Ett av de mer kända begreppen från den historiska nationalsocialismen är uttrycket Blod och Jord. Det kopplas inte minst till jordbruksministern Richard Walther Darré (1895-1953), och sammanfattar en världsbild där bönderna och deras nära anknytning till sina hemtrakter ses som den sunda kärnan i nationen.
En intressant studie som tar upp Darrés liv och tankar är Anna Bramwells Blood and Soil från 1985. Bramwell beskriver Darrés liv som son till en tysk migrant i Argentina, hans skolgång i Tyskland, och hans tjänstgöring i Första världskriget. Darré kom redan tidigt att intressera sig för sådana idéer som nudism och friskvård, och utbildade sig inom jordbruksområdet. Han var intresserad av både historia och völkischkonstnärer som Fidus, men var samtidigt noga med att eftersträva en vetenskaplig grund för sina tankar.
Darré beskrivs av Bramwell som en radikal tänkare, en agrar populist. Han rörde sig i nordicistiska kretsar, och såg den nordiska typen som hotad av både urbanisering och utblandning med andra typer (Bramwell menar att talet om ”övermänniskor” och ”överlägsna raser” för många var ren retorik, i grunden upplevde man den nordiska typen som djupt hotad). För honom var det tyska folkets kärna bönderna, och en central del av deras väsen var den nära anknytningen till den jord de brukat i generationer. De hade dock hotats och koloniserats av främmande idéer och institutioner under århundraden, Darré var kritisk både till kristendomen, staten, kapitalismen och demokratin. Han ställde sig också på böndernas sida när han beskrev de tyska bondekrigen under tidigt 1500-tal. I modern tid var det inte minst jordbrukarens underordning under marknadskapitalismen som var problemet, då den ledde till att bönder flyttade in till städerna där de snabbt förlorade de ideal och dygder som anknytningen till jorden medförde.
Tyskland var ett land med en stor andel bönder, ungefär en tredjedel, och de var på många vis en missnöjd och radikal grupp. I norra Tyskland fanns på 1920-talet en revolutionär bonderörelse som bombade skattekontor, och som använde den svarta fanan som sin symbol (och som fick stöd av Ernst Jünger och andra radikala nationalister). I dessa bredare kretsar hade Darré vunnit en ökande popularitet. Detta innebar att det tycktes finnas mycket att vinna för båda parter på ett närmande mellan Darré och nationalsocialisterna. Han kunde ge dem ett stöd bland bönderna i norr (vilket han också gjorde, med besked), och genom dem kunde han förverkliga sina ideal om en nation byggd på idén om blod och jord. Darré blev därför 1930 nationalsocialist, hans position utmärktes tidigt genom en betydande autonomi gentemot partiet i övrigt.
Blod och Jord
Darrés ideal i verk som Bauerntum och Neuadel byggde på återskapandet, och skyddet, av en sund bondebefolkning som Tysklands naturliga kärna. För att åstadkomma detta måste böndernas ägande av familjegårdarna skyddas, inte minst mot marknadens fluktuationer och bankers konfiskering av dem i tider av kris. Darré tänkte sig även ett system med primogenitur, att den förstfödde sonen skulle ärva hela gården. Detta för att undvika att gårdarna splittrades i allt mindre delar. De yngre sönerna skulle bilda en naturlig aristokrati på andra områden, och gradvis skulle bönderna bilda en allt större del av folket.
Darré föreställde sig en korporativ ordning, där bondebefolkningen stod i centrum. Han var skeptisk till planer på att ”flytta tillbaka” stadsbor till landsbygden, då han ansåg att de redan var förstörda av stadens inflytanden.
Han var i grunden en radikal, som var lika fientlig till de östliga storgodsägarna (”junkrarna”) som han var till kapitalism och demokrati. Alla var de ett hot mot den självägande och sunda bonde han såg som kärnan i en frisk och livskraftig nation. På sikt skulle detta naturligtvis leda till konflikter i en ordning som byggde på tanken om folkgemenskap.
Darré och nationalsocialismen
Efter en inledande smekmånad, där Darré och NSDAP tycktes ha samma mål kom han gradvis att upptäcka att så inte var fallet. Han var mot en expansion bortom Tysklands historiska gränser, och föredrog en ”inre kolonisering” (även om detta inkluderade historiskt tyska delar av Polen och Baltikum). Likaså var det svårt att förlika hans bondeideal med en nationell planering. Ju mer betalt bönderna skulle få för sin produktion, desto dyrare blev maten för andra viktiga grupper (som arbetarna och armén). Hans korporativa och direkt statsfientliga vision var också svår att realisera i en tid då man planerade för krig på en kontinental skala och med ledarprincipen.
Följden blev att Darré gradvis utmanövrerades från maktens korridorer, och blev alltmer desillusionerad och kritisk mot den förda politiken. Darré ångrade nu bittert den kompromiss han gjort. Han kritiserade privat behandlingen av minoriteter i Sudetlandet och användandet av polska ”gästarbetare” på tyska gårdar, förutspådde att storkriget skulle bli de tyska böndernas undergång, och vände sig mot tron på att det fanns väldiga mängder spannmål att vinna i öster (detta då den sovjetiska tvångskollektiviseringen gjort större skada än de flesta ledande tyskar kunde ana. Darrés tanke var istället redan på 1930-talet att koncentrera insatserna för att öka den tyska produktionen, något som hade varit till nytta under kriget).
Darrés tankar inspirerade till en början SS-ledaren Himmler, och beskylldes för att ha gjort denne än mer intresserad av mystik än han redan var, men även här fanns en grundläggande skillnad i världsbild. Himmler tänkte i imperiella termer, medan Darré föredrog det rent nationella perspektivet. Detta innebar att trots att hans tankar levde kvar längst inom SS, var det under förhållanden som han inte föreställt sig som Darrés tankar förverkligades.
