För att administrera ett samhälle av Sveriges storlek och komplexitet krävs ett stort antal beslutsfattare, byråkrater, och så vidare. Det går inte att detaljkontrollera dem alla, då det skulle kräva ofattbara mängder tid och resurser, och frågan kring hur man garanterar att de åtminstone någorlunda följer den officiella linjen blir därför av intresse. Hur sköter systemet reproduktionen av sina mellanskikt? Hur ser man till att det hela tiden finns nya journalister, genuspedagoger, arbetsförmedlare, et cetera, som delar samma grundläggande värderingar?
Detta är en central fråga för varje system, vilket inte minst blir tydligt om man studerar de uppror som uppstod när den medeltida kyrkan tappade kontrollen över de många halvbildade och kätterska munkar och präster som kom att bli bonde- och daglönarmassornas ideologer och ledare. Man kan också notera hur politiskt subversiva de universitetsstudenter varit som i bland annat Afrika återvänt till sina hembyar bara för att finna att de studerat i många år och sedan blivit arbetslösa. Mekanismerna bakom reproduktionen av de sociala skikt som administrerar den politiskt korrekta politiken på lokal nivå är därför av stort värde för varje systemkritiker, inte bara för den som undrar om det är en slump att så många lärarinnor och bibliotekarier är intressererade av afrikansk dans eller etniska kläder.
Detta beror inte minst på att det enligt orientalisterna kring Edward Said alltid är en fråga om makt när en grupp beskriver och analyserar en annan grupp. I de gamla sydstaterna ägnade sig exempelvis de rika vita åt att analysera de fattiga vita, och förklara deras seder och fattigdom med att de var lata, dumma eller bara genetiskt underlägsna. På samma vis skapades det under kolonialismens dagar en omfattande litteratur om de olika koloniserade folken. I modern tid är det Frankfurtskolan som tydligast representerar fenomenet analys som makt. Frankfurtskolans företrädare, inte minst Adorno, såg etnocentriska och kristna amerikaner som ett politiskt problem. Hans svar på detta var att analysera deras åsikter och värderingar som en följd av att de haft dåliga föräldrar och därför utvecklat en auktoritär personlighetstyp. Denna inställning har sedan följt vänstern under lång tid, idag ”förklaras” svenska nationalister på liknande vis.
Genomgående här är att man reducerar människor med åsikter till objekt, till sociala problem som kan lösas genom social ingenjörskonst. Genomgående är också att man ser sina egna åsikter som oproblematiska, och att det är grupper med viss makt som gör denna analys. Det är därför hög tid att börja föra kriget med fiendens vapen, och att analysera systemets företrädare på liknande vis. Lämpligt är att börja med de sociala skikt som kallats den Nya klassen, alltså de grupper som vuxit i antal i takt med att staten blivit allt större och tagit på sig alltfler uppgifter. Det rör sig om allt från bibliotekarier och socialsekreterare till lärare och journalister (de senare arbetar ofta i privat sektor, men delar ofta uppväxtvillkor och världsbild med sina offentliganställda kollegor).
Urval
Det finns i de flesta länder ett flertal olika klasskulturer, där olika familjer har olika grundläggande syn på världen. Den som vuxit upp i ett arbetarhem på landet reagerar exempelvis oftare med ogillande inför en Pride-parad, än den som vuxit upp i bildad medelklass (medan den senare är mer benägen att ta illa vid sig av ord som ”negerboll”). Dessa grundläggande inställningar har av den franske sociologen Bordieu kallats habitus, och deras grepp om oss är ofta tämligen starkt. Habitus påverkar allt från vad vi lyssnar på för musik och vad vi äter, till hur vi utformar vårt tonårsuppror och hur vi röstar.
En följd av detta är att det oftast är akademikers barn som väljer akademiska studier, något som i förlängningen är en förutsättning för att man ska kunna få anställning inom de yrken som hör till den Nya Klassen (arbetsförmedlare, lärare, journalister, et cetera, alltså de yrken som på olika vis avlönas för att de upprätthåller systemet och vars ideologiska pålitlighet därför är extra viktig). Man talade här tidigare ofta om social snedrekrytering, även om man numera är mer intresserade av olika former av etnisk snedrekrytering.
Detta innebär numera att den Nya Klassen inte sällan reproducerar sig även rent biologiskt inom samma kretsar. Det finns inga formella hinder för bondsonen att bli genuspedagog, men ofta prioriterar han annat.
Fostran och förädling
Ett sätt att garantera att systemets handgångna män och kvinnor kan vara relativt självgående är en lång utbildningsperiod. I Sverige börjar makthavarnas bearbetande av sinnena redan i förskolan, med inslag som genuspedagogik. Man är dock olika mottaglig för detta beroende på om ens föräldrar själva är genusvetare eller istället exempelvis djupt religiösa. För de blivande makthavarna fortsätter dessutom denna ideologiska inskolning under många år efter gymnasiet, man kan som utomstående också notera att många universitetskurser mindre handlar om kunskap och lärande än om ideologi. De obligatoriska genuskurserna är ett exempel på detta.
Denna långa studieperiod innebär också att den framtida medlemmen av den Nya klassen är så specialiserad i sin kompetens att han eller hon kommer att ha svårt att finna andra arbetsgivare än stat och media. Vilket också garanterar en viss lojalitet.
Denna långa utbildningsperiod är intressant inte minst vad gäller de ”outsiders” som genomgår den, oavsett om detta är invandrare eller arbetarbarn. Inte sällan upplever dessa en viss distans till de ”typiska” studenterna, vilket ibland leder till en överkompensering och ett överdrivet anammande av dessas habitus.
Sanktioner – positiva och negativa
När den blivande medlemmen av den Nya klassen genomgått sin utbildning kontrolleras han eller hon av ett antal sanktioner. Dels av positiv art, som en relativt god lön och möjlighet till anställning, delaktighet i en profession, egna tidskrifter, och en ”kåranda”. Dels av negativ art, som hotet att förlora allt detta om lojaliteten brister. Detta är extra viktigt när det gäller den nya klassens egna medlemmar, och förklarar varför det är av större vikt att göra sig av med en kulturnationalistisk lärare än en etnonationalistisk telefonförsäljare.
Kort om framtiden
En intressant fråga blir här om man kan identifiera några tendenser som på sikt kommer att leda till att den nya klassens medlemmar i någorlunda mängd vänder sig mot systemet. Så är fallet, och post-marxisten Wallerstein har exempelvis i flera böcker tagit upp mellanskiktens kris. Det kommer i framtiden att bli allt mindre garanterat att man får en anställning bara för att man har en viss utbildning. Konkurrensen kommer alltså att hårdna, samtidigt som tecknen på systemets tillkortakommanden blir allt tydligare. För att bara ta den etniska aspekten som exempel kommer alltfler att börja fundera över om de allt vanligare etniska upploppen bara beror på vår egen ”rasism”, och det kommer inte bara att vara arbetarklassens barn och gamla som drabbas av etniskt våld och rån. Parallellt med detta ser vi framväxten av ett intellektuellt alternativ till den politiskt korrekta ideologiproduktionen, som dessutom inte omedelbart fyller alla som genomgått universitetsstudier med avsmak och förakt. Vi ser redan ett stort intresse för initiativ som SNUS och Motpol.nu bland studenter. Detta sammantaget innebär att framtiden har förutsättningar att bli intressant.
Tack till Couerderoy.
Det har tidigare skrivits en del om den Nya klassen på Motpol.nu, den intresserade rekommenderas att göra en sökning på Gottfried eller Nya klassen.
Om skribenten: Joakim Andersen
