Om man räknar rubrikerna i dagens internetupplaga av SvD finner man att åtminstone 4 av dem berör ämnet ”rasism”. Det handlar om huvudnyheten, nämligen de poliser som i Malmö ertappats med att på film kalla ungdomar som kastat sten på dem för bland annat ”apajävlar”. Där rör det sig om ett helt litet nätverk av artiklar, där vi serveras klyschor i stil med ”jag är heligt förbannad” och ”jag känner mig kränkt”.

Vi får också veta att förlaget Bokus slutar sälja böcker av antisemiter (det vill säga förintelseförnekare). Vi får också veta att det ställs olika former av krav på den katolske biskopen Williamson, eftersom denne ifrågasatt vissa fakta kring förintelsen, och att den svenske katoliken Arborelius ”hoppas att han slipper träffa” sin trosfrände. Utöver detta serveras vi den viktiga nyheten att den nazistiske ”Doktor Död” sannolikt är död.

Den spontana reaktionen när man möter dessa nyheter är antagligen att man frågar sig själv om man är omgiven av nazister och/eller idioter. De bistra herrarna bakom webblogg Oskorei anklagas till och från för att vara ”nazister”, men vårt intresse för förintelseförnekare och 94-åriga nazister är betydligt mindre än vad journalisters och läsares tycks vara. Man tycks rentav kunna tala om en fixering när det gäller de två senare grupperna. Det har sagts att History Channel utan problem skulle kunna byta namn till Hitler Channel, med tanke på hur många dokumentärer om Andra Världskriget kanalen visar, och för tillfället går filmer om anti-hitleristiska motståndsmän i Tyskland och Norge på biograferna.

Det offentliga samhället tycks ha utvecklat en besatthet kring temat ”rasism”, och då inte minst ”nazism”. Det är det nya tabut, på flera vis själva stöttepelaren i den politiskt korrekta ideologin, och definitivt mer laddat än exempelvis pornografi och satanism. I likhet med tidigare epokers fixering vid sina respektive tabun kan man därför ana två funktioner bakom det eviga ältandet av ”rasister”. Det ena är explicit och ideologiskt, målet är att genom regurgiterandet av klyschor som ”jag mår illa” eller ”jag är kränkt” inskärpa att vissa åsikter är förbjudna och förknippade med allmän avsky och diverse sanktioner/straff. För att göra en lång historia kort rör det sig om förtäckta hot riktade mot de individer som annars kanske kan överväga att ifrågasätta olika aspekter av massinvandringen.

Mer intressant är dock den andra funktionen, som är mer outtalad och ofta omedveten. Här rör det sig om det faktum att det som är tabu är det av en anledning, och besitter en stark attraktionsförmåga. Detta innebär dels att journalisterna inte kan sluta tänka på ”rasism” (på samma sätt som en och annan olycksalig munk genom historien inte kunde sluta tänka på sex), dels att det hela ibland blir en ventil för folkets uppdämda känslor och tankar kring ”mångkulturen”. I nuläget dock en neutraliserande ventil, som när ”svensson” vid sitt fikabord svär över att poliserna ska behöva bli utsatta för stenregn av etniska icke-svenskar som i många fall levt hela sina liv på olika former av bidrag, och därefter utsättas även för ett drev av de grupper som monopoliserat ”debatten”.

Samtidigt kan man misstänka att detta eviga ältande av ”rasism” även gradvis kan förskjuta gränserna. Ett exempel på detta är filmen Valkyrie, som å ena sidan framställer Hitlers politik som monstruös, vilket är ganska förutsägbart, å andra sidan presenterar en tysk officer i klassisk officersmundering och -attribut som relativt sympatisk (värt att notera här är inte minst att von Stauffenberg även var nationalsocialist). Liknande fenomen kommer att bli vanligare i populärkulturen, bland annat för att undvika alltför skrikande uppenbar repetition och förutsägbarhet. Som helhet framstår dock det samhälle som 60 år efter Andra Världskriget är besatt av förlorarsidan som direkt patologiskt och oförmöget till självkritik, och det samhälle som snabbt ansträngt sig för att bli mångetniskt men ändå reagerar med chockerad moralism så snart ganska förutsägbara reaktioner i form av ”rasistisk jargong” eller ”radikala muslimer” överhuvudtaget förekommer som direkt löjligt. Ett ord som också ganska väl sammanfattar både media och läsare med sin fascination för den farliga förbjudna rasismen. Löjliga. Ni hör hemma på ett dagis, inte i ett samhälle.

Läs även:

Är ”rasism” den nya porren?

Hitler som modernitetens paradox

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.