Om man besöker en videobutik eller bläddrar i en kvällstidning är det svårt att inte irriteras av den besatthet vid Hitler och Tredje Riket som där visar sig. Vissa av oss har kommit över 1940-talet och gått vidare, stora delar av vår omgivning har det uppenbarligen inte.

Detta beror bland annat på att Hitler och Förintelsen spelar en central roll i den liberala ordningens självbild och legitimerande myter. Denna ordning, som också kan beskrivas som amerikansk, föddes genom det krig som blev ett avgörande nederlag för de två konkurrerande världsmakterna (den tyska utmanaren och den brittiska föredettingen). Den konkurrerande, tyska världsmaktens brott mot mänskligheten har därför också kommit att spela en viktig roll för att legitimera den liberala ordningen, eftersom den tyska ordningen implicit betraktas som det omänskliga alternativet till liberalismen (”utan oss – Hitler och folkmord”).

Det transhistoriska samhället är ett historielöst samhälle

Att detta omänskliga alternativ betraktas som något ständigt närvarande, en ständig fruktansvärd möjlighet, har flera negativa effekter för historiesynen som genom detta får en transhistorisk dimension. Det är ingen slump att många har synnerligen dåliga kunskaper om sin egen samtid, samtidigt som de har en hjälplig bild av det Tredje Rikets historia. En ironisk bieffekt av att det tyska samhällsprojektet är det underförstådda alternativet till den liberala ordningen är att dess ledare tillhör de i särklass mest kända historiska politikerna.

Den transhistoriska historiesynen, där Tredje Riket och en återgång till demoniskt barbari är en ständigt närvarande möjlighet, har också andra effekter. En av dessa är att historiekunskapen generellt är dålig, och även att kunskaperna om 1930- och 40-talen är ideologiska och politiserade. Kunskap om historien kan vara ett värdefullt vapen för folk och individer, men den officiella mytologin kring Tredje riket är snarare att betrakta som ett intellektuellt avväpnande av folket. Istället för att studera Machiavelli, Marx eller Spengler och lära sig att tänka historiskt tar många istället till sig en historiesyn som bygger på icke-historiska begrepp som ”ondska” och ”hat”. Detta borde vara förhatligt för den marxistiskt anstrukna vänstern, men protesterna mot en fördummande historiesyn lyser med sin frånvaro.

Den liberala mytologin

Adorno och Horkheimer noterade på sin tid att även Upplysningen och sekularismen slår över i mytologi och ofrihet, detta blir inte minst tydligt när den liberala ordningens företrädare ska ”förklara” det historiska fenomen som är deras omänskliga och därmed legitimerande alternativ.

Idealism

Denna förklaring är för det första en idealism eftersom man överbetonar ideologiers roll i historien, och underskattar de materiella realiteterna. Om vi tror att det var ”nationalism” som låg bakom Andra världskriget blir vi blinda för minst lika viktiga faktorer, som Versaillesfreden och den högst rationella skräcken för det unga och blodsbesudlade sovjetiska väldet. Det innebär att våra möjligheter att lära av historien blir begränsade.

Samtidigt är denna betoning av ideologier ändå att föredra framför den betoning av rena känslor som ”hat” som också är betydande i den officiella historieskrivningen.

Etnifiering

Man kan även tala om en etnifiering eftersom man kopplar en viss politik till ett visst folk (det tyska) eller en viss kultursfär (den europeiska). Detta leder till självhat och etnomasochism, men inte till något konstruktivt. Det innebär också att man blir blind för snarlika projekt så snart de äger rum hos icke-vita folk, exempelvis att vi inte inser att det land där en ny storskalig förintelse är mest trolig sannolikt är Sydafrika och att dess offer kan bli de vita boerna där. Eller när vi missar kopplingarna mellan den europeiska 1930-talsfascismen och viktiga sionistiska rörelser under samma era.

Personalism

Det är också en personalisering eftersom man överdriver personers och ledares betydelse. Detta torde vara så självklart att man kanske inte ska orda för mycket om det.

Historielöshet

Om man, exempelvis när man skriver ett blogginlägg och behöver någon lämplig bild, googlar på ”Hitler” hittar man ett flertal bilder där Bush fått en Hitlermustasch och på olika vis jämförs med den tyske ledaren av minderåriga socialister. Detta är på många sätt höjden av föraktansvärd historielöshet, där historien reduceras till den grad där den förklaras med begrepp som ”elak”, ”ondska” och ”hat”. Samtidigt är det, i all sin intellektuella ynkedom, den fullt logiska konsekvensen av den transhistoriska mytologin.

Fixeringen vid det tyska projektet innebär också att sådant som atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, nedmonteringen av trygghetssystemen eller effekterna av skuldkrisen för fattiga nationer framstår som mindre verkliga än den ständigt närvarande ärkefienden. Den liberala ordningen framstår som oskuldsfull, våldtäkterna i Abu Ghraib var en ren olyckshändelse, på sin höjd orsakad av att enstaka makthavare var dåliga. Det ständiga hotet från nynazister, sverigedemokrater och andra innebär också att det finns ett ständigt behov av ett liberalt ledarskap som kan försvara samhället mot dem. Förmyndarskapet permanentas.

Detta innebär att det är hög tid att den transhistoriska mytologin identifieras som den liberala ideologi och grundmyt den är, och att den ersätts av mer funktionella och relevanta mytologier.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.