Den mest namnkunniga medlemmen av den franska nya högern, Alain de Benoist, utvecklar i manifestet Aufstand der Kulturen sin syn på det moderna samhället. På många sätt framstår manifestet som en uppdaterad light-version av traditionalisten Julius Evolas verk, då särskilt Revolt Against the Modern World och Men Among the Ruins. De teman som berörs är till stor del samma, och så även de resonemang som förs. Den huvudsakliga skillnaden är att de Benoist återkopplar till samtida samhällsvetare och -filosofer, från både höger och vänster. Ett intressant exempel på detta är hans analys av arbetets roll i det moderna samhället, där han uttryckligen anknyter till bland andra Hannah Arendt och Andre Gorz, och där resonemangen känns igen även i Antonio Negris Labor of Dionysus (vars centrala tes är att den italienska republiken bygger på lönarbetet).
de Benoist utgår ofta från en historisk exposé när han analyserar ett fenomen, vilket är värdefullt då det kan ge andra perspektiv. Han noterar här att de tidiga indo-europeiska samhällena såg arbetet som något ganska negativt. Dels utfördes det ofta av slavar, dels kopplades det till det nödvändigas sfär, den privata sfären. Frihetens sfär utgjordes istället av deltagandet i det politiska livet, den offentliga sfären. Arbete framstår som ett nödvändigt ont, hemmahörande i den privata sfären. Ekonomin överhuvudtaget sågs som något underordnat både det andliga och det politiska, man var också medvetna om riskerna som girighet, pengar och ocker medför för ett samhälle.
de Benoist gör också en intressant språkhistorisk analys, där han tar upp att orden för ”arbete” sällan har positiva kopplingar. Spanskans trabajo härstammar från tripalium, som är ett tortyrinstrument. Laborare och arbete har inte heller positiva kopplingar.
Samtidigt skiljer de Benoist i likhet med Charles Peguy mellan det rena stereotypa lönarbetet vi utför av ekonomiska skäl, och det arbete som exempelvis katedralbyggarna utförde. Den senare, mer kvalitativa, inställningen till arbetet som en konst är enligt de båda att föredra, snarare än den moderna där arbetet ses som en utbytbar mängd/kvantitet. ”Arbetet” framstår i det senare också som en massa, till skillnad från tidigare mer specifika arbeten.
I den borgerliga världen har det kvantitativa arbetet, inte minst lönarbetet, kommit att få en mycket central position. Det kan inte längre sägas höra till den privata sfären, och det omfattar i princip både alla samhällets medlemmar och större delen av deras vakna tid (vilket också är målet med exempelvis ”arbetslinjen” och överhuvudtaget den sociala sektorns regelverk).
de Benoist ger inte några konkreta förslag på hur man kan komma ifrån det utbytbara lönarbetets centrala ideologiska och sociala plats i det moderna samhället, varken på individ- eller samhällsnivå. Man kan tänka sig att ett samhälle som värderar tillvarons estetiska och andliga sidor högre också har bättre förutsättningar att återuppliva den kvalitativa synen på arbetet som en konst. de Benoist nämner också tankarna kring medborgarlön, även hans tankar kring decentralisering skulle kunna återge arbetet något av dess värde. Oavsett vad man tycker om hans förslag är det i varje fall ett värdefullt och fräscht perspektiv på en aspekt av det moderna samhället som gärna ses som så självklar att vi inte ens reflekterar över den.
Om skribenten: Joakim Andersen
