Den grekiske guden Apollon hade ett flertal funktioner och aspekter. I Apollo the Wolf-God, utgiven av Journal of Indo-European Studies, studerar Daniel Gershenson ett antal av dessa. Han identifierar samtidigt ett mycket gammalt indo-europeiskt idékomplex av myter och symboler som i våra förfäders världsbild hörde samman, och som i den grekiska världen kom att knytas till Apollon (och i varierande grad också till andra gudar, inte minst Zeus). Han finner paralleller även hos andra indo-europeiska folk, och kopplar flera gånger sina fynd till professor Dumezils teorier. Detta gör sammantaget läsningen mycket spännande och givande.
Vindvargen
The wolf, like the wind, is a messenger from outside, from the chaotic world, to the world of order… despite his affinity to the wind the wolf is basically earthbound in mythic thought, although he may sometimes fly; his celestial and marine counterparts are the raven and the dolphin.– Gershenson
Gershenson finner att man i tysk folktro ofta betraktat vinden som ett levande väsen, inte sällan som en varg. Ett uppenbart exempel på detta finns i sagan om de tre små grisarna, där vargen hotar att ”huff and puff, and bloooow your house down”, alltså att blåsa sönder deras hus. Liknande kopplingar mellan varg och vind finner vi i en norsk gåta, där svaret på vilken varg som sitter på himlens blå rand och ylar ut mot havet är ”vinden”. I fornnordiska kenningar omskrevs vinden med orden ”vargen eller vargen blåser”. Gershensons koppling mellan vind och varg förefaller alltså ha en reell bas.
Intressant är även att det här fanns en koppling mellan vindvargen och fruktbarhet, när vindvargen besökt åkern växte det åter (i den tyska folkloren kallades den livgivande vinden ”varg” eller ”hund”). I äldre tid fanns här också ett inslag av människooffer, där en människa offrades till en gud med mer eller mindre tydliga vargattribut för att påverka växtkraften till lands eller avsluta en period av stiltje till havs. Gershenson ger flera exempel på sådana offer till Zeus, liksom till Apollon. Överhuvudtaget finns det ett stort antal kopplingar mellan vargen och Apollon, så många att han kan kallas en varggud (Apollo Lykeios).
Slukhål och passager till andra världar
I det mytiska tänkandet måste vinden komma någonstans ifrån (exempelvis en ö där de fyra vindgudarna bor). Gershenson menar att de naturliga slukhål som fanns i den grekiska världen ofta identifierades som en sådan källa, inte minst då det ibland blåste ur dem eller de avgav gaser eller rentav en ständig eldsflamma. I myterna kring sådana slukhål spelade ofta vargar en roll, och de sågs också som portar till de dödas rike. Beskrivningen av sådana naturliga slukhål och deras roll i mytologin är mycket fascinerande och tillhör höjdpunkterna i Gershensons studie. Detta hänger också ihop med vargens koppling till dödsriket och de döda (särskilt tydlig genom väktare av dödsriket som helveteshunden Kerberos).
Gershenson beskriver här också kopplingen mellan mikro- och makrokosmos. Människans andedräkt är också en ”vind”, och de dödas följe, ”den Vilda Jakten”, kan ses som ett stort antal sådana ”vindar” (återigen med ett antal vargar eller helveteshundar i sällskap). Likaså fanns en koppling mellan vinden och profetior.
Delfiner, vargar och korpar
Intressant är också kopplingen mellan olika djur Gershenson gör. Apollon hade kopplingar både till möss, gräshoppor, ödlor, hamstrar, och mullvadar, men tre djur var särskilt starkt knutna till honom. Till lands var det vargen, i luften dess nära motsvarighet korpen (precis som Odens koppling till vargar och korpar). Gershenson återger här exempel på vargar och korpar som format starka band av samarbete och vänskap i naturen, och korpar som finner stort nöje i riskabla lekar med vargar. Han tar också upp den persiska fågeln Simurg, en hybrid mellan varg och mäktig fågel, liksom neolitiska målningar av flygande vargar. Tanken på bevingade eller flygande vargar var naturlig med tanke på kopplingen till vinden.
Kopplingen mellan varg och korp torde vara självklar för de flesta skandinaver. Mer oväntat är det tredje djuret, delfinen. Gershenson skriver att de indo-europeiska stammar som först nådde den grekiska övärlden hade en ganska diffus kunskap om de olika havsdjuren, och länge blandade ihop valar, delfiner, sjöodjur, rentav sälar. Gradvis kom man dock att betrakta delfinen som ”havets varg”, och i myterna knöts den ofta till Apollon och sågs som hans djur. Delfinen jagar fisken framför sig som en varg driver en flock, och den knöts till storm och vind. Liksom det fanns många myter om varghonor som tog hand om mänskliga eller gudomliga barn, ansågs delfinen ha en liknande sida.
I vår tid knyts ofta ett stort antal föreställningar till delfiner, som anses vara väldigt intelligenta och sociala, och som ibland räddar människoliv eller rentav anses ha helande krafter. Intressant är att delfiner som räddade människor, eller rentav lät sig ridas av mänskliga hjältar, var vanliga redan hos de antika grekerna. Gershenson tar här också upp något om sälens mytologi, liksom sjöodjur (exempelvis en eventuell koppling mellan vargar som Fenris och Skoll, som slukar solen, och sjöodjur/drakar som gör detsamma i andra myter).
Som helhet är det en synnerligen läsvärd studie Gershenson skrivit, som erbjuder ett stort antal aha-upplevelser och inblickar i våra förfäders världsbild och mytologi. Han beskriver grekiska hjältar med vargkopplingar, gör ett stort antal kopplingar till professor Dumezil, tar upp Apollons roll för grekiska mannaförbund, och mycket annat spännande som av utrymmesskäl inte kan tas upp här men som definitivt är värt en närmare bekantskap. Inte minst i en epok då det är hög tid att vi återupptäcker vårt arv, och på sikt återerövrar det ord som beskriver det bästa av vårt indo-europeiska arv och som borde vara lika naturligt och positivt laddat för oss som ”nubier” kommit att bli för afro-amerikaner. Det förbjudna A-ordet.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
