I dagens SvD kan man läsa ett debattinlägg av forskarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos där de tar upp situationen i Rosengård. Det är inte någon ljus bild som ges, tvärtom är det ett bostadsområde där antalet etniska svenskar sjunkit under åtminstone 15%, där arbetslösheten tangerar 85%, och där 29 av 30 anser att radikalismen ökat de senaste åren. Som etniskt medveten är man visserligen inte särskilt förvånad, Sverige har med Rosengård och liknande bostadsområden skaffat sig samma problem som Frankrike har med sina banlieues och USA med sina etniska ghetton. Om man vore elak skulle man kunna utbrista i ett ”vad var det vi sa?”, för det är onekligen det här vi sagt i flera år utan att bemötas med annat än personangrepp och anklagelser om ”rasism”. Samtidigt belyser forskarnas artikel flera sidor av det ”liberala” samhället.

Den terapeutiska staten

Den amerikanske samhällsvetaren Paul Edward Gottfried har i flera böcker beskrivit hur Västvärldens samhällen gått från att vara liberala till att bli något helt annat. I ett liberalt samhälle bör individualismen innebära att grupper och individer själva gör sina egna val. Vill man vara ”nazist” ska man få vara det, vill man vara radikal muslim ska man få vara det, och man ska sedan inte utsättas för andra repressalier än vad andra medborgare väljer att utsätta en för inom lagens ramar (det skulle alltså stå både arbetsgivare och restaurangägare fritt att bojkotta både nazister, svarta, vita och muslimer).

Det viktiga i en liberal stat är alltså att människor väljer fritt, inte vad de väljer. Detta kan dock makthavarna i en post-liberal stat inte acceptera, för dem är det viktigt både att valet framstår som fritt och att det leder till vissa givna resultat. Vi får här det schizofrena samhälle som vältrar sig i självbelåtna fantasier om sin oöverträffade frihet och demokrati, samtidigt som man aktivt motarbetar vissa val.

Forskarna Ranstorp och Dos Santos illustrerar detta genom sin vägran att acceptera att muslimer väljer att vara muslimer, i varje fall så snart detta har någon reell innebörd. Vanligare har varit att man från politiskt håll aktivt motarbetat ”främlingsfientlighet”, ofta genom att använda skattepengar för att hyra in särskilda föreläsare eller anställa extra socialsekreterare. I praktiken har detta betytt att etablerade partier använt skattemedel för att motarbeta mindre konkurrenter, men de inblandade har själva sett det som en fråga om att bekämpa ”sociala problem”. Turen har nu kommit till muslimsk ”extremism”, läser man debattinlägget inser man snart att det forskarna föreslår är politiska insatser från bland annat kommunerna för att bekämpa värderingar och beteenden som den post-liberala eliten inte accepterar. De har alltså en mycket bestämd bild av vad ”friheten” ska leda till.

I förbigående kan man här notera att kostnaderna för sådana planer skulle behöva bli svindlande höga för att ha någon egentlig effekt, och man kan fråga sig om ”mångkulturen” egentligen är värd sådana kostnader. Samtidigt kan läsningen av artikeln fungera som en väckarklocka för vissa ”svenssons”, det finns alltså moskéer där människor vars hela liv finansieras av svenska skattebetalare ägnar sig åt att predika hat mot Sverige. Ett samhälle där sådant medvetet tystas ner av rädsla för ”rasism” är ett samhälle värdigt att generalisera som etnomasochistiskt.

Både som identitär och som konsekvent liberal bör man oavsett vad acceptera att människorna i Rosengård väljer att utforma sina liv på det sätt som för dem känns mest naturligt. De är inte svenskar, och på längre sikt varken vill eller bör de kanske stanna i Sverige. Att i det läget tvinga dem att leva som svenskar vore kort sagt ett svek mot deras möjligheter att skapa sig ett nytt liv när de återvänder till sina hemländer. Dessutom vore det ett långtgående självbedrägeri för den som vill kalla sig själv liberal.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.