Folkpartiet har sedan flera år tillbaka utvecklat en strategi där de inför valen flirtar med den sverigedemokratiska opinionen genom att komma med symboliska löften om att exempelvis införa ”språktester”. Dessa löften förverkligas sedan aldrig, men uppenbarligen har de ändå önskad effekt i form av rösttillströmning. Den genomsnittlige väljarens minne är kort.
Inför EU-valet är det återigen dags för Folkpartiet att flirta med de väljargrupper som är trötta på att känna sig som främlingar i sitt eget land. Denna gång genom att Jan Björklund och Nyamko Sabuni i en debattartikel i Dagens Nyheter uttrycker sin vilja att ta bort elevers rätt att befrias från viss undervisning (i det här fallet främst sexualundervisningen). Detta har sedan lett till en viss diskussion, något som ytterligare får Folkpartiet att framstå som de där som ”vågar ställa krav på de där muslimerna”.
Mångkultur eller tvångsliberalism
Sverige är och förblir ett mångkulturellt land. Detta är någonting positivt som vi ska bejaka. Ett liberalt och öppet samhälle accepterar och respekterar invånarnas livsval så länge dessa val inte inskränker någon annan individs frihet. Att avskaffa rätten till befrielse från obligatoriska inslag i dess nuvarande form är ett viktigt steg mot ett mer jämställt Sverige.
– Björklund och Sabuni
Björklund och Sabuni kryddar sin artikel med flera positiva referenser till mångkulturen och invandringen, och ingen normalbegåvad läsare torde behöva ifrågasätta att de gärna ser ett fortsatt högt nettoinflöde till Sverige. Frågan är dock vad begreppet ”mångkultur” är värt om det i praktiken innebär att medlemmar av andra kulturer tvingas skicka sina barn till en svensk skola där dessa förmedlas en sexualundervisning som är djupt präglad av en kultur, nämligen den liberala. I praktiken innebär detta att deras döttrar ska göras sexuellt tillgängliga för medlemmar av andra kulturer och folkgrupper.
Implicit i Björklunds och Sabunis artikel ligger därför att ”mångkultur” enbart ska vara något kosmetiskt, och att när det gäller reella skillnader mellan kulturer är den liberala alltid överlägsen och ska skyddas genom lagstiftning och institutioner när familjer vill göra andra val.
I praktiken ser vi alltså den utveckling som redan Max Stirner förutsåg, att staten tar över barnen från familjerna. Om detta var vad de tidiga liberalerna eftersträvade kan betvivlas, det är i varje fall vad ”liberaler” som Björklund ägnar sig åt.
Islamofobin som den politiska korrekthetens logiska följd
Folkpartiet har gjort sig kända för att alltid låta sig företrädas av Sabuni när de framför förslag som riktar sig till de grupper som tröttnat på den ”mångkulturella” praktiken. Anledningen till detta torde vara uppenbar för envar som läst något hon skrivit, det är inte på grund av någon särskild kompetens utan snarare för att hennes hudfärg fungerar som ett alibi mot anklagelser om att partiet blivit ”rasistiskt”.
Intressant är att både Folkpartiet och dagens Sverigedemokrater genom sin politik illustrerar kopplingarna mellan politisk korrekthet, icke-existerande debatt, liberalism och islamofobi.
Många vanliga svenskar har sedan länge tröttnat på massinvandring och ”mångkultur”. De upplever att när de rör sig i det offentliga rummet är de ofta i minoritet, de läser om stenkastning i Rosengård eller terrorhot i Bergsjön, deras barn kanske rånats och hånats av icke-svenskar, och de blir oroliga för vad som sker. Någon debatt kring detta förs dock aldrig. Kärnfrågan i hela problemkomplexet är egentligen massinvandringen, som gör svenskar till minoritet i område efter område.
Massinvandringen kan dock per definition inte diskuteras, eftersom det skulle leda över till demografiska och etniska dimensioner (”varför ska vi svenskar tvunget ersättas av nya befolkningar i vårt eget land, vad är självändamålet med detta?”).
Istället uppstår pseudo-diskussioner. Dessa pseudo-diskussioner fokuserar oftast på muslimer och deras seder och bruk. De förslag de leder till är också ovärdiga, och handlar allt som oftast om att muslimer ska tvingas att visa sig utan slöja eller skicka sina barn till liberal sexualundervisning. Dessa förslag fungerar dock väl ihop med en politik av tvångsintegration, och lugnar ner delar av den invandringskritiska opinionen.
Ett etniskt perspektiv på Folkpartiet
Som etniskt medveten ser man däremot dessa förslag som ovärdiga (till detta kommer att i Folkpartiets fall är det fråga om rent valfläsk, som sedan alltid glöms bort efter valet). Den som finner glädje i att muslimer tvingas att skicka sina barn till sexualundervisning är en ressentimentstyrd nolla som saknar fokus. Den som gläds åt att de politiker som står bakom massinvandringen samtidigt ”ställer krav” är en förlorare, jämförbar med den som kysser den hand som slår den.
Problemet är massinvandringen, inte islam som religion. Massinvandringen är en praktik som hänger intimt samman med både 68-vänstern och dagens ”liberaler”. 68-vänstern och ”liberalerna” har gjort svenskarna till ett folk utan heder, ett folk präglat av dagis och queerteorier. Nu vill de göra samma sak med vissa invandrargrupper, och frågan är då om lösningen är att applådera detta? Eller snarare att svenskarna återfinner sin egen identitet och sin egen heder, och ersätter de ”eliter” som med ena handen förnedrar muslimer samtidigt som de med den andra fortsätter massinvandringspolitiken?
Om skribenten: Joakim Andersen
