I samband med de stora upploppen i franska förorter för något år sedan var det många som ställde frågan vad som skulle hända om något liknande ägde rum i Sverige. Där fanns givetvis de alltid lika ”objektiva” röster som uteslöt att det alls var möjligt, ”Sverige är inte Frankrike”, och där fanns de som menade att om något sådant skedde här då skulle svenskarna reagera på ”mångkulturen”. Nu har det skett och vad vi ser är att ett atomiserat samhälle som det svenska kan fås att vänja sig vid snart sagt vad som helst (gruppvåldtäkter, åldringsrån och terrorhot hade också ansetts helt oacceptabelt om man frågat oss några år innan de blev en del av vardagen).
Det finns dock flera intressanta aspekter på kravallerna. För det första tycks det vara mycket viktigt för olika kommentatorer att påpeka att inte Rosengårdsborna gått man, kvinna och rullatorförsedd åldring ur huse och börjat kasta sten och bränna bilar, det rör sig alltså om en minoritet av främst unga män. Vad detta påminner om är den analys som ofta var aktuell när små grupper av, oftast, yngre män, brände flyktingförläggningar på olika orter. Då tolkades det som att de bara var ”toppen på ett isberg”, och att orsaken till deras extrema aktioner var det övriga samhällets ”attityder”. Detta är en inte helt orimlig slutsats även när det gäller Rosengårdskravallerna, det normala är trots allt att grupper och samhällen representeras av just sina unga män i konflikter med andra kollektiv.
Vad gäller skälet till konflikten är det förövrigt ointressant, likaså vem som har ”rätt” och vem som har ”fel”. När etniska grupper kolliderar följder det sin egen logik, och de mest banala ting kan utlösa en verkligt explosiv händelsekedja om den latenta konfliktnivån bara blivit tillräckligt hög. Vilket den uppenbarligen är i delar av Sverige och övriga Europa. Pinsamt för de infödda européerna är däremot att det visar sig vara kolonisatörerna som fortfarande har kapacitet till kollektivt handlande.
Samtidigt har den svenska revolutionära vänstern anlänt till konfliktzonen i relativt stort antal. Detta är också intressant, och belyser en annan historisk tendens. En historisk kraft på frammarsch har nämligen ofta en förmåga att suga upp spillrorna av tidigare historiska rörelser. Militant islam är idag en sådan historisk kraft, med alla de attribut som kännetecknar en revolutionär rörelse (karismatiska ledare, fanatism, förmåga till både massaktioner och väpnad kamp, et cetera). En jämförelse med dagens ”kommunister” visar snabbt att kommunismen inte är en sådan rörelse idag. Den var det för några decennier sedan, men sedan dess har det hänt en hel del. Ingen frisk svensk kommunist är till exempel beredd att dö för det han/hon tror på. Om tanken bakom stödet till Rosengårdsungdomarna är att dessa ska inse ”sanningen” och bli en del av ”klasskampen” lär man alltså bli ganska besvikna på sikt. Mer troligt är att en del svenska vänsteraktivister i likhet med den ledande franske kommunisten Garaudy på sikt konverterar. I vissa fall till militant islam, i andra fall faktiskt till etniskt medvetna ideologier.
Intressant nu är också frågan om upploppens effekter. Att stödet till Sverigedemokraterna ökar, då upploppen bekräftar deras verklighetsbeskrivning till punkt och pricka, är ganska troligt. Att man angripit journalister är också värt att notera. Den svenska journalistkåren är dels mycket inflytelserik (på grund av medias centrala roll i ett senmodernt samhälle), dels mycket indoktrinerad (en del av den Nya Klassen, för att låna en term från Paul Edward Gottfried). När man utsätts för ett stenregn kan man dock komma att ompröva en del av de saker man lärde sig ta för givet på Journalisthögskolan. Vi kommer också att få se någon sorts reaktion från en del politiker för att förhindra att Sverigedemokraternas stöd ökar, ironiskt nog kommer dock dessa reaktioner tvingas vara väldigt återhållsamma och förtäckta eftersom övriga media- och politikerkollektivet i annat fall kommer att slita ”rasisten” i stycken. Att händelserna i Rosengård är mycket positiva för oss etniskt medvetna svenskar är hur som helst uppenbart.
Vi lever kort sagt i spännande tider.
Om skribenten: Joakim Andersen
