Att politiska partier påverkas av tidsandan i de samhällen där de är aktiva torde vara en självklarhet, om inte annat är den svenska borgerlighetens anammande av vänsterideal som queerteori och mångkulturalism ett bra exempel. Denna påverkan tar sig dock olika uttryck historiskt, ett intressant exempel på det är de så-kallade neo-socialisterna under tidigt 1900-tal.

Det tidiga 1900-talet var en period som präglades av en förvirrad vänster och en mer radikal, anti-borgerlig, högers återkomst. Bakom båda dessa tendenser låg inte minst det Första världskriget, som dels fått vänsterns tro på internationalism och pacifism att framstå som något naiv, dels gett ett stort antal socialistiska militanter erfarenheter av att ingå i en nation under vapen och låtit dem återstifta kontakten med patriotiska och heroiska värden. Samtidigt framstod den klassiska marxismens teorier som föråldrade, eftersom samhället hade förändrats sedan 1800-talet. I denna situation svarade Lenin med teorin om imperialismen som kapitalismens nya fas, Bernstein hade gett uttryck för revisionismen, et cetera. Det fanns dock även ett stort antal socialister som influerades av teorier med ett ursprung i den radikala högern (och med höger åsyftas här inte liberal, borgerlig ”höger” utan den idétradition som motiverat motståndet mot 1789 års idéer).

The principal leaders of Italian Fascism were heretical Marxists precisely in the sense that their experience had taught them that traditional Marxism offered little guidance in the tortured reality of the first decades of the twentieth century.

– professor Gregor

Bland dessa socialister som på olika vis utvecklade nya teorier för en ny situation återfinner vi teoretiska ”tungviktare” som Robert Michels, Georges Sorel, och Werner Sombart. I Tyskland återfinner vi Ernst Niekisch, och den intressanta nationalrevolutionära miljön (med namn som Jünger, von Salomon och Hielscher). Italien hade mer än sin beskärda del av marxister och syndikalister som kom att utveckla sina teorier för att vara adekvata i en ny situation, bland annat Bombacci, Mussolini och Panunzio. I Sverige är kanske leninisten Nils Flyg det mest kända exemplet, och ledde det i särklass största tysk-vänliga partiet under kriget. Man kan också frestas att nämna makarna Myrdal och folkhemmets intresse för rashygien och eugenik, men detta får snarare ses som påverkan från 1800-talets socialdarwinism än som genuina högertankar (liknande program riktade mot bland annat romer återfanns förövrigt i flera länder bakom ”Järnridån).

Neo-socialisterna

Perioden såg också en intressant utveckling i Frankrike och Belgien, med de såkallade neo-socialisterna. I likhet med Flyg rörde det sig inte sällan om grupper som uteslutits ur det synnerligen auktoritära Komintern, och som i den situationen hade en ökad frihet att anpassa sina teorier till en ny verklighet. Centralt för neo-socialisterna var Planen, att samhället skulle styras genom en plan, att klasskampen skulle ersättas av ett klassamarbete/korporatism där även mellanskikten inkluderades. I efterhand ser man att detta var idéer som framfördes på många håll under perioden, som ett svar på marknadsekonomins kris. I USA kallades det New Deal, i Sverige folkhem. I de två senare länderna kom det på sikt att gynna framväxten av den såkallade Nya Klassen av administratörer och teknokrater, bibliotekarier och socialkuratorer av olika slag med en tydlig 1968-ideologi, frågan man kan ställa sig är naturligtvis i vad mån detta hade drabbat neo-socialisterna eller för den delen deras motsvarigheter i Italien om de inte lidit militärt nederlag utan fått se sina system utvecklas under några decennier.

En viktig gestalt i denna uppdatering av socialismen var belgaren Henri de Man, som tas upp av Jonas de Geer i ett kapitel i Motströms. Andra viktiga namn var Marcel Dèat och Jacques Doriot. Realpolitiska överväganden kom att driva de flesta av dem till ett samarbete med de tyska ockupanterna, som varken på kort eller lång sikt var särskilt gynnsamt för dem.

Henri de Mans idéer, liksom de besläktade non-konformisterna, kom dock på sikt att påverka bland annat vänster-gaullisterna och en del andra grupper i fransk politik.

Intressanta för vidare läsning är också Georges Valois och Cercle Proudhon.

Idag?

I efterhand framstår neo-socialisterna och med dem besläktade grupper och individer som Niekisch och Panunzio som mycket intressanta, eftersom de försökte skapa synteser av tankar som annars gärna ses som oförenliga. Man kan naturligtvis fråga sig vad det är som gör att det är så svårt att inse att verkligheten är komplex, och att både klass och etnicitet är viktiga faktorer i historien, för att bara ta ett exempel. Tydligen är det dock ofta svårt, men det var en svårighet neo-socialisterna, nationalsyndikalisterna och andra försökte övervinna.

Idag befinner sig Europa i en än mer utsatt situation än på 1920-talet, och det kan då vara av värde att försöka identifiera liknande tendenser och synteser. Vi noterar då snabbt att många tidigare vänsterteoretiker kommit att närma sig de invandringskritiska populiströrelserna (och här används populist som ett positivt begrepp). Här återfinner vi namn som Urbain Decat, Paul Piccone, Alain Soral, Christopher Lasch, och svenske Jan Milld. Gemensamt för flera av dessa är att de har en gedigen marxistisk bakgrund men inte ser någon egentlig motsättning mellan att vara socialister och att försvara den demokratiska principen om att befolkningar snarare än mediala och akademiska ”eliter” ska bestämma migrationspolitiken.

Intressanta är även de mer radikala tänkarna med rötter i vänstern, som Kai Murros, Michel Rienzi, och nationalbolsjeviker som Eduard Limonov.

När man försöker identifiera oväntade synteser i det senmoderna samhället kan det vara svårt att inte nämna den afro-amerikanska femprocentarrörelsen, en religiös rörelse med rötterna i Nation of Islam. Femprocentarna, Nation of Gods and Earths, har en både andlig, elitistisk, mansdominerad och afro-centrisk (ibland direkt rasistisk) världsbild, men har genom mycket populära hiphopgrupper och -artister som Wu-Tang Clan och Nas en mer central position i samtidskulturen än man skulle kunna gissa sig till om man bara kände till dess världsbild. I sammanhanget kan man naturligtvis också fråga sig vilken roll mer ortodox islam kommer att spela i de nya synteser som i vår tid kommer att skaka den liberala ordningen i dess grunder (detta då redan Nation of Islam är tämligen heterodoxa i sammanhanget…). Oavsett vilket lever vi i spännande tider.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.