Det förs i media till och från en debatt om att den personliga integriteten är hotad. Konkreta exempel på detta är FRA och Ipred, och känslan av hot har bland annat lett till framgångar för det såkallade ”Piratpartiet”. Försvaret av den personliga integriteten är naturligtvis av godo, intrycket man får är dock att piratpartister och andra har svårt att se hela bilden på grund av ideologisk blindhet. Yttrandefriheten är alltså mycket riktigt under angrepp i Europa, men de mest allvarliga exemplen har piratpartister ofta svårt att identifiera. Skälet till detta är att de har en politiskt korrekt sensibilitet, och offren för den nya politiken tillhör politiskt inkorrekta grupper.
Ett exempel kan vara när JK, Göran Lambertz, väljer att åtala webtidningen Patriot.nu för en artikel där läsare kommenterat med orden ”Länge leve nationalsocialismen!” Lambertz resonemang är att eftersom den historiska nationalsocialismen grundas på rashat, så uttrycker kommentarer av detta slag missaktning mot andra folkgrupper, och är därför att betrakta som hets mot folkgrupp. Man behöver inte sympatisera med nationalsocialistiska Patriot.nu för att se hur Lambertz här, utan någon som helt medial debatt, försöker införa ett nytt prejudikat för vad som får sägas.
Andra exempel är när historikern David Irving dömdes till tre års fängelse för att ha ifrågasatt aspekter av Förintelsen, när den tyske advokaten Horst Mahler dömts till sex års fängelse i vad domaren beskrivit som ett försök att hindra honom att sprida ”sitt nonsens”. Liknande exempel är när flamländska Vlaams Blok förbjöds 2004 för ”rasism”, ett liknande damoklessvärd hänger sedan länge också över tyska NDP. Nyligen dömdes också britten Simon Sheppard till drygt fyra års fängelse, bland annat för att ha publicerat den tecknade serien Tales of the Holohoax, och nationalistiska och islamistiska aktivister hotas numera av att inte få inresetillstånd till landet. Listan kan göras betydligt längre, uppenbart är i varje fall att oavsett hur osympatiska man kan finna de dömdas åsikter eller påståenden så utdöms fleråriga fängelsestraff i dagens Europa för oliktänkande, och man måste leka en hel del med ord för att kunna påstå att de inte är politiska fångar. Man kan också konstatera att ”piratpartisternas” selektiva tystnad här gör det tveksamt om de själva är värda någon principiell yttrandefrihet. Vi vet att de ”avskyr våra idéer”, men vi vet också att de inte direkt ”är beredda att dö för vår rätt att uttrycka dem”.
Det post-liberala samhället
Det liberala samhället, sådant vi kände det under högmodernitetens era, är dött. Dess sociala kategorier är lika döda, oavsett om vi sedan syftar på yttrandefrihet, höger-vänster-skalan, demokrati, eller distinktionen mellan privat och offentlig sfär. En kombination av slentrian och tröghet gör dock att vi i det offentliga samtalet fortsatt använder oss av dessa begrepp, som om vi ännu levde i det högmoderna samhället och inte i de likstela resterna av det.
Den utveckling som skisseras ovan är en del i en större förändring av de europeiska nationerna. Man kan hävda att den historiska liberalismen övergår i något väsenskilt, något post-liberalt. De yttre formerna, och större delen av retoriken, är fortfarande desamma, men innehållet är ett annat. Yttrandefriheten är ett tydligt exempel på detta, vi talar ännu om den som något grundläggande, men ordet betyder inte samma sak som för bara några decennier sedan.
Bland skälen till yttrandefrihetens metamorfos kan nämnas framväxten av den politiskt korrekta sensibiliteten, det moderna medialandskapet med dess förmåga att styra debatter och tysta ned nyheter, liksom den förlust av konsensus som massinvandringen medfört. Det är möjligt att ett sådant konsensus kommer att visa sig vara en förutsättning för yttrandefrihet, och att det senare snart framstår som en parentes i historien. Vi lever i en historisk övergångsfas, och kan än så länge bara ana de kimeraliknande konturerna av den post-liberala verkligheten. Detta innebär dock också att vi har större möjligheter att påverka framtiden idag än vi haft under mer stabila perioder.