Darré tycks heller inte ha varit antisemit i biologisk mening, hans antisemitism begränsade sig normalt till det politiska (där han alltså menade att judar var överrepresenterade i kapitalism och kommunism, och att deras lojalitet inte låg hos de tyska bönderna). Han var beredd att se mellan fingrarna med judiskt blod om det handlade om en bondefamilj med anknytning till jorden, och tog redan 1935 avstånd från bojkotter av judar. Hans fiende tycks ha varit Megalopolis, snarare än ”Juden”, i grunden strukturer och mentaliteter snarare än personer och raser. Detta fick han också utstå kritik för. Till detta kom att Darré som person var både fåfäng och svår att samarbeta med.
Redan under kriget kom dock Darré att även intressera sig för tankar kring mer organiskt lantbruk, skydd av jordmånen mot erosion, och sådana idéer som idag ses som ”gröna”. Även under brinnande krig drog detta till sig ett betydande intresse från både bönder och höga makthavare, detta trots att det var förenat med vissa risker (det organiska/biodynamiska tänkandet hade kopplingar till Steiners antroposofiska filosofi, som SD-ledaren Heydrich var fientlig till).
Efter kriget visade Darré en ovanlig brist på ånger under de allierades rättegång, han vägrade till skillnad från en del mer ”hårdföra” nationalsocialister ange någon och vägrade också ta avstånd från en hel del av sina idéer. Hans tankar kring den agrara frågan verkar dock ha fascinerat domarna, det var uppenbart att han inte haft någon egentlig makt under 1940-talet, och han fick också ett relativt milt straff (sju år snarare än döden). Han fortsatte att skriva och verka för bönderna till sin död.
Efter sin död har Darré kommit att inspirera bland annat ekofascister och nationalrevolutionärer, och man kan spåra hans inflytande i brittiska nationalisters tankar om att ”återvända till landsbygden”. I Tyskland tycks han också fortfarande läsas i vissa gröna kretsar.
Idiosynkratier
Intressant med Bramwells bok är de många oväntade samband hon redogör för, som visar hur fundamentalt annorlunda tidsandan var under Darrés dagar. Att de tyska nationalsocialisterna till en början samarbetade intimt med sionister i projektet med att befolka Palestina är kanske känt av de flesta, men mindre känt är förmodligen att själva begreppet Blut und Boden lanserades av en socialdemokratisk renegat, eller att många judiska intellektuella under Darrés tid förespråkade både eugenik och nordicism (Bramwell nämner den blivande EU-ideologen Kalergi, som eftersträvade en union av Europas två ”eliter”, judarna och tyskarna, och Rathenau, som uttryckte nordicistiska tankar).
Detta är dock samtidigt kopplat till bokens svaghet, nämligen den tyngd som läggs på att återge de oändliga intrigerna i det tyska toppskiktet. Namn, årtal, och skiftande relationer mellan olika personer och organisationer ges ett betydande utrymme, och är ganska tråkigt i jämförelse med den relativt sett begränsade beskrivningen av Darrés visioner. Vill man få en grundligare inblick i Darrés vision måste man därför gå direkt till hans egna skrifter (några av dessa kan nås via wikipedia). Inte heller får man egentligen en särskilt levande bild av Darré som person.
Samtidigt är Bramwell oväntat rättvis i sin skildring av Darré. Hon ger ofta exempel för att beskriva hur typiska hans tankar trots allt var för den tid han levde i och avdramatiserar på så vis mycket av dem. När Darré uttrycker eugeniska ideal nämner hon till exempel att både USA, Sovjet och Sverige också ägnade sig åt detta under perioden, och att Darré försvarade sig under efterkrigsrättegången med att idéerna i sig inte hade lett till några folkmord i USA.
Darré beskrivs normalt som en ”stollig reaktionär” i nutida skildringar, men Bramwell visar hur hans ideal var fullt förenligt med innovationer och teknik som ökade produktiviteten på ett sätt som ibland imponerade på utländska besökare.
På samma sätt nämner hon att Darrés nordicistiska önskan att föra fram det nordiska idealet i kulturen egentligen var en sorts ”white is beautiful” som inte skiljer sig särskilt mycket från hur andra minoriteter medvetet skildras på ett positivt sätt i vår nutida kultur. Hon nämner också att Darrés Tyskland på många sätt påminde om vår tids bondedominerade Tredje världs-länder, där det normalt finns direkt rasistiska ideologier knutna till just bondebefolkningen, som anses stå för äkthet och kontinuitet (den hugade kan studera maoister som Sendero Luminoso, kapten Sankaras vision, eller Nyereres ujamaa-ideologi).
Hans betoning av småskalighet och en levande landsbygd känner vi också igen från nutida tänkare, som Illich och Schumpeter.
Det är hur som helst en intressant liten bok, som dels visar hur den historiska nationalsocialismen var ett spektrum av tämligen olika och ibland oförenliga idéer, dels visar att vissa av dessa idéer än idag är utbredda i stora delar av världen. Darrés tankar om att skydda bönderna från den destruktiva marknaden påminner förövrigt mycket om EU:s jordbrukspolitik. I vad mån hans tankar kan ligga till grund för en modern jordbrukspolitik är naturligtvis en helt annan fråga, de flesta europeiska länder har redan genomgått den transition där arbetskraften lämnat jordbruket för industrin (och sedan börjat gå vidare till tjänstesektorn). Ett viktigt område är det i vilket fall som helst, inte minst i en era då ”bönder” blivit ett skällsord nästan lika negativt laddat som ”svennar”.
Om skribenten: Joakim Andersen
