minst lika viktigt är också en ny syn på livet, med sin grund i heroisk europeisk världsåskådning snarare än i utilitarism.

Vi avslutar dagens inlägg med Evolas text.

The Right over Life

At this point, we shall briefly turn our attention to a particular problem, the right over one’s own life, understood as the freedom to accept it or to put an end to it voluntarily.

Given the presuppostions mentioned earlier with regard to the general vision of life, there is no doubt that Seneca did not intend this decision to refer to cases in which death is sought because a given situation appears unbearable: especially then, one could not permit oneself the act. Here too it is necessary to add what is equally valid for all those who are driven to cut their life short due to emotional and impassioned motives, because this would be equivalent to recognizing one’s own passivity and impoitence toward the irrational part of one’s soul. The same is even true for cases in which social motives intervene. Both the ideal Stoic type and the differentiated man do not permit those motives to intimately touch them, as their dignity were injured by what binds them to social life. They would never be driven to put an end to their own existence for these motives, which are included by the Stoics in the category of “that which does not depend on me". The only exception we can consider is the case of a disgrace not before others whose judgement and contempt one cannot bear, but before oneself, because of one’s own downfall. Considering all this, Senecas maxim can only have the meaning of an enhancement of the inner freedom of a superior being. It is not a matter of retreating because one does not feel strong enough before such ordeals and circumstances; rather, it is a matter of the sovereign right -that one always keeps in reserve to either accept them or not, and even to draw the line when one no longer sees a meaning in them, and after having sufficiently demonstrated to oneself the capacity to face them.

Relaterat

Nordanvind – En betraktelse av självmordets mångfacetterade natur

Hednisk samhällsfilosofi – ättestupan

Yukio Mishima och döden

Kamikaze

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.