Yttrandefrihetens instrumentalisering
En central aspekt av den pågående utvecklingen är det man kan kalla yttrandefrihetens instrumentalisering. Med detta avses att yttrandefrihet numera inte ses som en grundläggande princip, utan som ett medel för ett mål. Här har de politiskt korrekta ett tungt ansvar, eftersom de lärt oss att ”fel” åsikter inte ska få uttryckas överhuvudtaget. En konsekvensanalys görs numera alltid när en åsikt uttrycks, och om konsekvenserna är negativa, eller om åsikten som sådan upprör oss, ligger det nära tillhands att förbjuda den.
Ett exempel på detta är minaretförbudet i Schweiz, där ett lands invånare försöker rätta till följderna av en ohållbar invandringspolitik genom inskränkningar i religionsfriheten. De politiskt korrekta upprörs nu av detta, men är samtidigt ytterst ansvariga. De har själva underminerat yttrandefrihetens värde under flera år, och religionsfriheten är tämligen närliggande, och de har själva förflyttat invandringsfrågan från den offentliga debatten. Man kan konstatera att om de europeiska folken fått föra en öppen debatt om invandringspolitiken hade det förmodligen funnits färre muslimer i Europa, men de hade å andra sidan fått bygga minareter bäst de ville.
Denna process påminner om när politiska grupper introducerar eller accepterar det politiska våldet i ett samhälle, och sedan beklagar sig när det får ett eget liv och försämrar hela det politiska livet. Detsamma har hänt när de politiskt korrekta lärt oss att förbudet är ett praktiskt politiskt verktyg.
Man kan också fråga sig om vi kommer att se en ny bonapartism som en följd av det post-liberala samhället, med politiker som i de liberala principernas namn är beredda att inskränka alla dess realiteter och på så vis återskapa en illusion av konsensus. En företrädare för denna nya typ av politiker kan sannolikt vara Thomas Bodström. En sådan bonapartisms främsta måltavla kommer sannolikt att vara ”muslimerna” och deras mer eller mindre reella vägran att acceptera det symboliska konsensus.
Reell och formell yttrandefrihet
Samtidigt bör man vara medveten om att förbud många gånger inte ens är nödvändiga. I ett ganska monopoliserat medialandskap räcker det ofta att inskränka den reella yttrandefriheten, utan att den formella behöver beröras. Ett exempel på detta är när vissa åsikter inte ges tillträde till debattsidorna, när journalisterna beskriver företrädare för dessa som ”främlingsfientliga” eller ”extrema”, eller när Björn Björkqvists informativa artikel om Stieg Larsson togs bort från Newsmill med hänvisning till Björkqvists politiska historia. På liknande sätt valdes John Järvenpääs analys av Festung Europa bort av redaktörerna. Ali Esbati insåg inte hur rätt han hade när han kallade Newsmill ”årets fördummare”. Att intelligenta analyser plockas bort när de är för politiskt inkorrekta innebär att fältet lämnas fritt för de ”fikabordsislamofober” Esbati har så svårt för, och att en egentlig debatt, ett möte av idéer som faktiskt kan leda till syntes och förståelse, omöjliggörs.
Komplexitet och dialektik
Allt är dock inte nattsvart. I en post-liberal situation uppstår nya konfliktlinjer, nya former av motstånd. Det är tydligt att den unga generationen ofta vänder sig mot den dominerande ideologin, dess stöd för piratpartisterna är här ett exempel. Ett annat, mer substantiellt exempel, var när studentföreningen Utrikespolitiska föreningen bjöd in ”antisemiten” Ahmed Rami till en debatt, och när David Irving bjuds in till litteraturfestivaler och Aftonbladets Åsa Linderborg försvarar hans yttrandefrihet. Exemplen är flera, och visar att bland de unga och bland en hel del opinionsbildare växer insikten om hotet mot yttrandefriheten i vår tid.
Relaterat
Rosengård och liberalismens dilemma
Endimensionell totalitarismdebatt
Om skribenten: Joakim Andersen
