I kommentarerna till inlägget om neofolkbandet Von Thronstahl kom en intressant diskussion att ta form, kring konstnärers förhållande till politiken. Man kunde då identifiera två huvudsakliga perspektiv, där det ena menade att även konstnären i akuta situationer måste ta politisk ställning; den andra att konstnären och hans/hennes privata åsikter ibland måste skiljas åt och att konsten har ett värde i sig. Det är en diskussion som tidigare förts i decennier inom vänstern, och det kan förmodligen ses som ett tecken på en växande teoretisk och strategisk mognad inom den etniskt medvetna miljön att den nu förs även här.

Båda sidor har nämligen, på sitt sätt, rätt. Diskussionen belyser två grundläggande perspektiv på konstens roll i samhället. Å ena sidan det politiska, å andra sidan konstens autonomi.

Det politiska perspektivet

Ur det politiska perspektivet handlar samhällsomvandling primärt om en politisk rörelse, och dess gradvisa övertagande av en ständigt större mängd makt. Målet med denna process är det slutliga maktövertagandet, då samhället omdanas i enlighet med den egna ideologin.

Konstnärens roll i detta är av naturliga skäl att bidra till rörelsens eller partiets framgångar, genom sådana verk som kritiserar den bestående ordningen och beskriver ett bättre alternativ. Historiskt kända exempel på detta perspektiv är den sovjetiska socialrealismen och Tredje Rikets konstideal, men i ärlighetens namn har de politiskt korrekta ett mycket snarlikt perspektiv när de bedömer vad som är såpass god (och ofarlig) konst att den ska få priser och bidrag.

Ur ett politiskt perspektiv är den mesta neofolkmusiken suspekt, eftersom artisterna inte öppet tar ställning för ett visst parti.

Konstens autonomi

Mot det politiska perspektivet står konstens autonomi. Man menar här att konsten har ett värde i sig, och att den goda konsten följer sina egna lagar som inte kan reduceras till skaparens politiska ståndpunkt. Karl Marx var en förespråkare av detta perspektiv, med sina varningar för tendentiös/uppenbart politiserad konst och sin uppskattning av författare som politiskt stod långt ifrån honom (såsom Balzac, Goethe och Carlyle).

Liksom det finns flera olika ideologier som gör anspråk på konstnärens lojalitet, så finns det flera olika perspektiv på dessa den goda konstens egna lagar. För en traditionalist är konstens uppgift till exempel att hjälpa oss att uppleva eller ana det högre än det rent mänskliga, medan det för någon annan kan vara att ge oss en inblick i andras liv, i allmänmänskliga erfarenheter, et cetera. Gränsen mellan traditionellt och existentiellt kan vara hårfin, vi är till exempel många som upplevt att vi förändrats till det bättre som människor av att läsa Dostojevskij.

Det historiska perspektivet

Det finns dock en syntes av de båda perspektiven, där de skenbara motsättningarna upphävs. Detta är det historiska perspektivet, där man betraktar samhällets utveckling som en totalitet/helhet. Man finner då att det i varje samhällsomvandling finns både apolitiska och politiska aktörer, och att de alla är ett uttryck för den historiska utvecklingen och skiftande tidsandan.

Neofolkband som inte tar öppen ställning för någonting spelar därför, trots allt och oavsett om de själva egentligen vill det eller inte, en roll genom att intresset för europeisk tradition och historia ökar. Det kan också under vissa historiska perioder vara så att konstnären som vill skildra sin samtid inte kan låta bli att vara politiskt inkorrekt om han eller hon fortfarande vill göra det ärligt (den franske författaren Houellebecqs och den japanske Mishimas skildringar av sina samhällen är bra exempel).

Det historiska synsättet kan lätt förfalla till passiv determinism, där man drar slutsatsen att samhället kommer att ledas in på rätt bana även utan den egna insatsen. Detta är dock både fel i sak (i varje fall om tillräckligt många tänker så), och ett uttryck, och en ursäkt, för icke önskvärda personliga egenskaper (som feghet och lathet). Det innebär att eftergifter till det politiskt korrekta systemet trots allt är av ondo.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.