Efter Andra världskriget jagades förlorarna likt djur, bland dem inte minst de forna SS-soldaterna. Många valde därför att lämna Europa, i flera fall genom intrikata nätverk som det beryktade ODESSA. En del valde att hyra ut sina tjänster till ledare i Tredje världen, bland annat Egyptens Nasser, Libyens Qadafi och Argentinas Peron. Några hamnade rentav i Tibet.
Vissa valde istället att i likhet med många andra eftersökta män genom historien skapa sig ett nytt liv i den franska Främlingslegionen. Av dessa kom en del att sändas till den franska kolonialmaktens krig i Indokina, där de bekämpade Ho Chi Minhs gerillakrigare.
George Robert Elford byggde enligt egen uppgift sin bok Devil’s Guard på berättelserna från en sådan SS-soldat och legionär, Hans Wagemueller. Historiker har ifrågasatt att hela boken skulle kunna vara verklighetsbaserad, oavsett vilket är det en fascinerande och ganska märklig liten bok. Den är från 1971, och när man läser den inser man hur samhällsklimatet förändrats, detta då en liknande bok troligtvis inte skulle kunna skrivas idag.
Enligt Wagemueller hade Frankrike satt upp en speciell tysk bataljon för att bekämpa gerillan i Indokina, i folkmun kallad Djävulsgardet för sin koppling till det forna SS.
Elfords bok har fått en hel del kritik, inte minst då den beskriver skeendet helt från Wagemuellers perspektiv. Detta är samtidigt det som gör boken fascinerande, då det är ett perspektiv vi annars ytterst sällan delges. Wagemueller är fullständigt antikommunistisk, och boken inleds med att skildra hur Röda armén sätter alla regler för behandling av civila och kapitulerande motståndare åt sidan efter att det tyska Riket fallit. Sådant som de massiva våldtäkterna av tyska kvinnor, och massakrer av tyska soldater beskrivs.
Wagemueller och några av hans vapenbröder tar sig genom det ockuperade och kaotiska Tyskland till Frankrike, där de söker sig till Främlingslegionen. Detta leder dem sedan till Indokinas djungler, där de ges möjligheten att fortsätta striden mot kommunismen. På grund av sin skicklighet som gerillabekämpare tillåts de rentav bära sina gamla medaljer, och sprider terror i Viet Minhs led. De studerar också Maos rekommendationer för gerillakrigföring, men finner den brittiske officeren Spencer Chapmans The Jungle Is Neutral överlägsen (ett verk skrivet efter dennes erfarenheter som ledare för en djungelstam i krig mot Japan). Samtidigt är det främst antikommunismen de har med sig från tiden i SS, inte rasideologin, och några av tyskarna finner därför också partners i Indokina.
Elford utnyttjar skickligt de olika stereotyperna och arketyperna han har tillgång till genom bokens val av ämne (både SS och Främlingslegionen är synnerligen laddade och symbolmättade popkulturella ikoner). Wagemueller och hans tyskar beskrivs genomgående som disciplinerade och synnerligen skickliga krigare, och deras teutoniska gestalter beskrivs också noga (med stålblå ögon, et cetera). De har en hederskodex, men Elford kryddar också med förväntade inslag som tortyr av vissa fångar och uttalanden där de beskriver Viet Minh som undermänniskor och noterar att de inte ångrar någonting och att segraren alltid skriver historien. Följande stycke är något av ett koncentrat av den effekt Elford uppnår, som gör boken både kontroversiell och fängslande, inte minst då det hela är så fullständigt främmande för den svenska bokmarknaden 2008.
”I used to be a hunter myself,” he said to me with a smile I will never forget. ”I was a kopfjaeger—a ’head-hunter’ as you would say in English. You hunt elephants, rhinos, tigers. I hunted the most agile of all beasts—man! You see, my adversaries were by no means any less ferocious than their counterparts in the animal world. My game could think, reason, and shoot back. The majority of them were what we now call the Vietcong. They posed as gallant freedom fighters, the redeemers of poor people. We used to call them ’the mechanized hordes of a space-age Genghis Khan.’ If there was a spark of truth in the Hitlerian credo about the existence of superior and inferior races, we met the real subhumans in Indochina. They tortured and killed for the sheer pleasure of causing pain and seeing blood. They fought like a pack of rabid rats, and we treated them accordingly. We negotiated with none of them, and accepted no surrender by those who were guilty of the most horrible crimes that man or devil can conceive. We spoke to them in the only language they understood—the machine gun.”
Oavsett om den verkligen är skriven av en verklig tysk veteran som sedan blev militär rådgivare åt Nepals kung, om Elford hittat på det mesta själv, eller om han rentav utsatts för en mytoman, så är det alltså en spännande och mycket annorlunda liten bok. Detta bekräftar inte minst det som Wagemueller flera gånger påpekar under striderna i djungeln: det var inte genom underlägsenhet i antal eller vapen som Europa förlorade sitt koloniala imperium, det var genom media. Viet Minh beväpnade både kvinnor och barn och lät dem angripa de franska trupperna. Om fransmännen dukade under var det en militär seger, om de istället segrade så tog man bort vapnen och visade upp de ”civila” offren för världspressen som bevis på fransmännens bottenlösa ondska. En världspress som alltid återgav detta lydigt för de västerländska massorna, där studenterna nyss börjat läsa Fanon och Sartre och såg varje färgad man med ett gevär som en hjälte.
It was not Viet Minh guns that ended the saga of the Headhunters . . . just as it was not the Red army of Stalin which defeated the German Wehrmacht. The Wehrmacht had been defeated in the Hinterlands. We were defeated in Paris—in the Chamber of Deputies.
Having realized that they couldn’t beat us in the hills, the enemy embarked on a last desperate offensive. Not only the Viet Minh but the entire Communist world joined forces to win that final and decisive battle. It was not to be fought with machine guns but with printing presses, radios, and loudspeakers—and not in the jungles of Indochina but in the capitals of the world.
De perspektiv som uttrycks i boken är idag nämligen än mer förbjudna än de var 1971, då den gavs ut. Den som idag skulle skriva en bok, eller regissera en film, där kommunister beskrivs som de onda, skulle förmodligen misstänkliggöras och anklagas för att vara fascist. Detsamma skulle hända den som gav ut en bok där huvudpersonerna är tyskar och motståndarsidan vietnameser. Historien har redan skrivits, och vi ”vet” idag alla att tyskarna var onda, Viet Minh var goda, et cetera et cetera ad nauseam. Då kan det vara uppfriskande att få ett så totalt annorlunda perspektiv som Elford erbjuder. Det är en inblick i en värld som är försvunnen, en värld där kampen mellan kommunism och amerikansk ”frihet” för många framstod som det viktigaste av allt, en värld där böcker kunde ges ut som idag vore en omöjlighet. Vi behöver inte sympatisera med de franska koloniala ambitionerna, än mindre med de tyska, för att finna boken originell.
Den är alltså både spännande och intressant. Bitvis blir det lite tråkigt att läsa de långa beskrivningarna av djungelstrider, och bokens föresats är inte att ge psykologiskt ingående beskrivningar av komplexa och/eller neurotiska personligheter, men som helhet är det en bra liten bok som man med fördel kan införskaffa om man har möjlighet.
South, cruel south, Dreary nights and days, Green, rolling green,
Where Death rides on the trails.
You’re weary? Carry on!
Until the bitter end,
You are Devil’s Guard,
The Battalion of the Damned.
– en av Legionens marscher
Om skribenten: Joakim Andersen
