Vem är egentligen extremist?

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Filosofi, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Liberalism, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

  • 44
    Delningar

I kölvattnet efter Bechir Rabanis tragiska bortgång har etablissemangets förmåga att nå mänskliga bottennivåer återigen demonstrerats. Aftonbladets Lena Mellin beskriver i en kommentar den modige medborgarjournalisten som en ”hatande” person, kopplar honom omotiverat till terrorister, och beskriver honom som ”högerextrem”. Detta utan att ens nämna hans namn, och utan en tanke på sörjande anhöriga och vänner. Även om man vid det här laget bevittnat etablissemangets många klavertramp och mänskliga tillkortakommanden är det inte utan att man drabbas av overklighetskänslor när man ser Mellins hatiska oförmåga att respektera de döda (vilken Aftonbladetläsare kan undvika att haja till under läsningen, få en äcklig bismak i munnen av det Mellin avslöjar om sig själv?). Projiceringen är här för övrigt fullständig, Mellin anklagar offret för sin drapa för att ha varit ”hatande”. De människor som framöver ser Mellin som en journalist värd att respektera kommer vara svåra att ta på allvar, med texter som denna sållas agnarna från vetet.

Extremismbegreppet

Mellins text gör också en granskning, eller dekonstruktion, av extremismbegreppet aktuell. Det används flitigt i debatten, ofta utan närmare definition eller argument. Detta trots att ”extremist” är en allvarlig anklagelse med kännbara konsekvenser. Inte lika illa som ”rasist”, men inte långt ifrån. ”Extremister” får inte delta i debatter, de får inte delta på sociala medier som Twitter, ibland får de heller inte ha arbete och inkomst. Extremismbegreppet är alltså primärt ett vapen, som används mot oliktänkande. Det är en sanktion snarare än ett argument, och det används ofta av de som saknar det senare.

Den som säger extremism säger egentligen också etablissemang. Mellin kan kalla Bechir högerextrem, men Bechir skulle inte med framgång kunnat återgälda ovänligheten utan att bannlysas från etablerad offentlighet. I extremismdiskursen finns inbyggt ett tolkningsföreträde och det hör till etablissemanget. Det är ett vapen i etablissemangets arsenal. Samtidigt hänger det intimt samman med auktoritetstroende. En kritisk, eller okritisk om man så vill, massa av människor måste acceptera etablissemangets tolkningsföreträde för att vapnet ska fungera. Den massan minskar konstant, tack vare människor som Rabani, men den är ännu betydande.

Extremismbegreppet är samtidigt ett hinder för varje social förändring, det cementerar det bestående. Den tidiga arbetarrörelsens aktivister och hjältar var exempelvis lika ”extrema” som Bechir, om man med extrem menar kritiska och respektlösa mot makten. Eftersom extremism är motsatsen till status quo blir extremismbegreppet ett vapen mot visionärer, kritiker av det bestående och kritiker av makten. De är alla bara ”extremister”. Så länge begreppet tas på allvar av delar av allmänheten gör detta maktens tillvaro bekväm.

Extremismbegreppet framställs som objektiv utsaga om verkligheten, men är i själva verket subjektivt. Detta blir uppenbart om vi leker med tanken att kalla exempelvis incestivrarna i LUF eller förkämparna för vidöppna gränser för liberala extremister. Det är de naturligtvis om vi utgår från historiskt eller folkligt sunt förnuft, men extremismbegreppet bär på en liberal agenda. Detta gör det svårt, men inte nödvändigtvis omöjligt, för dissidenter att använda det mot liberaler och etablissemang. Den okritiska massan reagerar med ett förundrat ”men det bestämmer väl inte du vem som är extremist” om det riktas mot fel person, oavsett hur extrem denne egentligen är. Extremister är medlemmar av folket som utmanar etablissemanget.

”Extremist” är kort sagt den som etablissemanget kallar ”extremist”, och etablissemanget är dessutom av realpolitiska skäl betydligt mer intresserat av högerextremister än av stalinister och islamister. Ibland läggs ”våldsbejakande” som förled till det ohederliga begreppet, men även där avslöjas snart den liberala och auktoritetstroende ballasten. Liberala politiker kan bomba sönder Libyen, liera sig med Saudiarabien, skapa förutsättningar för inbördeskrig i de egna länderna, och hota Ryssland med världskrig utan att riskera att kallas våldsbejakande. När det talas om ”våldsbejakande” extremism dyker en treenighet av ”vit makt-rörelser”, ”autonoma” och ”islamister” snabbt upp därefter, aldrig liberala makthavare som genom sin politik skapar våld i stor skala.

Sammantaget finner vi att begreppen ”extremist” och ”extremism” är oanvändbara, annat än som exempel på det marxisterna kallade ideologi. De beskriver inte en verklighet utan används för att kontrollera en verklighet. Undantagsvis kan de användas mot etablissemanget, att kalla politiker för vänsterextrema eller våldsbejakande liberaler kan exempelvis fungera om det görs med en underton av förakt för hela extremismdiskursen. Lika viktigt är dock att dekonstruera begreppen som sådana.


  • 44
    Delningar