Det tidiga 1900-talet präglades av pessimism och osäkerhet. Oswald Spengler skrev i denna miljö Västerlandets undergång, spanjoren José Ortega y Gasset skrev Massornas revolt. De låg båda rätt i tiden och vann därför många läsare.
Ortega y Gassets bok har även senare inspirerat många samhällsteoretiker. Christopher Lasch döpte Eliternas revolt med den i åtanke, även Sloterdijk har återvänt till den. På sin tid var den också framgångsrik, då Ortega y Gasset satte fingret på förändringar i samhället som många anade. Ortega y Gasset var en av de första som porträtterade det massans samhälle som skulle komma att dominera 1900-talet.
Massornas revolt har egentligen flera brister. Ortega y Gasset påstår att den italienska fascismen var våldsammare än någon arbetarrörelse, han påstår också att Spanien och Latinamerika förenas genom både språk och ras. Utöver sådana rena faktafel är hans bok ganska fattig vad gäller konkreta exempel på massmänniskans karaktär, något som gör läsningen abstrakt. Söker man misantropiska nidbilder av sina samtida har Ortega y Gasset inte så mycket att erbjuda, då har man mer att hämta på Facebook.
Två människotyper
For me, then, nobility is synonymous with a life of effort, ever set on excelling oneself, in passing beyond what one is to what one sets up as a duty and an obligation. In this way the noble life stands opposed to the common or inert life, which reclines statically upon itself, condemned to perpetual immobility, unless an external force compels it to come out of itself. Hence we apply the term mass to this kind of man – not so much because of his multitude as because of his inertia.
– Ortega y Gasset
Ortega y Gasset menar att det finns två huvudsakliga människotyper. Den ena strävar uppåt, och kan beskrivas som aristokratisk. Den andra är nöjd med sin nuvarande karaktär, och kan beskrivas som massmänniska. Han påpekar att dessa typer inte nödvändigtvis sammanfaller med sociala klasser, en vetenskapsman eller adelsman kan vara en massmänniska medan en arbetare kan ha personligheten hos en aristokrat.
Historiskt har det så gott som alltid funnits massmänniskor, men de har då accepterat att det också funnits sfärer där de inte haft att göra, sfärer om vilka de saknat tillräckliga kunskaper för att uttala sig. Sådana sfärer har varit politiken, kulturen och akademin. Ortega y Gasset noterar att detta också var fallet i den tidiga demokratin, då talet om ”människans rättigheter” balanserades bland annat av hävdvunna traditioner och tro på lagarna.
Det som sker i den moderna eran är att massmänniskan får ett självförtroende som inte står i proportion till hans/hennes kompetens. Plötsligt ska alla och envar ”ha åsikter”, även om saker som egentligen är tämligen komplexa. Ortega y Gasset hade inte tillgång till internet, den hugade kan själv läsa de läsarkommentarer som numera ackompanjerar många av tidningarnas internetupplagor för att göra sig en egen bild av vad som händer i ett samhälle där alla anser sig ha en rätt att ”ha åsikter”.
The mass is all that which sets no value on itself – good or ill – based on specific grounds, but which feels itself ”just like everybody”, and nevertheless is not concerned about it; is, in fact, quite happy to feel itself as one with everybody else.
– Ortega y Gasset
Det samhälle som alltmer styrs av massan kallar Ortega y Gasset hyperdemokratiskt. Han noterar också att massans naturliga handlingssätt är ”direkt aktion”, alltså våld mot de avvikande.
Han gör också en viktig distinktion mellan massa och minoritet. Med minoritet menar han en grupp människor som förenas av något annat än bara att ”vara som alla andra”. Hans begrepp ligger här relativt nära den syn på de organiska grupper som högerradikaler anser bygger upp ett samhälle (familj, närsamhälle, etnos, region, skrå, kyrka, och liknande), men mer diffust. Man kan också jämföra med ”Völkisch-anarkisten” Landauers tankar om post-sociala grupper, som även de är mer konkreta än Ortega y Gassets minoriteter. Detta bör man ha i åtanke när man planerar för ett framtida samhälles uppbyggnad.
