Om man som identitär och/eller systemkritiker umgås med skönlitterära planer finns det några författare som kan ge mycket inspiration. Detta är bland annat fransmannen Houellebecq, tysk-amerikanen Bukowski, japanen Mishima och amerikanske Palahniuk.
I vårt eget land är vi mindre bortskämda med goda samtidsskildrare (Stieg Larsson är nämligen inte en samhällskritiker, han är en tröttsam kommunist som ältar systemets självlegitimerande myter). Nikanor Teratologen, som nyligen utkommit med mycket läsvärda och civilisationskritiska Att hata allt mänskligt liv, är ett undantag. Så är även Mons Kallentoft, idag kanske mest känd för ett antal deckare. Mer intressant än dessa är hans Fräsch, frisk och spontan från 2005, en bok som kan ge mycket inspiration och idéer till den med författarambitioner rustade systemkritikern.
Fräsch, frisk och spontan
Kallentoft följer i den ganska korta berättelsen ett utåt sett framgångsrikt Stockholmspar med två små barn. Mannen är varumärkesstrateg på en reklambyrå, frun är analytiker på Folksam. Egentligen händer det inte så mycket, han umgås med planer på ett ”projekt” och hon tar långa nattliga promenader. Istället är det som skildring av en historisk miljö och en lika historisk personlighetstyp som Fräsch, frisk och spontan är läsvärd, och Kallentoft ibland närmar sig Houellebecqs desillusionerade men knivskarpa samtidsskildringar.
Både huvudpersonen och hans fru är klassresenärer, och skildringarna av deras vardag och samtal kring sådant som jämlikhet i hushållet, olika märken, och semesterresor är närmast kusligt realistiska. Det är en vardag där rutinerna och materialismen reducerat liv till överlevnad.
Jag jobbade som vanligt och på kvällen träffade jag några av mina vänner, eller snarare bekanta från gymnasietiden. Vi är alla framgångsrika inom olika områden. Vi gick på Brasserie Godot. Vi beställde det vi brukar göra, Steak Frites och till det drack vi ett bättre vin, en 97:a från en italiensk producent i Umbrien. Samtalet kring bordet rörde sig om det vanliga. Fylleminnen, som vi alla har olika bild av, varvades med samtidskommentarer av typen: ”Såg du senaste avsnittet av Sopranos?” Det är en lysande gemenskap, ingen förväntar sig att någon ska lyssna på det man säger. Fysiskt är vi i samma rum, men i allt övrigt befinner vi oss i olika världar, våra egna, och det accepteras. Vi är, efter år av bekantskap, helt enkelt de minst outhärdliga för varandra. Tillsammans leker vi umgängesleken, som vi alla uppfattar som nödvändig.
Kallentoft har en känsla för detaljer, vilket gör miljöskildringen träffsäker. Utan moraliska övertoner beskriver han också huvudpersonens syn på olika grupper. Som framgångsrik varumärkesstrateg ser han med skepsis på vanliga arbetare (”socialdemokrater”), han är också noga med att notera vilka personer som är feta, misstänkt homosexuella, och invandrare. Det blir aldrig lika politiskt inkorrekt som hos Houellebecq, men ger vissa antydningar om hur man som svensk skulle kunna beröra liknande teman.
Till detta kommer det faktum att huvudpersonen arbetar med varumärken och studerat litteraturen på området. Hans världsbild är starkt präglad av marknadsföringsforskare som Kotler och Johnstone, och han använder regelbundet de begrepp och modeller som denna vetenskap erbjuder för att beskriva och analysera människor och händelser i sin omgivning.
Invandrare, oavsett om de är män, kvinnor eller barn, figurerar sällan i varumärkesgestaltande sammanhang. I konsumenttester uppskattar inte människor från främmande kulturer ens själva att produkter gestaltas av människor som ser ut och beter sig som invandrare. Där i taxin, på väg genom Stockholm, förstod jag dem på ett enkelt vis; vem vill köpa deras liv? Ingen.
Gradvis får man inblick i huvudpersonens personlighet och känsloliv. Det visar sig att hans personlighet i likhet med Patrick Bateman i American Psycho på många sätt är en mask som döljer en inre tomhet och primitiva tendenser.
Sedan ser jag på min son på golvet. Han är röd i ansiktet och jag undrar om han kan kväva sig själv av ilska, och så tänker jag att det skulle vara skönt om han gjorde det, kvävde sig själv.
Både Kallentoft och Brett Easton Ellis berör här den borgerliga individens sönderfall i det senmoderna samhället, något som redan både Julius Evola med sina tankar om det sub-personligas återkomst och Theodor Adorno med sina teorier om vad som sker med individen efter marknadsekonomins förvandling till totalitär monopolkapitalism förutsåg. Historiskt har de dominerande psykiska sjukdomarna i samhället skiftat. På Freuds tid var den neurotiska hysterikern vanlig, men på Laschs tid var det istället narcissisten som sågs som tidstypisk. Deleuze och Guattari tolkade på sin tid ”schizot” som en ny eras förebud, medan idag diagnoser som ADHD och emotionellt instabila personlighetsstörningar kommit att breda ut sig. Gemensamt för dessa senare är att de inte klarar att leva upp till kraven på den borgerliga individen. Om detta sedan beror på en terapeutisk stat, politiskt korrekt pedagogik, eller konsumtionssamhällets ständiga propaganda är en annan fråga. Uppenbart är i varje fall att det finns ett samband mellan samhällets förändringar och de psykiska sjukdomarnas upp- och nedgångar.
There is no such thing as society…– Margaret Thatcher
Psykopaten har setts som den mest adekvata personlighetstypen för den nyliberala erans långt gångna individualism, och Batemans mordiska fantasier blir då lika logiska som en de Sades materialistiska och anti-religiösa excesser.
Kallentofts huvudperson är tam i jämförelse med Batemans mordorgier, och samhällsskildringen kan heller inte jämföra sig med en Houellebecq eller en Palahniuk. Trots detta är det en bok man har svårt att lägga ifrån sig, och Kallentofts beskrivningar av livet i en miljö i folkhemmet är både träffsäker och motvilligt fascinerande. Det finns många infallsvinklar i Fräsch, frisk och spontan som kan vidareutvecklas av blivande författare.
Om skribenten: Joakim Andersen
