Som traditionalist behandlar man sin kropp som en rashäst; på samma gång med respekt och som ett värdefullt redskap. Om detta är svårt, kan inspirerande läsning vara Yukio Mishimas Sol och stål. Han beskriver där hur han som vuxen efter att hela sitt liv ha ägnat sig åt ord i olika former upptäcker sin egen kropp och gradvis blir en vältränad atlet och krigare. Språket är ganska tungt, och det är därför främst inspirerande för den vane Mishimaläsaren eller den intellektuelle, men det kan också vara dessa som har störst nytta av att inspireras av honom.
Mishima beskriver relationen mellan kropp och ord på ett närmast dialektiskt sätt. De flesta människor har kroppsliga minnen från tiden innan de har minnen av ord, men Mishima var redan som barn okroppslig och rörde sig i en värld av ord. Som en antites till detta skapade han en idealbild av den perfekta kroppen, som då också var ordlös. Mishimas teorier kring relationen mellan ord och verklighet är intressanta, han jämför bland annat orden med frätande termiter som gnager sönder verkligheten.
Den unge Mishima var dekadent och okroppslig, och han beskriver det själv som att hans tankar rörde sig i nattens djup. När han insåg att han egentligen hörde solen till, bestämde han sig för att skaffa sig muskler, eftersom de tankar och ord som hör solen till inte kan komma från en förslappad individ (man kan jämföra det hela med vad som skett om Baudelaire bestämt sig för att bli en atlet). Han beskriver flera gånger kopplingen mellan ord/tankar och kropp, kanske bäst i följande stycke:
I cynismen, som betraktar all heroism som något löjligt, finns det alltid en skugga av ett fysiskt mindervärdeskomplex. Det är ett faktum att föraktfulla ord om hjältar kommer ur munnen på män som inte tycker sig själva vara fysiskt lämpade att bli hjältar… cynism har alltid en koppling till svaga muskler eller överflödigt fett, medan heroism och en mäktig nihilism är kopplade till vältränade muskler.
Mishima beskriver hur han skaffar sig muskler genom enveten träning, och under en period betraktar ordens värld med skepsis. Mishima lär känna den rena upplevelsen av kraft när han lyfter allt tyngre kroppar av stål, och genom kendo och boxning lär han känna en verklighet som han ser som genuin på ett sätt orden inte kan bli.
Gradvis uppnår han dock en syntes av orden och musklerna, mellan ”litteraturen” och ”krigskonsten”. Han inser att de dekadenta tankar och drömmar om allts förstörelse han hyste som ung hade varit en lämplig bakgrund till en krigare, om han haft rätt kroppsbyggnad som ung. Hans litterära stil blir också mer avskalad och majestätisk, och han lär steg för steg känna något man skulle kunna kalla kroppens språk. Smärtan som följer med de kampsporter han utövar blir här en bekräftelse på verkligheten, och behärskandet av smärtan blir medvetandets triumf över samma verklighet. Han menar också att medan orden isolerar människorna är det genom delade kroppsliga erfarenheter, såsom en ansträngande militärövning, som människor kan uppleva genuin gemenskap.
Muskelknippena, som har blivit så gott som onödiga i det moderna livet, är fortfarande väsentliga element i vår manliga kroppsbyggnad, men deras praktiska oanvändbarhet är uppenbar, och liksom en klassisk utbildning är onödig för de allra flesta praktiska människor behövs heller inte några svällande muskler. Musklerna har efterhand kommit att bli någonting i stil med forngrekiska. För att återuppväcka det döda språket var den utbildning som stålet gav nödvändig, och för att förvandla dess dödstystnad till livlig talförhet var stålets bidrag nödvändigt.
Gradvis inser dock Mishima att han är en åldrande man, och att hans kroppsliga perfektion har ett slut. Här bör man som läsare vara medveten om farorna med att läsa Mishima. Han avslutade sitt liv med harakiri, rituellt självmord, och när man läser hans skrifter märker man snart att hans motiv till detta inte minst var en romantisk impuls, rentav en erotisering av dödsögonblicket. I Sol och stål antyder han rentav att anledningen till att han väntade så lång tid med harakiri var att han fann det löjeväckande och oskönt med en slapp och fläskig kropp som ställdes inför döden, och som ung var han just en slapp kropp. Det finns något potentiellt erotiskt i denna fascination av det vackra liket, något man bör vara medveten om ifall man blir alltför fängslad av Mishimas beskrivning av det. Det finns traditionella inslag hos Mishima, men fixeringen vid döden får ses som ett mer personligt drag (och inte ett sunt sådant). Bortsett från detta är det dock en inspirerande studie som kan få en viss personlighetstyp att börja intressera sig för den egna rashästens tillstånd, den innehåller dessutom flera intressanta språkfilosofiska betraktelser.
Om skribenten: Joakim Andersen
