Det torde inte ha undgått någon att den svenska debatten är konform och förutsägbar. Verkligt oliktänkande släpps överhuvudtaget inte in, däremot talas det gärna väldigt mycket om dem. Vissa sprickor har dock uppstått i detta politiskt korrekta nät i samband med att en politisk islam börjat formeras i vårt land, en följd av långvarig och omfattande invandring. Reaktionerna på detta är olika i de grupper som understött just denna massinvandring under många decennier, och som marginaliserat och demoniserat all kritik av den. Nu får de skörda det de sått, och de reagerar på delvis olika sätt på sin draksådd.

Å ena sidan har vi de grupper och individer som i första hand ser att muslimer i den politiskt korrekta diskursen är offer, och därför bör framhävas. Dessa är inte sällan vänster. Å andra sidan har vi de grupper som i första hand ser judar och homosexuella som offergrupper, och menar att allt som kan tolkas som kritik av dessa måste tystas ner. Dessa är ofta, men givetvis inte alltid, liberaler. Ett politiskt block börjar här kunna anas med kopplingar mellan liberaler och sionister, men även med vissa invandringskritiker (som i samband med detta ofta muterat till att i första hand vara islamkritiker).

I de sprickor som uppstått när ideologins vakthundar blivit förvirrade av att plötsligt befinna sig i en ny situation, där vältaliga islamister samtidigt kan vara kritiska till queerteori och sionism, har debattören och författaren Mohamed Omar bjudits in till en debatt om Iran. Detta ses naturligtvis inte med blida ögon av de, främst liberala och sionistiska, aktörer som varit nöjda med det status quo som länge rått i svensk debatt. Ett status quo som nu utmanas.

”Unleash the hounds of war”

Öppet pro-israeliska Hamatzav har således en gästblogg av den lika öppet sionistiska bloggaren Jakob, som ondgör sig över att Omar tillåtits debattera i TV. Han utgår från Jonathan Lemans korta text SVD betraktar Omar som vem som helst, men ger det hela en personlig prägel genom att stapla värdeladdade adjektiv på varandra. Omar och hans kontakter är således både ”ökända”, ”förintelseförnekande” och ”homofoba” och det påstås att ett besök på Omars blogg kan vara ett sätt att ”träna kräkmusklerna”.

Författaren Magnus Sandelin kompletterar Jakobs lista med adjektiv genom att konstatera att Omar dessutom är ”judehatare” och att han, ”som bekant”, anser att Förintelsen är en myt.

Paulina Neuding fortsätter i en ledarartikel på SvD listan av adjektiv med att konstatera att Omar också är ”rasist”.

Det verkliga hotet mot demokratin

Did you ever hear anyone say, ”That work had better be banned because I might read it and it might be very damaging to me?” ~ Joseph Henry Jackson

Man kan notera flera aspekter i kritiken av SVT:s beslut att bjuda in Omar. Dels riktas det direkt till SVT, Mohamed Omar är för kritikerna per definition en icke-människa. Med sådana talar man inte, däremot om dem. I detta ligger en förvriden elitism, där man å ena sidan tar avstånd från elitistiska ideologier, å andra sidan utgår från att vissa grupper ska kontrollera debatten så att inte ”fel” åsikter får spridning. De grupper som ska utöva denna kontroll kan beskrivas som ideologins vakthundar, och Neuding med flera för en debatt inom denna grupp. Det är alltså en i grunden anti-demokratisk inställning som ligger till grund för deras artiklar.

Problemet i vårt samhälle är dock inte att Mohamed Omar intervjuar Ahmed Rami eller undertecknad, eller att han deltar i en debatt i SVT. Problemet är inte ens att det finns ett mindre antal besatta antisemiter, de är inte omöjliga att bemöta med argument för den som så önskar. Problemet är tvärtom de fula knep som medlemmar av den mediala makteliten tar till så fort deras status quo utmanas. De kan tala om ”vulgär populism” när det gäller Sverigedemokraterna, men tvekar inte att utan några som helst källor göra det till allmänna sanningar att Mohamed Omar, ”som bekant”, förnekar Förintelsen och är rasist (exakt när han gjort detta är en gåta). När vi läser deras upprörda texter inser vi att det de verkligen fruktar är en fri debatt. I en sådan debatt skulle de inte oemotsagda kunna påstå att Mohamed Omar är ”förintelseförnekare” och ”rasist”, inte kunna stapla det ena absurda påståendet efter det andra på de icke-människor som inte ges tillgång till media. De är vana vid att det är ett privilegium de har. Nya medier som Newsmill och bloggosfären, och en delvis ny linje från SVT, hotar detta privilegium.

Det är det verkliga problemet för dessa individer, även om man som utomstående kan finna det ganska underhållande när det hjälplösa vanmaktshatet skiner igenom de långa listorna av negativt laddade adjektiv som under närmast rituella former måste ösas över den oliktänkande.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.