Den europeiska nya högerns grand old man, Alain de Benoist, utvecklar i Aufstand der Kulturen sin världsåskådning på ett sätt som utmärks både av att vara lättillgängligt och baserat på det bästa i den samhällsfilosofiska traditionen. Man känner i hans resonemang igen högerradikala tänkare som Dumont, Heidegger och Schmitt, men också vänsterradikaler som Marcuse och Debord. Förvånande för den som vuxit upp med medias bild av ”högerextremister” kan vara att han i så hög grad överskrider den stereotypa bilden. Istället för över- och underlägsna raser talar han om rätten till skillnad, istället för nationalstaten som det politiska livets kärna är han positiv till regionalt självstyre och europeiskt samarbete. Han är också kritisk till de reellt existerande högerpopulistiska rörelserna, då de hellre talar om ”invandrarna” än om strukturella fenomen som kapitalismen och amerikaniseringen. Fenomen som redan slagit sönder de europeiska samhällena.

de Benoist identifierar alltså liberalismen som vår eras huvudproblem, det liberala individbegreppet har genom kapitalismen och ideologin om mänskliga rättigheter över hela världen trängt tillbaka och mer eller mindre förstört alla alternativ och organiska gemenskaper och identiteter. Vad som slår en i de Benoists beskrivning av denna liberala individualism är hur genomsyrad den moderna vänstern är av den, i så hög grad att man här sannolikt kan tala om en liberal hegemoni. de Benoist är också medveten om att skillnaderna mellan ”liberaler” och ”socialister” i snart sagt alla viktigare frågor är kosmetiska.

Mot individualismen ställer de Benoist rätten till skillnad, organiska gemenskaper och identiteter. Han menar att man bör identifiera och stödja motkrafter där de dyker upp, oavsett om det sedan handlar om nordamerikanska kommunitarister eller folk i Tredje världen som vill gå sin egen väg (eller för den delen kanske fristater som Christiania). de Benoist ger ett något defaitistiskt intryck då han hävdar att massinvandringens effekter idag är ett ofrånkomligt faktum, och att det bästa alternativet då istället för assimilering är en genuin och antiliberal mångkultur där icke-européernas rätt till sina kulturella särarter erkänns också politiskt.

Här är han egentligen mest intressant för en vänster som vill frigöra sig från den liberala hegemonin och jakobinismen. Vad man som etniskt medveten instämmer med de Benoist i är däremot de stycken där han påpekar att grundproblemet inte är massinvandringen i sig, utan de europeiska folkens brist på gemenskap och identitet. Så länge denna avsaknad inte åtgärdas kommer det också att vara praktiskt svårt att hejda invandringen.

Den nya sociala frågan

de Benoist konstaterar att ett samhälle som sätter Individen som sitt kärnbegrepp också kommer att få bevittna hur den sociala väven steg för steg löses upp. Han menar att det sociala är något annat än det politiska och det ekonomiska, och följer sina egna lagar och har sina egna begrepp (på samma sätt som det politiska bland annat har vän/fiende-distinktionen bland sina begrepp). I ett samhälle som är liberalt kommer det politiska och det sociala att trängas undan av det ekonomiska (och även det moraliska, i form av de ideologier om mänskliga rättigheter som är den senmoderna kapitalismens siamesiska tvilling, och i vars namn de ledande kretsarna kan kväsa folk som försöker gå sin egen väg).

Resultatet är ett avpolitiserat samhälle som imploderar socialt. Traditionella samhällen definierade frihet som delaktighet i en gemenskap, i en given ödesgemenskap. I det senmoderna samhället definieras istället frihet som ”individens” rätt att göra ”som den vill”. Detta kan låta tilltalande i teorin, men i praktiken är effekterna inte så sympatiska.

de Benoist beskriver hur självmord, psykiska sjukdomar, droger, medicinering, ensamhet, sprider sig i Frankrike sedan 1960-talet. Individen som ”gör vad den vill” tycks ofta lida av en känsla av meningslöshet. Om människan är ett ”politiskt djur” mår hon inte bra i ett samhälle som avpolitiserats, något som med nödvändighet sker i ett samhälle som bygger på individualism.

Under den tidiga kapitalismen var den centrala sociala frågan uppkomsten av en arbetarklass som var utbytbar, vars ställning var osäker och som därför kunde exploateras. de Benoist noterar att den tidiga kapitalismen ofta slets av konflikter, men att konflikten samtidigt är en form av social relation, och att den sociala gemenskapen sällan utmanades i egentlig mening ens under tider av intensiv klasskamp. Denna kamp fick sedan fredligare former i välfärdsstaten. Till skillnad från naiva liberaler som ser välfärdsstaten som ett lömskt hinder i vägen för den utopiska fria marknaden noterar de Benoist att den var nödvändig för att inte det liberala samhället skulle gå under som följd av sina inbyggda motsättningar. Alternativet hade varit en minst lika kostsam militärdiktatur. I ett individualistiskt samhälle där gemenskaperna nedmonteras kommer också ansvaret för den sociala tryggheten att falla på staten.

Den nya sociala frågan definierar de Benoist däremot som uteslutning. Grupper som för bara några decennier sedan utan problem kunde finna en plats på arbetsmarknaden blir nu istället uteslutna. Här finns inget inslag av relationsskapande konflikt, utan här rör det sig om det socialas implosion, om de sociala relationernas gradvisa avtagande. Sjukpensionärer och långtidsarbetslösa är knappast en del av samhället, även om de försörjs av det. Detta är både en mänsklig tragedi och ett demokratiskt problem.

Lösningar

de Benoist noterar att både höger och vänster står hjälplösa inför det socialas upplösning. På högersidan finns dels liberaler som förväxlar det ekonomiska och det sociala, och därför tror att friare marknadskrafter kan läka samhället. Å andra sidan finns där invandringskritiska partier, som fokuserar på symptomen för krisen snarare än dess orsaker. På vänstersidan beklagar man också följderna av den individualism och den modernitet man delar med högern. Lösningarna går dock sällan längre än till allmosor och humanitär retorik.

Mot detta ställer de Benoist de former strävan efter det sociala tar sig, inte minst dess nya former. Han nämner solidariteten och stoltheten över staden eller stadsdelen, eller för den delen fotbollslaget. Detta är nya former det sociala tar. Hur detta rent praktiskt kan lösa den sociala frågan är mer diffust, vad man kan tänka sig är att nya gemenskaper där den sociala gemenskapen är starkare också kan bilda grunden för de former av medverkande demokrati de Benoist ställer som alternativ till den representativa demokratin. Sannolikt bör det också bygga på den indo-europeiska insikten att det politiska är överordnat det ekonomiska, alltså en del ingrepp i den fria marknaden och den ägandestruktur den reproducerar.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.