En förutsättning för att det politiskt korrekta projektet ska fungera är att de professioner som direkt administrerar det har en fullständig lojalitet utåt. Det betyder till exempel att poliser inte låter sig intervjuas om förhållandet mellan etnicitet och kriminalitet, och att lärare i områden som präglas av ”utanförskap” inte skriver insändare om alla aspekter av sitt arbete. I ett samhälle som präglas av långt gången arbetsdelning och lika långt gången mediering är en effekt av denna selektiva tystnad att många av oss inte har någon större kunskap om viktiga sidor av det samhälle vi lever i.
Merith Wager
Och återigen: Migrationsverkets ledning anger ingenstans några officiella data för vad som händer med dessa "ensamma barn" när de väl fått permanent uppehållstillstånd, PUT. Att deras anhöriga då ställer sig i farstun allihop, det är något som vi ser dagligen numer. Men det finns ingen officiell bild på det. Och alla barn och unga som kommer hit från Somalia; vi har ingen aning om vilka de är!
Denna tystnad bygger delvis på fruktan för repressalier, något som blir tydligt när man läser Merith Wagers blogg. Wager har bland annat varit Flyktingombudsman och har gedigen kunskap om det svenska asylsystemet och Migrationsverket. Hon är ingen invandringsmotståndare, och har genom åren aktivt kämpat för att flera människor fått uppehållstillstånd. Samtidigt menar hon att verkligheten inte är svart eller vit, och att det svenska flyktingmottagandet har flera brister. Hon låter därför anonyma ”miggor”, anställda på Migrationsverket, komma till tals på sin blogg. Oroande är dels att dessa väljer att göra det anonymt, då de är rädda för repressalier från sina arbetsgivare, dels att de inte kommer till tals i traditionella media. Det offentliga och mediala Sverige har valt en linje i synen på flyktingmottagandet, och om de människor som arbetar med det i en konkret verklighet har invändningar så är de naturligtvis rasister. En nyanserad debatt på detta område är det offentliga Sverige inte förmöget att föra.
Flera av dessa ”miggors” vittnesmål är intressanta. En ”migga” beskriver hur det förekommer att män för att få uppehållstillstånd får barn med svenska kvinnor, som de sedan överger för att kunna ta in sin fru och sina barn från hemlandet. Flera ”miggor” tar upp hur fenomenet med ”ensamkommande flyktingbarn” dels exploderat i omfattning, dels hur dessa barn/tonårspojkar så snart de fått uppehållstillstånd ofta genom en mycket lyckosam slump råkar återfå kontakten med sina anhöriga (som då också flyttar till Sverige). Wager gör också en beräkning av kostnaderna för de ensamkommande tonårspojkarna, och finner att den är drygt en miljard kronor (då har inte skola, gode män, et cetera medräknats). Kostnaden för kriminalvården är enligt Wager dryga 6 miljarder.
Som helhet är Wagers blogg alltså en mycket intressant resurs. Dels har hon goda kunskaper, inte minst genom de anonyma ”miggorna”, dels kan hon knappast beskyllas för att drivas av ”rasism”. Men när man får en inblick i hur denna aspekt av Sveriges invandringspolitik sköts, och hur tjänstemännen på Migrationsverket undviker att informera om det annat än anonymt, är det svårt att inte finna det tämligen irrationellt. Man kan också fråga sig vilka berättelser vi skulle få ta del av om andra yrkesgrupper hade liknande ventiler som ”miggorna”.
Relaterat
Skapandet av en politiskt korrekt kast
Tipstack till Hincha.
Om skribenten: Joakim Andersen