Liberalism och teknicism
Ortega y Gasset spårar massans uppgång till liberalismen och teknicismen, som han i grunden ser som positiva företeelser. Genom dem blev livet i Europa betydligt bättre, vilket bland annat medförde en imponerande befolkningsökning. Genom dem blev livet också lättare och rikare. Där tidigare generationers liv präglats av kamp och motgångar hade Ortega y Gassets samtida betydligt mer bekväma och rika liv.
Detta medförde dock även att många av dem kom att påminna om bortskämda barn i sin personlighet. De har ett ”hermetiskt” drag, ett drag av självtillräcklighet som gör att de är nöjda med att ”ha åsikter” istället för att gå in i ärliga dialoger.
Ortega y Gasset ställer också frågan om vad som krävs för att en civilisation ska fortleva. Han liknar massmänniskorna vid primitiva vildar som vuxit upp i en ömtålig och komplex civilisation, som de tar för given lika mycket som vildarna i djungeln tar djungeln för given. Detta gör honom pessimistisk, då han menar att de kommer att förstöra civilisationen inifrån. Han citerar här Rathenaus tankar om barbarernas ”vertikala invasion”.
Ett förenat Europa
Ortega y Gasset ägnar det längsta kapitlet i sin bok åt frågan om ett förenat Europa, och återkommer till Nietzsches ”goda européer”. Han menar att den isolerade nationalstaten spelat ut sin roll, och att bara ett enat europeiskt block kan vara en effektiv aktör på den internationella arenan. Han menar också att detta kunde vara ett betydligt mer inspirerande projekt än det sovjetiska.
Intressant i sammanhanget är också de vitalistiska tankar Ortega y Gasset framför, där han menar att mängden liv, vitalitet, skiljer sig åt mellan olika individer och epoker. Trots att han i grunden var liberal har han också en syn på olika folk och raser som inte är gångbar i dagens liberalism.
Massamhälle och massmedia
Massornas revolt skrevs under tidigt 1900-tal, och Ortega y Gasset kunde därför inte förutse hur massmedia skulle förändra massamhället. Han misstänkte att massorna skulle göra en våldsam revolt, vad som i själva verket skedde var att de passiviserades och manipulerades av mer eller mindre dolda makthavare. I vissa nationer genom den direkta propagandan som politiker via massmedia kunde rikta till alla de atomiserade väljarna, i andra länder en mer diffus propaganda genom allt från statlig TV till reklamsnuttar.
Vi kan idag därför också se den märkliga symbiosen mellan massa och ”individualism”, där ett otal fria individer använder sin frihet till att bilda just konforma massor oavsett om det sedan gäller mode eller politik. Vad som idag måste vara vår uppgift är därför att skapa kvalificerade och differentierade grupper, det som Ortega y Gasset beskrev som minoriteter. För att lyckas med detta krävs ett motstånd både mot massan och mot ”individen”. I vad mån man direkt kan rikta sin kritik mot demokratin är här en svårare fråga. Vad man dock bör ha i åtanke är att det inte minst är ”eliterna” som ”massifierats”, kommit att tas över av massmänniskor. Den Nya Klassen av journalister, socialarbetare, genuspedagoger och liknande är ett exempel på detta, och deras inflytande är sannolikt väl så negativt som de grupper man normalt tänker på när man talar om ”massan”. Grupper som bönder och arbetare har ofta en anknytning till mer organiska och traditionella miljöer och värderingar än den Nya Klassens medlemmar. Detta gör situationen än mer komplex, å ena sidan är massan konform och kan därför manipuleras av media och Ny Klass, å andra sidan har dess medlemmar inte sällan en hel del sunda värderingar. Detta kan betyda att det finns mer att vinna på att uppmuntra till skapandet av lokala ”grupper” (allt från byalag till medborgargarden, beroende på situationen) än en ren kritik av demokratin.
Värt att notera är även att även om Ortega y Gassets bok är en klassiker, finns det bättre böcker på området, bland dem inte minst Laschs Eliternas uppror.
Om skribenten: Joakim Andersen
