Idag har två norrmän, Tjostolv Moland och Joshua French, dömts till döden i Kongo, för att bland annat ha mördat en taxichaufför. Rättegången har innehållit flera märkliga inslag, som när Kongo krävt Norge på 3500 miljarder kronor för påstått spioneri. Överhuvudtaget ger rättegången ett mindre smickrande intryck av det kongolesiska rättsväsendet, med inslag som skrikande advokater, advokater som blandar ihop Norge och den forna kolonialmakten Belgien, och olika sätt att förnedra och ytterligare plåga de båda dömda. Dessa inslag har dock svenska media undvikit att rapportera om, och man finner dem därför istället genom norska media (länkar längre ner). Det finns förmodligen ett större inslag av politik än juridik i rättegången, riktad både mot den inhemska kongolesiska opinionen och mot Norge (som redan ger Kongo 144 miljoner norska kronor i bistånd). Detta betyder att det inte alls är säkert att resultatet verkligen blir en avrättning.
Bilderna från Kongo kommer dock att ha en oavsedd effekt, oavsett om de leder till en avrättning eller inte. Endast de mest hängivet indoktrinerade kan se andra européer omgivna av triumferande och hatiska afrikaner utan att det leder till någon sorts känslomässig reaktion. Ihop med rapporterna om att vita sydafrikaner nu är så förföljda att de kan få flyktingstatus, eller att infödda sydafrikaner ofta är våldsamt xenofoba mot invandrare från andra afrikanska länder, kan detta också få en eller annan att inse att den politiskt korrekta världsbilden med onda och allsmäktiga européer och maktlösa afrikanska offer är djupt föråldrad. De flesta folkgrupper är kapabla till intolerans och våld, maktrelationerna varierar dock. Med den insikten blir man hur som helst mer skeptisk till att frivilligt försvaga sin egen relativa maktposition.
Vad gäller de båda dömdas oskuld är den samtidigt allt annat än säker. De båda har ett förflutet inom norskt elitinfanteri, och har därefter haft en karriär som tycks ha fört dem nära den växande världen av privata säkerhetsföretag som ofta fungerar som legosoldater (denna krigets privatisering tillhör förövrigt vår tids viktigare historiska trender, och utmanar på sikt det statens våldsmonopol som dominerade under den westfaliska eran). Denna privatisering ser vi både i Afghanistan, Pakistan, och Afrika, inte minst tycks en av dess funktioner vara att låta USA föra krig utan några av de traditionella riskerna och reglerna.
Frågan är dock i vad mån man ska moralisera över detta i Molands och Frenchs fall. De båda är äventyrare, något som historiskt varit en naturlig del av Europa. Under renässansen härjade nordeuropeiska pirater Medelhavet, under den spanska guldåldern plundrades skepp flitigt av buckanjärerna och ”Kustens brödraskap”. Bland mer samtida militära entreprenörer finner vi också Tony Poe under Vietnamkriget, många européer kämpade som legosoldater för Sydafrika, Rhodesia och Portugal under 1970-talet. Här kan också nämnas äventyrare, legosoldater och kuppmakare som Bob Denard, Don Black, och William Walker. Oavsett vad vi anser om deras politiska projekt bör vi känna någon form av respekt för de risker de tog. De var, med Mark Ames ord, varulvar, en egenskap som är tragiskt frånvarande hos dagens europeiska befolkning. Ska Europa åter bli en aktör måste hennes folk återfinna sitt arv som både äventyrare och krigare. Något händelserna i Kongo också påminner oss om.
Vidare läsning
Diskussion på forumet Militaryphotos.net (varierande kvalitet på inläggen, men vissa är av värde bland annat för att demonstrera absurditeten i den kongolesiska ”bevisningen”. Intressant är också hur politiskt inkorrekt de flesta medlemmarna på diverse internetforum uttrycker sig så snart de inte modereras hårt)
Ekstrabladet – Norge: Vi havde en avtale
Nordmennene kan ha värt del i grensestrid
French og Moland kjempet mot pirater i Adenbukta
Kongo krever over 3000 mdr. kroner av Norge
Ble tilbudt å kjøpe bort punkter i Kongo-tiltale
”De nackar inte en höna som värper guldägg”
Andra historiska militära entreprenörer
George Robert Elford – Devils Guard
Afrika i populärkultur och verklighet
Om skribenten: Joakim Andersen
