Egentligen är det varken hippt eller rebelliskt att vara politiskt korrekt. Tvärtom är det rätt ovärdigt att imitera poser och floskler som redan ens föräldrar använde sig av under sitt ”uppror” på 1960-talet (eller senare). Detta är en insikt som gradvis alltfler kommit att ta till sig, och dagens trendsättare har därför ofta en alltmer respektlös inställning till den politiskt korrekta ideologins vakthundar. Detta är dock inte sällan kombinerat med en postironisk inställning, där man trots allt tar omvärlden på allvar (till skillnad från den ”ironiska generationen”).

Detta innebär att det finns en marknad för politiskt inkorrekta idéer och teman, så länge de presenteras snyggt och utan de motbjudande inslag som vi lärt oss att rysande av olust förknippa med ideologins vakthundar (fanatism, indoktrinering, hysteriska utbrott, selektiv moralism, dumhet som ideal, och liknande). Det finns kort sagt en generation som är hjärtligt trött på det politiskt korrekta oket. Detta kan ta sig mer eller mindre vettiga uttryck, och Paris Hilton och Amy Winehouse är knappast några förebilder, men de har ändå genom sina klavertramp i det politiskt korrekta pianot demonstrerat hur schizofrena våra samhällen blivit (man säger en sak när man vet att man är omgiven av sina vänner, en helt annan annars). Mot detta reagerar alltfler.

Vice Magazine

Finally, the dumb community’s days are numbered. They are slowly but surely being replaced with a new breed of kid that isn’t afraid to embrace conservatism. I’m not saying I had anything to do with this newborn counterculture, but I do have this strange compulsion to start handing out cigars to all my friends.
– Gavin McInnes

En tidskrift som mött denna marknad på ett imponerande sätt är amerikanska Vice Magazine. En av frontmännen, Gavin McInnes, beskriver deras framgångar i artikeln Hip to be Square i American Conservative.

Vice har anammat en tillsynes ironisk attityd i kontroversiella frågor, oavsett om dessa rör droger, sex eller massinvandring, något som gjort att tidskriften anklagats för att vara både reaktionär och annat. Samtidigt är artiklarna ofta både roliga och djupa, och det politiska inslaget är heller varken skrikigt eller allomfattande.

Modern Drunkard Magazine

It’s like gambling somehow. You go out for a night of drinking and you don’t know where you’re going to end up the next day. It could work out good or it could be disastrous. It’s like the throw of the dice.
– Jim Morrison

En tidskrift som rör sig i delvis samma sfär är Modern Drunkard Magazine, som vänder sig mot den politiskt korrekta synen på överkonsumtion av alkohol. I en artikel om de tio främsta skälen att bli så full att man inte vet vad man heter, använder man sig av skäl och citat som känns väldigt hemma för den moderne högerradikalen, från alkoholens sammansvetsande effekt för stammen till krogrundan som ett av få äventyr som finns i ett modernt samhälle. Den kontroversielle Boyd Rice har också skrivit för tidningen, som ofta är väldigt underhållande.

Black Oak Media

Läckert designade Black Oak Presents är också väl värd ett besök, för den som söker kunskap och inspiration. Man tipsar dels om böcker i den amerikanska systemkritiska traditionen, som Christopher Lasch och Robert Putnam, dels citerar man marxisten och konstkritikern Brecht och har en paleo-anarkist i redaktionen. Det gröna och småskaliga perspektivet är också framträdande, och man intervjuar den i identitära kretsar välkände Tomislav Sunic. Här är det postironiska inslaget också än mer genomgående, man tar det man skriver om på allvar.

Av intresse är också The Exile, där bland annat krigsteoretikern Gary Brecher och nationalbolsjeviken Limonov medverkar.

I Sverige

I Sverige kunde man notera en vagt likartad utveckling kring den grupp bloggare som ibland beskrevs som ”sexistbloggarna”. Där innebar den respektlösa inställningen inte minst en suspekt kvinnosyn, men kunde också ta sig uttryck i politiskt inkorrekta beskrivningar av sociala typer såsom den arketypiska ”förortsungdomen” i en odödlig liten text som Förortssavannens härskare. Internetforumet Flashback.info kan också nämnas som en motsvarighet till det amerikanska fenomenet. I övrigt tycks dock ideologins vakthundar ha ett relativt hårt grepp om det svenska samhället, vilket samtidigt innebär att det bör finnas ett oexploaterat marknadssegment för den som är först.

Tipstack till Arete.

In a September 2003 interview with The New York Times, McInnes stated, ”I love being white and I think it’s something to be very proud of.” He also remarked ”I don’t want our culture diluted. We need to close the borders now and let everyone assimilate to a Western, white, English-speaking way of life.” McInnes has since said that the interview was a prank on the young fashion journalist who wrote the piece.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.