Vi har i dagarna tagit en närmare titt på den europeiska stumfilmen, och då särskilt regissören Fritz Lang. I samband med detta nämndes hans samtida, tysken F.W. Murnau. Murnau var expressionist, och skapade i början av sin karriär flera odödliga skräckfilmer. Med nutidens ögon är de inte särskilt skrämmande, vi har blivit blasé av filmer som Saw och The Ring, vars specialeffekter inte lämnar mycket till fantasin. Däremot är det ofta stämningsfulla filmer.
Faust (1926)
Myten om Faust är en gammal tysk legend. Den bygger enligt en del källor på den historiske magikern och alkemisten Johann Faust, som levde under 1500-talet. Legendens kärna är att denne Faust sluter en pakt med Djävulen, ett tema som är äldre än Faustfiguren. Den mest kända versionen är Goethes Faust.
Murnau utgår i sin skildring av Faustmyten snarare från den äldre Faust, och från den bibliske Job. Man saknar till exempel den illasinnade pudel som Goethe har med i sin version. Filmen börjar med att Gud och Djävulen gör en vadslagning, med mänskligheten och världen som insats. Om det visar sig att människan är ond, vinner Djävulen/Mefistofeles. Den som i vadet får representera människan är den lärde Faust.
Efter denna inledning övergår historien i en klassisk utvecklingsroman. Doktor Faust är i början av händelseförloppet en troende man, men det är inte särskilt svårt för honom att tro eftersom han lever ett bra liv. Mefistofeles släpper därför lös pesten över hans hemstad, och Faust får nu uppleva både maktlöshet och förtvivlan i sina försök att bota de sjuka. Till sist får hans maktlöshet honom att förkasta sin tro, och han sluter en pakt med Mefistofeles för att kunna bekämpa pesten.
Murnau utnyttjar här klassiska element från europeisk folktro. Man ansåg historiskt att sjukdomar var något som hade en förklaring, och alltså inte rena slumphändelser. Denna förklaring var inte sällan att högre makter ville bestraffa människorna för deras synder, eller att deras kung på något vis inte skött sig. När Murnaus Mefistofeles i en av filmens mer stämningsfulla scener tornar upp sig över den lilla staden och besmittar den med pesten, utgår han från denna tro på pesten som metafysiskt betydelsefull.
Fausts pakt med Mefistofeles följer också ett mycket gammalt mönster i europeisk folktro. Dels söker han sig till en korsväg för att få kontakt. I en mer traditionell europeisk världsbild ansågs korsvägar och andra platser som låg ”på gränsen”, också befinna sig på gränsen till det övernaturliga (detta gällde också tidpunkter som befann sig på gränsen, såsom midsommaren, i germansk tro). Han undertecknar sedan kontraktet i blod.
Mefistofeles försöker sedan visa Faust att han kan ge honom allt han önskar, från ungdom till kvinnor. Faust blir dock förälskad i en djupt troende kvinna vid namn Gretchen, och Mefistofeles intriger leder till hennes död. Vid det laget har Faust insett att allt Mefistofeles kan erbjuda honom är ytligt och meningslöst, och den kristne guden vinner vadet.
Faust är bitvis en stämningsfull film, inte minst inledningen är en expressionistisk pärla med demoner som stormar fram över en oväderstäckt natthimmel, och scenerna där Faust ingått sin pakt och förföljs av demoner i ett träskliknande landskap är också välgjorda. Murnaus förmåga att skildra den djävulske Mefisto är också god, överhuvudtaget är han som expressionist skicklig på att fånga mörka och gotiska miljöer, och övernaturliga skeenden. Bortsett från detta är det dock en alltför lång film, intrigen är för förutsägbar och linjär, och vissa partier är direkt tråkiga. Den har därför inte åldrats särskilt väl.
Nosferatu (1922)
I jämförelse med Faust har Murnaus andra mer kända verk, Nosferatu, åldrats bättre. Murnau försökte få filmrättigheterna till Bram Stokers Dracula, men då han misslyckades ändrade han istället lite på namnen och filmade den ändå. Huvudpersonerna bor därför i den tyska staden Wisborg, och vampyren heter Orlok, men i övrigt känner man igen det mesta från Stoker.
Murnaus vampyr är dock mer trogen mot den ursprungliga östeuropeiska vampyrmyten, eftersom Orlok snarare är ett vandrande lik än den typ av sensuell och förförisk vampyr som senare blivit så populär i Hollywood.
Murnau bygger i Nosferatu skickligt och gradvis upp stämningen genom antydningar redan från början. Det påminner på så vis en hel del om en Lovecraftnovell, där detaljer läggs på varandra för att bygga upp en suggestiv atmosfär. Breven från Orlok innehåller ockulta symboler, hans utsända skämtar om att det kan vara värt några droppar blod att få besöka hans slott, hyenaliknande vargar rör sig kring de östeuropeiska byarna, huvudpersonen bläddrar förstrött i The Book of Vampyres som av någon anledning ligger i hans sovrum, Orlok för med sig pestsmittade råttor, och så vidare. Dessa många symboliska detaljer gör att filmen fortfarande är stämningsfull, och intrigen är mer avancerad än i Faust. Fortfarande är det dock inte en film för alla och envar, utan det krävs någon sorts specialintresse för att man ska ha utbyte av den. Detta är en skillnad mellan Murnaus och Langs filmer, där den senare med Die Nibelungen skapat ett verk som är klart sevärt även idag.
Om skribenten: Joakim Andersen
