Samhällsfilosofen Alain de Benoist tillhör, ihop med bland annat Pierre Vial och Guillaume Faye, de franska identitärernas inspirationskällor. Han utvecklar i manifestet Aufstand der Kulturen sin världsbild, och tar bland annat upp sådant som globaliseringens dialektik, den Nya Högerns särartsfeminism och det moderna krigets karaktär. Intressant är också de Benoists syn på den ekologiska frågan, där han konsekvent utgår från sin hedniska och anti-liberala världsåskådning.
de Benoist går inte i detalj in på miljökrisens effekter, de flesta torde redan vara medvetna om hur ett stort antal unika djur- och växtarter varje dag dör ut, hur ekologiska system störs och slås ut, och hur miljöer försvinner för alltid. Det är inget vi uppmuntras att egentligen reflektera över, men en synnerligen mörk och oåterkallelig baksida till myten om ”framsteget” är det definitivt.
Antropocentrism och dualism
de Benoist spårar den ekologiska krisen till förändringar i världsåskådningen. De flesta traditionella religioner beskriver han som kosmiska till sitt väsen, holistiska. Detta innebär att det gudomliga finns i världen, och att både människor, växter och djur ingår i samma skapelse. Normalt tilldelas människan en särställning av något slag, men gränsen mellan människa och natur är flytande.
Den gammaltestamentliga judendomen betraktas av de Benoist som en avvikande religion i detta avseende (i viss mån ihop med zoroastrismen). Ingen religion är enhetlig, det finns alltid olika strömningar och företrädare, men judendomen utmärker sig här genom att betona människans roll. Människan befalls både att sprida sig över världen, och att lägga under sig naturen. de Benoist spårar här en antropocentrisk världsbild, där människan sätts i centrum. På samma vis leder den skarpa åtskillnaden mellan kropp och själ till en dualism mellan människa och natur.
Givetvis finns det även andra inslag i den historiska judendomen, såsom den biologiska mångfaldens betydelse i myten om Noaks ark eller att man ska låta oxen vila på sabbaten. Dessa inslag har också inspirerat judiska miljövänner i modern tid. Men de antropocentriska inslagen är heller inte svåra att identifiera.
de Benoist menar att denna syn på naturen fördes vidare av kristendomen. Det har varierat historiskt, han menar exempelvis att den ortodoxa och keltiska kristendomen var mindre utpräglad i detta avseende och nämner hur en mer ”hednisk” relation till naturen fördes vidare på lokal nivå. Protestantismen är han ambivalent till. Å ena sidan avskaffade den tron både på helgon och jungfru Maria, å andra sidan frodades en särskild fromhet för naturen ofta i protestantiska och pietistiska länder (han nämner här bland annat pietismens roll för den tyska romantiken). Men generellt menar han att monoteismen i jämförelse med den inhemska europeiska tron ”avförtrollade” naturen. Tidigare hade varje träd och varje flod en genius loci, och sågs som besjälade. Exempel på sådana naturväsen är najader, silener och Näcken. Med monoteismen försvann dessa, eller omdefinierades till demoner.
Samtidigt noterar han att ingen religion är ohjälpligt naturfientlig, och nämner hur miljömedvetande vunnit insteg både i kristendom och judendom (för exempel på det senare är inte minst Edward Goldsmiths texter intressanta, han har också stått den Nya Högern nära).
De frön till en syn på naturen som ett objekt som fanns i monoteismen kom senare till fullt uttryck i den moderna eran. de Benoist nämner här bland annat Descartes och Bacon som viktiga företrädare för en ny syn på världen, Bacon inte minst med sin beskrivning av naturen som något som skulle kuvas av naturvetenskapen.
Det som hos historiska judar och kristna var problematiska inslag, ofta balanserade av mer naturvänliga och kosmiska inslag, blir i den moderna världsåskådningen dominerande och djupt problematiskt. de Benoist fokuserar här på liberalismen, som är antropocentrisk par excellence. Detta då det bara är människor som kan ha rättigheter, människor som kan äga. Allt annat abstraheras bort. I kombination med sekulariseringen innebär detta att naturen avförtrollats, och bara är ett objekt, som kan köpas, säljas och exploateras i den ständiga jakten på profit. Något värde utöver det ekonomiska har varken ett korallrev, en skog, eller en ko.
Detsamma var de facto ofta fallet i den östeuropeiska realsocialismen, något de Benoist mer i förbigående tar upp.
Ytlig och djup ekologi
de Benoist skiljer mellan två grundläggande sätt att se på miljökrisen. Det finns idag inte många som helt förnekar denna kris, utan skillnaden består i hur man beskriver krisen och dess lösningar.
Å ena sidan finns de grupper och individer som står för en reformistisk inställning. Dessa menar att det mycket riktigt finns miljöhot, men att de kan lösas inom systemets ramar. En del är liberaler, som menar att om naturen privatiseras och helt inordnas i den ekonomiska sfären kommer människors rationella intressen att lösa krisen. Den som förorenar kommer då att få betala de drabbade, vilket inte är lönsamt bortom en viss gräns. På samma vis kommer ekoturism att lösa andra problem, hävdar dessa.
Tillsammans med dessa finns de som menar att miljökrisen har ekonomiska kostnader, som man måste ta med i beräkningen när man utformar den ekonomiska politiken.
de Benoist konstaterar att dessa reformister utgår från en antropocentrisk inställning, där man dels sätter mänskliga intressen i centrum och exkluderar andra värden, dels att de vill bevara dagens system med vissa detaljjusteringar.
Mot detta ställer han en djupekologisk och socialradikal ståndpunkt (som ibland även är hednisk, även om de Benoist skiljer mellan ren ”new age” och genuin europeisk hedendom). Här betraktar man naturen som ett värde i sig, inte bara ett objekt som ges ett värde av hur lönsamt det är för människorna. Vidare konstaterar man att det nuvarande ekonomiska och politiska systemet inte är förenligt med en hållbar och levande natur, med biologisk mångfald och respekt för annat liv. de Benoist går inte in på detaljer avseende hur samhället bör organiseras, men man kan anta att hans fokus på medverkande demokrati/folkdemokrati, decentralisering, konsumtionssamhället som problem, och marknadens underordning under det politiska även här spelar viktiga roller.
Som helhet är alltså de Benoists genomgång av den ekologiska frågan av stort värde. Särskilt visar den på hur en antiliberal världsåskådning också får konsekvenser för vår syn på naturen, och hur en hednisk världsbild kan vara ett värdefullt inslag i miljömedvetandet. de Benoist läses här med fördel ihop med ekologiska tänkare som Arne Naess, Pentti Linkola, Seyyed Hossein Nasr eller Edward Abbey, den uppmärksamme läsaren kan utan problem identifiera de trådar som förenar dem, liksom det som skiljer dem åt. Det finns en ekologisk strömning som inte har särskilt mycket gemensamt med det vänsterinriktade och politiskt korrekta Miljöpartiet, denna strömning är bland annat stark i Tyskland. Den ligger också de Benoist och Goldsmith nära.
Om skribenten: Joakim Andersen
