När man befinner sig mitt i det svenska vuxendagiset är det lätt att förlora perspektivet och att börja betrakta synnerligen abnorma företeelser som normala. Ett botemedel mot detta kan vara vistelser i andra kulturer, något som möjliggör jämförelser. En sådan jämförelse, om än skissartad, gör svensk-kinesiske Ola Wong i dagens SvD, med artikeln Från öst i robottakt till väst som gått vilse.

Wong konstaterar att man i Kina inför Världsutställningen 2010 öppet talar om att visa upp ”kvaliteten på Shanghais och Kinas befolkning”. Mot detta ställer han några incidenter i det senmoderna Sverige, med narkomaner som av både medpassagerare och kontrollanter tillåts resa gratis, småflickor som diskuterar sitt sexliv i kollektivtrafiken, och det svåra beroendet av att slå sönder fönster och annan egendom med jämna mellanrum. Wong avslutar den korta men talande texten med att han får känslan av att ha åkt från ett Öst i robotaktig frammarsch till ett åldrande Väst som gått vilse.

Några djupare reflektioner kring hur det blivit såhär ger dock inte Wong. Detta hade annars varit intressant, för vi vet att det inte alltid varit såhär i väst (och vi anar att det mycket väl kan bli likadant i både Kina och Japan på sikt). Det finns flera skäl till detta, vissa är en direkt följd av Västerlandets långa period av framgångar. Välgång leder förr eller senare till förslappande och en mottaglighet för märkliga läror. Och märkliga läror har det funnits gott om sedan både 1789 och 1968.

Grundläggande är det moderna västs avsaknad av kollektiva projekt och ödesgemenskap, vilket i sin tur kan kopplas till individualismen, konsumtionssamhället och sekulariseringen. Även det politiskt korrekta idékomplexet har haft en viktig roll att spela, eftersom den demoniserar de flesta ödesgemenskaper som är mer än hjälpligt inspirerande och som är svårförenliga med en mer infantil världsbild. Sådana mer meningsfulla och inspirerande ödesgemenskaper är exempelvis den etniska gruppen.

För att sammanfatta finns det alltså en förutsättning för att svenskarna ska sluta framstå som förvuxna barn, och det är den liberala ordningens undergång. ”Individen” är ett tomt begrepp utan en överideologi som kan fylla den med mening (religion, vett och etikett, patriotism, överideologierna har varit flera). Men i ett samhälle som upphöjer ett tomt begrepp till kärnkoncept kommer det steg för steg att konkurrera ut alla andra överideologier, och resultatet blir narcissistiska individer av den typ Wong haft oturen att stöta på.

Förutsättningarna för att den liberala ordningen, på det ena eller andra sättet, ska bita i gräset är stora. Det senmoderna väst är ett samhälle som, för att låna liknelser från den marxska traditionen, bär fröna till sin egen undergång i sitt sköte. Detta då det inte är hållbart. Likt det åldrade Rom kan Europa inte längre reproducera sin egen befolkning, och viljan till självförsvar både individuellt och kollektivt tycks också mycket bristande. Detta innebär både att hon kommer att utmanas av stormakter som inte låter sig försvagas av märkliga och självfientliga läror, och att hon kommer att slitas av inre motsättningar. Dessa kommer antingen att leda till att det egentliga Europa går under, eller att hennes folk tvingas hitta tillbaka till sina traditionella gemenskaper och värden.

Relaterat:

Carl Hamilton och det infantila samhället

Christopher Lasch och familjens kris

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.