Sydafrikas vita minoriteter är ointressanta. När de faller ner i fattigdom tas det upp på youtube snarare än på SVT, när hela familjer av boer våldtas, slaktas och förnedras får vi läsa om det på ”högerextrema” sidor på internet snarare än i tidningen. Anledningen till detta är att deras öde passar så dåligt in i den politiskt korrekta verklighetsbeskrivningen. Den etnomasochistiska synen på historien är dualistisk och bipolär (onda, mäktiga vita mot oskyldiga, hjälplösa icke-vita), de sydafrikanska boernas öde visar oss att verkligheten är komplex och multipolär (”alla mot alla”, och rollerna förövare och offer är inte på förhand givna). Därför måste deras öde förtigas.
Det finns enstaka undantag, ett av dessa är Nobelpristagaren J.M. Coetzees bok Onåd. Coetzee tillhör de sydafrikanska författare som en gång var mycket tveksamma till apartheid, men som gradvis kommit att bli lika osäkra på ”regnbågsnationen”.
Coetzee följer i romanen den sydafrikanske universitetsläraren David Lurie. Han är en medelålders man med ett ganska rutinartat och intetsägande liv när romanen börjar. Lurie är akademiker, med ett starkt intresse för de romantiska författarna (Byron, Wordsworth, med flera), men är tvungen att lägga sin mesta tid på att undervisa i en intetsägande kurs om ”Kommunikation”. Han är en gammal casanova, men i takt med att åldern tagit ut sin rätt har han nöjt sig med en rutin där han besöker en muslimsk prostituerad en gång i veckan.
Luries liv förs dock in i en oväntad riktning när han inleder en affär med en av sina studenter, en historia han rättfärdigar med sina romantiska ideal men som egentligen är tveksam på flera sätt. Affären avslöjas, och den gamle casanovan utsätts för ett litet ”drev”. Coetzees beskrivning av drevets under- och övertoner är träffande, bland annat att det krävs av Lurie att han ska ”visa ånger”. Visar han ånger och underkastelse kan det mesta förlåtas, men Lurie vägrar och hamnar därför i onåd. Han får lämna universitetet och flytta till sin dotter som han inte träffat på länge.
Dottern är lesbisk och lever ensam i en gård ute på landsbygden. Hon tar hand om andras hundar, och är också aktiv i en lokal djurrättsförening som bistår med veterinärhjälp. Lurie upptäcker dock steg för steg hur utsatt hon som ensam vit kvinna är i det nya Sydafrika, något som kulminerar när han och dottern utsätts för något som idag tillhör vardagen i landet. Gården invaderas av en grupp unga, svarta män, Lurie misshandlas och dottern våldtas.
Det är dock först efter dessa övergrepp man till fullo inser hur sjuk situationen är. Dels genom dotterns val att acceptera det oacceptabla, dels genom att Lurie inser vem det är som ligger bakom det hela. När han kräver någon form av handling som reaktion, är det han som avfärdas som en störare av den sociala freden och den falska fernissan av grannsämja. Coetzee firar flera triumfer som författare i de styckena, och man känner en växande klump i magen av illamående när man ihop med den gamle, hjälplöse akademikern steg för steg upptäcker den hemska sanningen.
Coetzee är också aktiv i djurrättsfrågor, och det är genom sin växande aktivitet i den lilla veterinärstationen som Lurie sedan finner en mening i tillvaron. Även i beskrivningen av de utsatta djuren, och Luries växande känslor för deras öde, firar Coetzees berättarkonst triumfer. Lurie är en man som förlorat allt, och det är i solidariteten med de allra mest utsatta, de dödsdömda hundarna, som han åter hittar något av värde.
Det är alltså inget lätt eller okontroversiellt ämne Coetzee valt att ta upp. Att skildra sydafrikanska vita som oskyldiga offer för ren rasism kan lätt få en att utpekas som rasist själv. Men han undviker skickligt de inslag som skulle göra att romanen kunde stämplas som ”farlig”. I dagens klimat är detta något av en balansakt, ett enda felaktigt ord eller tema kan räcka för att ideologins vakthundar ska kasta sig över en författare och slita hans legitimitet i stycken. Coetzee beskriver därför sällan rastillhörigheten på personerna i berättelsen, utan den framgår gradvis. Huvudpersonen är inte genomsympatisk, vilket gör det lättare att ta honom på allvar. Inte heller avslutas boken med någon sorts hämnd, då det skulle passa in i ”detta är en nazistisk propaganda-bok”-tolkningen enligt ideologins vakthundar. Här går Coetzee så långt att det blir tveksamt. Man kan tolka hans budskap som att man måste acceptera det oacceptabla, något som ju knappast är sunt eller värdigt när det oacceptabla exempelvis är en våldtäkt utförd av grannar man väljer att bo kvar med.
Men som helhet är boken ett starkt inlägg i icke-debatten om ”det nya Sydafrika”. Lurie får se sin dotter skändad, utan att kunna göra någonting åt det. Där Coetzee tidigare skrivit en bok om djurrätt, tvingas Lurie istället konfrontera djurplågeri av olika slag i ”det nya Sydafrika”, liksom det hat mot hundar som där frodas (eftersom hunden ses som boerns vän). Coetzee beskriver en situation där de vita lever på andras nåder, och som läsare anar man vilken i grunden ohygglig situation det är. Eftersom det är en riktigt bra bok, även rent litterärt, är den därför lämplig att ge till mer politiskt korrekta vänner. Deras förenklade syn på Sydafrika kommer knappast att förbli densamma…
Äldre inlägg om södra Afrika:
Tankar kring Ian Smith och rhodesianernas tragedi
Wodinaz: Introduktion till afrikaans
Sydafrika genom politiskt korrekta glasögon
Om skribenten: Joakim Andersen
