AfS – det egentliga SD

Aktuellt, Politik, Sverigedemokraterna

  • 86
    Delningar

Denna artikel är specifikt riktad till dig som är en del av, alternativt sympatiserar med, den sverigevänliga rörelsen och som dessutom är lite äldre. Du är antagligen född mellan 1940-1960 och brukar räknas som en klassisk baby-boomer. Till skillnad från andra skribenter inom min sfär författar jag inte denna text för att klanka ner på dig, utan för att bidra med hjälp och vägledning.

Jag har varit inne i era Facebook-grupper och kan konstatera att vissa av er är helt oresonliga när det kommer till att diskutera huruvida man ska lägga sin röst på SD eller AfS. Eftersom du har läst så här långt är du antagligen inte en av dem. En del av er är vad man kallar ”nyvakna” i era politiska övertygelser. Ni har röstat på sossarna och moderaterna i alla val fram tills ganska nyligen. Ni har upptäckt att de gamla partierna inte längre tjänar era intressen och att de är skadliga för vårt land. I fyra år har ni väntat. Väntat på att få ta hämnd genom en röst på SD. Kanske har du redan bestämt dig. Men om du fortfarande har ett öppet sinne så skulle jag vilja att du fortsätter läsa.

När Alternativ för Sverige lanserades i mars bidrog det till att röra runt i grytan. Plötsligt var inte din analys lika vattentät längre då SD plötsligt fått konkurrens från en uppstudsig nykomling. Jag kan förstå din initiala motvilja mot AfS. Det är inte kul att tvingas omvärdera sina resonemang. Särskilt inte om man hatar att ha fel (jag känner en och annan sådan person). Själv har jag omvärderat ett antal större resonemang och då är jag ganska ung.

En sådan omprövning var min syn på först borgerligheten och sedermera även SD. Jag har alltid varit konservativ/”höger”. Den första stora omvälvningen inom mitt politiska liv var då jag insåg att borgerligheten aldrig kommer att åstadkomma någonting, samt att de heller egentligen inte vill göra det. Därefter sympatiserade jag med SD, även om jag aldrig blev medlem i partiet. Tiden gick och jag kunde identifiera två större brister inom Sverigedemokraterna:

-Partikulturen. Efter riksdagsinträdet började fel folk att dra sig till partiet. Partifolket utgjordes dessförinnan av en övervägande del idealister. Efter inträdet blev det mycket mer opportunt att vara sverigedemokrat. Därav drog partiet till sig karriärister som framförallt tjänade sig själva istället för ”saken”. Därtill skedde förändringar internt i takt med att ledande SD-företrädare korrumperades av makt och höga löner (detta är för övrigt ganska naturligt, även om det inte är försvarbart). Det första symptomet på detta problem var omotiverade uteslutningar och att karriäristerna klippte banden med idealisterna (läs: gamla ungdomsförbundet SDU).

-Partiets liberalisering. Partiets väg bort från nationalismen har pågått länge och har hittills varit ett framgångsrecept sett till opinionssiffror. Med tiden kände jag dock att partiet tappat siktet mot målet. Syftet med den politiska kampen var inte längre att förändra helheten, att förändra hela det politiska spektrumet. Syftet blev att ”bli ett stort parti” oavsett hur mycket budskapet urvattnades. Denna strategi, i kombination med karriärismen, gav förödande synergieffekter då inte enbart fel typer av personligheter drogs till partiet, utan också personer av helt annan ideologi. Resultatet kan vi se idag. SD:s närmande till Moderaterna har inte enbart med taktik att göra (även om det är en komponent). Det handlar också om en liberalisering som fått konsekvensen att partiet varken förespråkar det som deras sympatisörer vill ha eller det som de tror att SD vill.

Sverigedemokraterna sitter i en underlig sitts som är både positiv och negativ för dem. SD:s sympatisörer, där du själv antagligen ingår, tror att SD är radikalare än vad de egentligen är. Medias svartmålning av partiet är en orsak. En annan tror jag är många människors ointresse för politik. I detta fall är felbilden av SD till en övervägande del positiv för partiet. Det paradoxala är dock att samma felbild förhindrar samarbeten mellan SD och andra partier. Alltså har vi en situation där SD både kan plocka väljare som är radikalare än dem själva, samt väljare som är mer mittenorienterade i linje med det nya SD. Samtidigt är felbilden ett hinder för Sverigedemokraternas verkliga maktinträde, trots att de fått många nya väljare. Därav försöker man närma sig Moderaterna i i stort sett alla viktiga frågor (EU, NATO, invandring/återvandring etc.). Hittills har taktiken fungerat då man ”ändå plockar alla invandringskritiker”.

I just detta läge kommer AfS in i bilden. Partiet är i positiv mening det som SD var förr (om man subtraherar SD:s många barnsjukdomar) i både politisk och strukturell mening. Människorna bakom är idealister som gått sin egen väg. Deras lojalitet till de sverigevänliga idealen är redan beprövad då de själva valde att kastas ut ur partiet istället för att lägga sig platt inför liberaliseringen i utbyte mot fina positioner (Kasselstrand själv erbjöds, i utbyte mot hans avgång som ungdomsförbundets ordförande, en topposition som partiets budgetchef). Rent politiskt så ligger AfS:s politik närmare dina förväntningar om SD, än vad de faktiskt gör till SD. Detta har sagts många gånger förut men vi tar det igen:

-SD vill tyvärr inte att människor som kommit hit och inte bidragit till vårt land ska åka hem. Att bara skicka tillbaka kriminella och några tusen zigenska tiggare duger inte för att återställa Sverige och rädda dina pensionspengar.

-SD visar ingen vilja att få ut Sverige ur den sammanslutning som gör svenska politiker (och i förlängningen dig!) maktlösa inför utländska byråkrater, närmare bestämt Europeiska unionen. Att bara förespråka en folkomröstning (en votering man för övrigt inte kommer att driva vid förhandlingsbordet) är i sig inget stöd för en Swexit.

-SD förespråkar inte ett invandringsstopp, även om deras förslag skulle minska inflödet jämfört med dagens nivåer. Liberaliseringen har gått för långt.

-SD är på väg att lämna kravet på svensk neutralitet då kritiken mot svenskt NATO-medlemskap allt mer tonas ner. I övrigt blir partiet mer och mer influerat av neokonservativa strömmingar.

-SD kan inte beskrivas som ett särskilt värdekonservativt parti då man förespråkar både fri abort (om än sänkt abortgräns), ”homogifte” och homoadoptioner.

-Som om detta inte räckte så är min tyngsta kritik av SD att partiet helt verkar sakna en helhetsbild över de problem vi har och de lösningar vi behöver. Trots att problemen i samhället eskalerat så väljer SD-ledningen att föreslå mellanmjölkslösningar. De förstår inte att om problemen förvärras måste lösningarna bli radikalare. Sverigedemokraterna har därmed tyvärr blivit en del av etablissemanget, vilket är en mycket tragisk utveckling som jag gärna hade sluppit att konstatera.
Det du som baby boomer borde fundera på till valet är om det överhuvudtaget spelar någon roll ifall SD blir största parti, om de ändå är så urvattnade att de inte är villiga att skapa den förändring vi önskar.

Gästskribenten driver bloggen The Swedish Paleocon, och går också att följa på Twitter. Ett av bloggens syften är att förmedla Pat Buchanans budskap till en svensk publik.


  • 86
    Delningar