Det liberala samhället, sådant vi kände det under högmodernitetens era, är dött. Dess sociala kategorier är lika döda, oavsett om vi sedan syftar på yttrandefrihet, höger-vänster-skalan, demokrati, eller distinktionen mellan privat och offentlig sfär. En kombination av slentrian och tröghet gör dock att vi i det offentliga samtalet fortsatt använder oss av dessa begrepp, som om vi ännu levde i det högmoderna samhället och inte i de likstela resterna av det.
Skälen till att det liberala samhället dött är flera. Man kan nämna framväxten av en ny klass med en intim relation till den terapeutiska stat som var välfärdsstatens logiska följd, som gjort att vänsterns traditionella analys av klassamhället är föråldrad. Historiens ironi är här att ”vänstern” tagits över av just den nya klass som administrerar den terapeutiska staten, alltså objektivt sett en ny överklass. Man kan också nämna att i ett mångetniskt samhälle förändras yttrandefrihetens väsen i grunden, från att vara ett redskap för diskussion inom en grupp till att bli ett vapen mellan grupper. Detta gör även yttrandefriheten så mycket mer explosiv, och det är troligt att omsorgen om den sociala freden kommer att bli yttrandefrihetens undergång i det mångetniska samhället. Yttrandefrihet är redan idag ett privilegium, som ibland innebär att vissa grupper har rätten att kränka andra, men inte vice versa. I en mångetnisk situation där de invandrade grupperna inte längre är nyanlända, resurssvaga och ointresserade av svensk inrikespolitik uppstår också nya konfliktlinjer, och ”vänstern” tvingas inse att den inte längre kan vinna hegemoni över invandrargrupper bara genom att hänvisa till ”antifascism”. Även informationsteknologin och media har spelat en viktig roll i undergrävandet av det liberala samhällets kategorier, inte minst distinktionen mellan privat och offentlig sfär. Man kan också fråga sig om begreppet ”individ” i det nutida samhället innebär samma sak som det gjorde i det borgerliga, konsumtionssamhället har påverkat själva personligheten hos flera generationer. Även begreppet ”revolt” förlorar sin mening när det marknadsförs av marknad och makthavare.
Vi lever alltså i ett post-liberalt tillstånd, som till det yttre påminner om det gamla borgerliga samhället men vars innehåll är ett annat. Frågan är vart detta samhälle är på väg, inte minst då man kan ana att det kan få tämligen totalitära förtecken. Ett intressant exempel på detta är slöjdebatten, som illustrerar både yttrandefriheten, den mångetniska situationen, post-liberal totalitarism och de nya konfliktlinjerna.
Den muslimske Newsmilldebattören Porang Zahedi skriver i en artikel med titeln Också muslimer har rätt att påverka samhället att media överreagerar när de ser unga muslimer, som verbalt försöker förmå sina jämnåriga att leva enligt sin religion snarare än enligt konsumtionssamhällets normer, som ett stort problem. Han jämför med veganer som står utanför affärer, och i sak har han helt rätt. Om man är fri har man också rätt att välja en livsstil som framstår som ”ofri” för en medelålders medlem av den nya klassen i en västeuropeisk storstad i början av tvåtusentalet. Frihet är ett brett begrepp, en viss livsstil är något mer specifikt. Han noterar också att det tryck som ungdomar utsätts för av media och reklam i en viss riktning ofta är väl så starkt som det religiösa individer kan utgöra (konsumtionssamhället har här också trumf på hand genom att det talar till den lägsta gemensamma nämnaren, överhuvudtaget kan man fråga sig om civilisation och religion kan bestå enbart utifrån individers ”fria val”).
Reaktionerna på Zahedis inlägg på kommentarsfunktionen på Newsmill antyder dock vådan av att under decennier ha strypt den fria debatten när det gäller frågor som har med ”mångkultur”, islam, och invandring att göra. Det finns en betydande opinion som är ideologiskt förvirrad, och förväxlar sitt motstånd mot en demografisk/etnisk förändring av det offentliga rummet med ett stöd för de liberala värden som orsakat förändringen. Problemet blir då dels muslimer, dels slöjor. Att vara ”svensk” är att vara liberal, ateist, och att bli upprörd när man ser kvinnor som inte visar halsen. När man läser de arga kommentarerna på Zahedis artikel drabbas man som högerradikal förmodligen av liknande känslor som de radikalkonservativa i Weimarrepubliken när de konfronterades med de mer vulgära formerna av antisemitism. Pöbelmentalitet är sällan tilltalande, särskilt inte när den framförs av människor som lärt sig repetera de ateistiska floskler de matats med av sina herrar sedan barnsben.
Kommentatorn sam1 skriver till exempel ”…att förklara sitt handlade genom att rabbla texter från koranen eller bibeln borde vara förbjudet i vårt samhälle. Varför ska hänsyn tas till din gamla sagobok?”, Charlotte T skriver att ”…skillnaden mellan moderna subkulturer som t.ex veganism och islam är ju just att de första är MODERNA. Islam däremot är en grottstadiekultur! som vi i Europa utrotade under upplysningen!” (att Europa var islamiskt under Upplysningen är en nyhet, men det är inte det intressanta). Erik Nilsson frågar sig ”…varför i hela friden vill ni förbuda disco. Det är ju hur kul som helst.” Ett stort antal kommentatorer skriver också att om man vill bo i Sverige ska man följa svenska seder, annars får man åka hem.
Denna opinion illustrerar dels att stödet för de liberala rättigheterna blir svagare, dels att det liberala samhället i sitt stadium av rigor mortis är förenligt med tämligen totalitära attityder och former. Sådana totalitära former har sedan decennier riktats mot infödda européer som ”tänker fel”, och det faktum att det är väldigt problematiskt, rentav pinsamt, ur yttrandefrihetssynpunkt att exempelvis döma förintelseförnekare till mångåriga fängelsestraff har inte ens diskuterats på allvar. Nu är det dags att rikta intresset mot en annan grupp som både tänker och gör ”fel”, nämligen de muslimer som envisas med att inte anamma konsumtionssamhällets och den politiska korrekthetens normer. Detta har samtidigt som effekt att motståndet mot massinvandringens effekter kanaliseras till att handla om en ganska marginell, men synlig, sida av det hela, nämligen slöjor och islamister. Objektivt betraktat är det annars av godo att exempelvis somaliska kvinnor bär slöja och behåller sin kultur. Dels underlättar det den dag då ett antal somalier återvänder till sitt hemland, dels är den ”svenska” kultur de erbjuds en ovärdig blandning av politisk korrekthet, och konsumtionssamhällets och medias reducering av människan till en driftstyrd apa. Ju färre människor som frivilligt blir slavar under marknaden, desto bättre.
Detta innebär inte att man som högerradikal automatiskt måste stödja rätten att bära slöja, men man bör vara medveten om hur en förvriden debatt och ideologisk förvirring får många svenskar att stödja och identifiera sig med det system som gjort dem till slavar och uppmuntrar deras barn att bli degenerater. På sikt är det också troligt att borgerliga partier inser detta, och utnyttjar det.
Om skribenten: Joakim Andersen
