Det senmoderna samhället är en komplex hierarki av etniska och sociala grupper. Dessa grupper har ofta specifika sätt att se på världen, som de i princip fått i sig med modersmjölken. Den franske sociologen Bourdieu kallade dessa sätt att tala, röra sig, och se på världen för habitus. Inte sällan märks habitus redan på namnet, om man som man har ett ”y-namn” eller som kvinna ett flertal förnamn tillhör ens föräldrar exempelvis knappast den övre medelklassen.

De flesta är medvetna om att raggarkulturen främst är en etniskt svensk arbetarklasskultur, eller att invandringskritiker ofta är ”lågutbildade män”. Genom att ”förklara” vissa åsikter med att de är följden av en viss socio-kulturell bakgrund menar sig inte sällan företrädare för etablissemanget kunna neutralisera dem (underförstått i detta ligger att etablissemangets egna åsikter är objektiva, medan en lågutbildad mans invandringskritik är subjektiv). Minst lika intressanta är dock de precis lika socio-kulturellt betingade åsiktskomplex och sensibiliteter som är kopplade till den politiskt korrekta världsbilden. Denna studeras dock inte lika ofta i den akademiska världen, eftersom den domineras av just den världsbilden och eftersom det inte är lika roligt att studera sig själv och inse att ens egen världsbild är precis lika socialt styrd och flyktig som alla andra ideologier. Den förlorar då sin aura av objektivitet, känslan av att man gjort ett fritt val av det goda.

Akademiker som Paul Edward Gottfried, som faktiskt studerat den politiskt korrekta världsåskådningen som en ideologi i en historisk och social verklighet, tillhör därför inte den obligatoriska kurslitteraturen i Sverige. Nya medlemmar av det Gottfried kallar den nya klassen ska kunna se invandringskritiker, raggare, brats och liknande grupper som styrda av sina sociala villkor, de ska inte kunna betrakta sig själva på exakt samma sätt. En härskande klass ska inte se sin ideologi som ideologi, inte betrakta sig själva historiskt.

Stuff White People Like

En intressant och värdefull sida på internet är Stuff White People Like. Den utforskar på ett humoristiskt men klarsynt sätt den amerikanska ”vita” kulturen, och då specifikt den vänsterinriktade medelklasshabitus som Christian Lander själv tillhör. Landers förmåga till självdistans gör förmodligen hans blogg till en både underhållande och vagt obehaglig upplevelse för andra medlemmar av detta segment av den nya klassen.

Etnomasochism

During the course of a white person’s education they will go through many phases including but not limited to: “awkward," “classic rock," and “being really into a foreign country." Of these phases, there is only one that all white people are required to go through before they can obtain their bachelor’s degree. It is known as “Bob Marley."

– Christian Lander

Lander är väl medveten om att en kritisk inställning till den egna rasen och den egna kulturen är en viktig del av att vara ”vit”. I detta ingår bland annat att man haft en ”Bob Marley”-fas under uppväxten, och att man kallar åtminstone ett par svarta artister vid deras förnamn för att antyda en mer familjär relation (därav många radiopratares vana att, liksom i förbigående, tala om ”Snoop” och ”Pharrell”).

There are a lot of the wrong kind of white people. You have, obviously, poor, right-wing white people, and rich, right-wing white people.

– Lander

Här ingår också indelningen av vita i ”rätt” och ”fel” sorts vita. Sverigedemokrater är avgjort fel sorts vita. Här finns naturligtvis ett inslag av klassförakt, även om detta ogärna sägs högt. Om människans åsikter till stor del styrs av hennes klasskultur försvinner mycket av den nya klassens känsla av att ha gjort ett aktivt val av det goda.

Att de ”vita” närmast som en man röstade på Obama behöver förmodligen inte ens nämnas, eller att de stödjer miljöfrågor och ”sociala rörelser”. När de blir intresserade av andlighet är det heller inte asatro eller katolicism som känns mest aktuellt. De upskattar även naturen, och har ofta ett nostalgiskt förhållande till barndomen.

Sublimerad konkurrens

It’s all about ranking. It’s essentially a contest. It used to be that bottled water was a status symbol. You drink Evian, or you drink Fiji, or what is the most expensive water.

But advanced-level white people, the higher-ranking white people, realized that they were creating a lot of waste, and so they switched over to the Nalgene bottle. That also reminded them of going camping. So then they could take a stance of superiority over the people who were drinking bottled water.

– Lander

Fascinerande är också Landers beskrivning av de etiska och estetiska hierarkier som de ”vita” bygger upp, han är väl medveten om förhållandet mellan makt och smak. Att gilla Bob Marley är till exempel obligatoriskt, men den verkligt avancerade ”vite” kan välja att hävda att han/hon egentligen föredrar mer obskyra reggaeartister som Pete Tosh. Dessa hierarkier kan bli verkligt intrikata, särskilt om man för in det ironiska element som Lander också beskriver. Den vars ”vithet” är uppenbar kan riskfritt bära attribut som annars är ”fel”, om det görs ironiskt (den vars ”vithet” ligger på gränsen bör däremot låta bli).

Här återkommer det underförstådda klassförakt som de ”vita” hellre klär i en estetisk än en social vokabulär.

To put this in proper perspective, Ed Hardy is so hated by white people that it cannot be worn ironically. This is no small feat. As it stands, the only other entries in this category are Nazi Uniforms, Ku Klux Klan Robes, and self-tanner.

– Lander

Intressant är de ”vitas” strävan efter det exklusiva. Ett kulturellt fenomen blir mindre intressant när den breda massan, eller ens en majoritet av de andra ”vita”, upptäcker det. Därför ogillar de exempelvis när deras favoritböcker blir filmer. Riktigt träffsäker blir Lander i sin beskrivning av den ”vita” synen på tatueringar. De får exempelvis inte vara i för många färger, eller på något vis ha med europeisk-amerikansk historia att göra. Kinesiska tecken och ironiska referenser är däremot acceptabla.

Som helhet är alltså Landers sida mycket givande, och sätter också fingret på mycket man tidigare saknat ord för. Han beskriver att Vampire Weekend är det ”vitaste bandet”, vilket är föga förvånande, och räknar upp de ”vitaste skådespelarna”. Sidan fråntar dessa specifika ”vita” deras illusioner, och den gör det på ett underhållande sätt.

Det Lander gör är alltså potentiellt subversivt. Frågan är dock hur man kan gå vidare från detta rent ”dekonstruerande” stadium, det verkligt subversiva vore att få de ”vita” att börja anamma genuint europeiska värderingar. Här kan man sannolikt utgå från den sublimerade konkurrensen och ironin, och uppmuntra de verkligt avancerade ”vita” att upptäcka gamla och nya klassiker som Jünger, Evola, Cavefors och Forseti. Viktigt är då inte minst att undvika sådant som är genuint frånstötande för de ”vitas” smak, såsom det vulgära och det alltför expressiva.

Läs också

En intressant intervju med Lander

Batikhäxan

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.