Den liberala ordningen har historiskt sitt ursprung i Europa, och de europeiska folken är därför också de som tagit störst skada av den. En individualism som urartat till social atomisering, och som gör att många européer inte kan tänka eller handla kollektivt, och som gör att många inte tänker längre framåt än några år, är bara ett exempel. Kulturellt och politiskt har Europa också sedan länge spårat ur.
En av den liberala ordningens effekter är att en historiskt sett ofattbar massinvandringspolitik sedan decennier kunnat föras, det folkliga motståndet mot detta har som följd av den sociala atomiseringen varit relativt lätthanterligt för de styrande. På ytan har mottagandet av dessa nya människomassor präglats av tolerans och välvilja. Slutmålet är dock uppenbart, även dessa ska på sikt lägga bort det som är genuint i deras kulturer och religioner, och bara behålla det som kan ge lite ytlig krydda åt ett till namnet ”mångkulturellt” samhälle.
De flesta människor är ganska bekväma av sig, och biter inte den hand som föder dem. Gradvis har dock även många invandrare och muslimer i Europa kommit att inse hur falsk den västerländska toleransen är, och hur snabbt den blir repressiv om man passerar liberalismens gränser. I Frankrike har komikern och breton-kamerunern Dieudonne M’Bala gått från en naiv ”anti-rasism” till att närma sig både Front National och radikal islam. De obligatoriska avståndstagandena och ritualiserade ”skandalerna” har inte låtit vänta på sig, heller inte både fysiska och juridiska överfall (de senare mer framgångsrika än de förra).
I vårt eget land har den svenske muslimen Mohamed Omar, framgångsrik och hyllad författare och poet, kommit att utsättas för liknande kritik efter att han i samband med de senaste striderna i Gaza trätt fram som radikal muslim och tagit ställning för Hizbolla och Hamas som folkliga befrielserörelser. Redan detta väckte en hel del mummel och muttranden från liberala redaktörer och andra. Visst har vi yttrandefrihet, och visst är det trevligt med muslimer i den offentliga debatten, men det förutsätter ju att de tycker som alla andra. Att stödja Hamas, där går minsann gränsen, tycks ha varit budskapet. Eller med andra ord ”du får gärna vara muslim, men inte på riktigt för då får du inte skriva i min tidning längre”. Sällan har den repressiva toleransen framträtt i mer ynklig form.
Yttrandefrihetsivrandet är bara en täckmantel för ett annat, överordnat uppdrag, nämligen den västerländska, liberala kulturens hegemoni. Det är endast Västs vänner som är värda vår sympati och våra stödkampanjer. Gott så. Men var åtminstone ärliga.
– Mohamed Omar
Mohamed Omar fortsatte dock med en serie intressanta intervjuer med olika svenskar som inte riktigt faller i den liberala konsensusfåra som den offentliga ”debatten” här bygger på. Det var bland annat Björn Ismail Ericsson, Jan Myrdal och undertecknad. Detta väckte fortsatta muttranden från olika håll. Det tycks dock ha varit intervjun med Israelkritikern Lasse Wilhelmsson som framstod som oacceptabel.
När västländerna tågar ut ur konferenssalen i Genève är logiken densamma: nu ska vi ha en dialog om rasism. Så här ska ni säga. Och om ni säger si har vi bestämt i förväg att vi går ut. Dis is wått vi in Swiden kål tolerans. Dialåg.
– Anders Johansson
Efter denna skrev författarinnan Carina Rydberg en debattartikel där hon i grunden bara räknade upp olika otillåtna åsikter hon menade att Omar innehade. Omar besvarade detta både genom en intervju i Aftonbladet, och en debattartikel i samma tidning där han satte fingret på den repressiva toleransen som genomsyrar svenska media och kulturinstitutioner. Intressant är att han nu också började få stöd av andra som irriterades av hyckleriet och den liberala imperialismen, Anders Johansson skrev ett kort men koncist inlägg om detta. Samtidigt visade det sig hur komplexa stridslinjerna nu blivit. Syndikalisten Andreas Malm som tidigare också uttalat stöd för Hamas och som i boken Hatet mot muslimer beskrivit det han ser som en växande islamofobi i Europa, visade att även han ytterst vill att muslimer ska bli goda små liberaler, och tog avstånd från Omar i ännu en artikel.
Repressiv tolerans och liberal imperialism
Vi har sannolikt inte hört det sista i denna debatt. Intressant och positivt är det hela dock. Många i kultureliten vet inte vilket ben de ska stå på. Å ena sidan är de för ”mångkultur”, och vill ogärna kritisera muslimer, å andra sidan är de trots allt liberaler och måste försvara den konsensus de med olika fula metoder byggt upp.
Vi får därför den oväntade situationen att Carina Rydbergs dåliga text lyfts fram av sverigedemokrater (som annars skriker som stuckna grisar när de utsätts för liknande saker från precis samma politiskt korrekta elit som just nu angriper Omar). Samtidigt lyfter inbitna högerradikaler istället fram hela affären som ett exempel på just den repressiva toleransen och den liberala debattens gränser, och kan inte låta bli att sympatisera med den politiskt inkorrekte muslimen eller att omvärdera sin tidigare negativa syn på islam i en situation då religionen börjar angripas av liberaler i flera europeiska länder. För att citera ett kinesiskt ordspråk, så lever vi i spännande tider. Uppenbart är att den liberala hegemonin ställts inför en ny utmaning, och att det etablerade konsensus börjar smulas sönder.
Om skribenten: Joakim Andersen
