Ett intressant inslag i de indo-europeiska folkens historia är fenomenet apoteos, tillerkännandet av gudomlig rang till en människa. Fenomenet är intressant inte minst då det illustrerar den indo-europeiska synen på människans potential, och en syn på relationen mellan mänskligt och gudomligt där gränsen mellan dessa sfärer inte betraktades som absolut.

I modern tid stöter man oftast på apoteos i den vildvuxna floran av nyare afro-amerikanska religioner, där personer som Father Divine och kejsar Haile Selassie fått status av levande gudar, och där Nation of Gods and Earths betraktar den svarte mannen som en potentiell gud. Det finns också ett fåtal nationer där ledarna betraktas som ättlingar till, eller reinkarnationer av, gudar eller bodhisattvas (solgudinnan Amaterasu i Japan, bodhisattvan AvalokiteÅ›vara i Tibet). Man kan identifiera ett antal huvudteman i den indo-europeiska synen på relationen mellan människor och gudar.

Hednisk polygenes

Professor emeritus Pierre Grimal skriver i studien Grekisk mytologi att grekerna var så konsekventa i sin antiegalitära världsåskådning och partikularism att de inte ens accepterade tanken att alla människor härstammade från samma ursprung. Olika stammar hade därför olika skildringar av sitt eget ursprung, och detta knöts ofta till olika gudar. Härstamning från Zeus var inget ovanligt, liksom Herakles. Trojanerna stammade från Dardanos, son till Zeus och dryaden Elektra, medan man bland dorerna räknade Herakles som sin förfader. Liknande gudomliga genealogier förekommer bland de germanska folken, där många kungar räknade Oden som sin anfader (”ex genere Gungnis”). De ”vanliga dödliga” härstammade enligt Rigstula från guden Heimdal, även om de olika kasterna hade olika mycket gudomligt blod. Intressant är här att de olika kasterna också förknippades med olika utseende, där Träls ättlingar beskrevs som svartmuskiga medan Jarls ätt var blond och hade ögon rappa som ormyngel.

Intressanta ekon av dessa myter återfinner vi bland annat i legenden om Quinotauren, som skulle varit den egentliga förfadern till Merovingernas ätt, liksom sägner där vissa ätter härstammar från selkies, svanmöer, vattenväsen, och rena demoner. Det är i dessa myter inte längre gudar som står i centrum, utan lägre sagoväsen. Bland moderna motsvarigheter kan nämnas David Ickes teori att flera kungahus och bankirfamiljer egentligen inte är människor, utan hamnskiftande reptiler. Den chilenske författaren Miguel Serranos teorier kan här också nämnas, där de ariska folken ansågs härstamma från gudomliga väsen med övernaturliga krafter från en annan värld. Serrano skapar i sina verk en syntes mellan ariosofer som Lanz von Liebenfels och indo-europeiska traditioner. Oavsett vad man kan anse om flera av hans konkreta påståenden var det ett intressant projekt, som också visar klara paralleller till afro-amerikanska motsvarigheter som nuwaubianerna. De hävdar alltså att vissa folkgrupper är bärare av ”the blood of gods”, gudarnas blod, och att detta innebär både en viss potential och ett visst ansvar.

There is nothing more mysterious than blood. Paracelsus considered it a condensation of light. I believe that the Aryan, Hyperborean blood is that — but not the light of the Golden Sun, not of a galactic sun, but of the light of the Black Sun…

– Miguel Serrano

Heroer och kejsarkult

According to an Egyptian tradition, Ramses Merianun was transformed in the battlefield into the god Amon, and said: ”I am like Baal in his own time”: when his enemies recognized him in the melee, they cried out: ”This is not a man; he is Sathku, the Great Warrior; he is Baal in the flesh”.

– Julius Evola

Sådan potential, uttryckt med mytens språk som gudablod, måste dock förverkligas genom kamp. I de grekiska myterna finner vi ett flertal heroer, halvgudar som förverkligat sin gudomliga natur genom hjältedåd av olika slag, lämnat efter sig framgångsrika ättlingar och dynastier, och tillägnats lokala kulter. Man kan notera att de normalt stått på de högre gudarnas sida i kampen mot de kaotiska makterna, och att hjältedåden inte sällan inkluderat monsterdräpande av olika slag.

Vissa indo-europeiska dynastier betraktade också sina härskare som gudar. Alexander den Store beskrev sig själv som Zeus-Ammons son efter att ha besökt Siwa-oraklet, och en liknande kejsarkult institutionaliserades i Rom. Ibland upphöjdes också andra till gudomlig status, som Homeros, Hephaistion och Antinous. Liknande företeelser i samband med förfaderskult hade sedan länge förekommit hos indo-européerna, och andra folk.

Intressanta paralleller återfinns här hos traditionalisten Julius Evola, som beskriver den traditionella synen på två vägar efter döden. Den ena innebär upplösning och kallas ”helväg” i den nordiska traditionen. Den leder till Hels och Hades dystra riken. Den andra vägen leder till odödlighet, och kallas ”godvegr”. Den leder till Valhall och de Elyseiska fälten. Vägen dit krävde att man förverkligade vissa sidor och uppnådde ett annat ontologiskt tillstånd. I exemplet med farao och krigsguden Baal att man blev krigsguden. Man kan här jämföra med den moderna satanismen, som också utgår från en mytisk arketyp man kan förverkliga, skillnaden är dock att man här dels saknar en koppling till traditionell andlighet, dels att den bibliske Satan är en relativt endimensionell figur jämfört med de mer komplexa hedniska gudarna (därmed inte sagt att han i europeisk historia inte lånat drag av flera av dem).

Oavsett hur man väljer att betrakta de indo-europeiska formerna av apoteos, som kuriosa, som ett sätt att med mytens språk mana till självförverkligande, eller som ett ideal att sträva mot, är det i varje fall ett inspirerande alternativ till den moderna världens slätstrukna syn på människans potential. Det illustrerar också hur gränsen mellan människan och den gudomliga sfären var mindre absolut historiskt (något som också gäller gränsen mellan naturen och det gudomliga).

Relaterat

Scandza – ex genere Gungnis

Norsk folktro och hulderfolket

Nation of Gods and Earths

Pursuit of the Millennium II – Brethren of the Free Spirit

Günther on Godless Men and Das Gott

Rigstulan och det nordiska kastväsendet

Evola on War as the Path to God

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.