I modern samhällsvetenskap har begreppet ”den Andre” kommit att spela en central roll. Ofta har det ideologiska övertoner, vilket i klartext innebär att man moraliserar över hur de etniska svenskarna ”andrafierar” icke-svenskar. Vilket i sig är är fascinerande, eftersom namngivande, generaliseringar och försök att hitta gränser, likheter och olikheter i den mentala kartan av världen vi bär med oss är djupt mänskliga egenskaper. Alltså är detta ”andrafierande” något vi aldrig kan komma ifrån, alla etniska grupper gör det, och om det är så oförlåtligt kanske man borde tänkt på det innan man initierade en massinvandringspolitik. På sin höjd kan man påverka vilka former ”andrafierandet” tar.

Men nog om detta. Begreppet ”den Andre” kan ibland också vara vetenskapligt användbart, till exempel när man kartlägger en världsbild. I våra förfäders världsbild representerades ”de Andra” bland annat av de övernaturliga raserna, såsom jättarna, och av Lokes avkomma. Det finns en levande forskning kring detta, och dagens inlägg kommer därför att ta upp två spännande artiklar.

Jättar och resar

His parentage results in Bárðr himself: big, good-looking and incredibly white of skin. As the son of Dumbr and Mjöll, he is superhuman but vaguely so, part giant and part troll on his father’s side, while his mother is said to be human and yet she and her family must also be classified as nature spirits. But Bárðr gains a further superhuman heritage while King Dumbr is at war with some beings called þursar who later kill him: he is sent to Dofri at Dofri’s mountains (Dovrefjell in Norway). Dofri is a bergbúi, which, if we take the use of a different word seriously, is something different from a risi or a tröll. How different is not clear, but the saga suggests that Dofri instructed Bárðr in magic: eigi var traust, at hann næmi eigi galdra ok forneskju, svá at bæði var hann forspár ok margvíss, því at Dofri var við þetta slunginn.

I sagorna och myterna spelar jättarna en viktig och återkommande roll, ibland som vänner eller ingiften, ibland som fiender. En inte oanvändbar förenkling är att se dem som representanter för naturens kaotiska krafter (det är då också naturligt att de till sist förgör den ordning som gudarna byggt upp, inte minst då gudarnas utnyttjanden av dem gradvis bygger upp en inre motsättning i den metafysiska dialektiken som bara kan lösas genom konflikt).

I artikeln The Good, the Bad and the Ugly: Bárðar saga and Its Giants beskriver Ármann Jakobsson hur det fanns flera olika jättelika raser. Med utgångspunkt i Bárðar saga visar han hur det gjordes åtskillnad mellan resar (risi) och troll (tröll). Resar beskrivs som goda och med ett tilltalande yttre, medan troll på dessa punkter är annorlunda, men samtidigt präglas beskrivningarna av en betydande ambivalens.

Artikeln tar inte minst upp relationen mellan människor, resar och troll, hur de kunde få avkomma och hur denna sedan kunde röra sig mellan de olika sfärerna. En spännande liten essä är det hur som helst.

Lokes barn

In the tenth-century Húsdrápa the serpent is less repellent and more lustrous: storðar men ‘necklace of earth’ (st. 3), stirðþinull storðar ‘stiff net-string of earth’ (st. 4), ‘shining serpent,’ fránum naðri (st. 6), a descriptor used for other snakes. Kennings with a similar semantic import, characterising the Miðgarðsormr as a string or band, surrounding the earth, occur in eddic poetry, as in Hym 22 (umgjörð), or Vsp 60 (moldþinurr). Bragi sees the monster as disgusting; other poets recognise both beauty and functionality in the Miðgarðsormr’s existence.

Om jättarnas relation till människorna är ambivalent, med positiva inslag som att de var förfäder till vissa hjältar och framstående familjer, så är Lokes barn i de historiska källorna än mer ”de Andra”. Carolyne Larrington tar upp detta ämne i artikeln Loki’s children.

Larrington ger en intressant tolkning av Lokes tre mest kända barn och deras funktion, där de på olika vis representerar och uppehåller rent kosmiska, ontologiska, funktioner, centrala för själva Varat. Att Hel upprätthåller gränsen mellan levande och döda, en gräns som är hårt bevakad och som bryter samman vid Ragnarök är uppenbart, det är också en realistisk tolkning att Midgårdsormen upprätthåller världsaxeln. Larrington menar att Fenris också står för en sådan gräns, och representerar ”Time the Destroyer”. Hon skriver att: As a symbol of Time the bound Fenrir remains operative and above all watchful in the human and divine worlds, as two tenth-century poems remind us. In Eiríksmál 7, he stares predatorily at the homes of the gods (sér úlfr enn hösvi á sjöt goða) while Eyvindr Finnsson’s Hákonarmál 20 anticipates the moment when he will be loosed to advance on the homes of men: Mun óbundinn / á ýta sjöt / fenrisulfr fara. Both Ásgarðr and Miðgarðr, the settlements of gods and of men, are in peril, for the bound wolf gazes hungrily towards them, anticipating the day when his bonds will break and he can avenge himself. Om detta är en rimlig tolkning kan diskuteras, den framstår i varje fall inte som orimlig.

Larrington rör sig i en mer akademiskt avancerad tradition, och använder bland annat lacanska termer och tankar, men det är ändå en intressant och läsvärd artikel.

Tipstack till Ketill. Fler intressanta artiklar här: THE THIRTEENTH INTERNATIONAL SAGA CONFERENCE Ytterligare lästips från er läsare tas alltid tacksamt emot.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.