Ett centralt begrepp i den politiskt korrekta diskursen, åtminstone när denna uppnått en viss filosofisk tyngd och rört sig bortom rena känsloutbrott, är ”den Andre”. Det rör sig om ett komplext begrepp, med rötter både hos Hegel och Levinas, men har gradvis förenklats. Själva kärnan i filosofin om ”den Andre” är att vi gång på gång missar möjligheten till möten med andra människor, och istället utnyttjar dem för att skapa vår egen identitet. Exempelvis kanske vi ser alla afrikaner som smutsiga och primitiva, och bygger vår egen identitet som renliga och avancerade på en jämförelse med dem.
Att det finns en kärna av sanning i ”den Andre”-filosofin är därför uppenbart, den typen av generaliseringar förekommer inte helt sällan och likt alla förenklingar innebär de naturligtvis att vi blir en liten smula dummare. Ett värdelöst begrepp är det alltså inte.
Samtidigt har detta begrepps lättvindiga och politiserade användande kommit att möta kritik även bland etablerade filosofer. Denna kritik har två inslag (till vilka man kan lägga ett tredje).
Idealiserad egalitarism
Talet om den Andre har nämligen en tendens att vara just tal, tal som utan större svårigheter kan spåras till en postborgerlig och djupt västerländsk klass. Det som kunde ha varit ett begrepp som bidragit till genuint intresse för andra kulturer blir då på sin höjd ett politiskt vapen mot ”rasister”.
Den slovenske filosofen Slavoj Zizek, som annars är vänterradikal, skriver om detta: …dagens toleranta liberala multikulturalism som upplevelsen av den Andre i avsaknad av sin Annanhet (den idealiserade Andre som dansar fascinerande danser och har ett ekologiskt sunt holistiskt förhållningssätt till verkligheten, medan handlingar såsom hustrumisshandel förblir utom synhåll…).
”Den Andre” förvandlas här till en romantiserad proto-borgare. Hans eller hennes verkliga ”Annanhet” blir man däremot blind för, särskilt om detta är egenskaper och värderingar som inte går att förena med den dominerande vänsterliberalismen.
Paradoxalt nog innebär detta att den utpekade ”rasisten” inte sällan har ett större intresse, och en bättre känsla, för den Andres ”Annanhet” än den politiskt korrekte invandringsivraren. Den senare ser nämligen, mer eller mindre, sig själv i alla och envar, och blundar energiskt för inslag i andra kulturer som inte passar in i hans eller hennes romantiserade bild av mänskligheten.
Intressant är här att exempelvis traditionalister inte sällan har ett djupt intresse för andra kulturer. Detta intresse kan ibland vara motiverat av inom-västliga faktorer, som när man söker alternativ till borgerlig demokrati, feminism och kapitalism i allt från islamisk ockerfri ekonomi till Manus kastlagar, men det kan också vara motiverat av ett genuint intresse (risken här är naturligtvis att man enbart söker ”Traditionen” i diverse unika traditioner, vilket påminner om den politiskt korrektes universalistiska misstag, men det är då i varje fall ett originellt misstag). Det är heller inte ovanligt med kontakter mellan nationalister och traditionalister från vitt skilda delar av världen, kontakter som normalt genomsyras av ömsesidig respekt.
Den identitäre författaren Michael O’Meara påpekar också att de politiskt korrekta postmodernisterna i praktiken är egalitärer, även om de svänger sig med flotta ord som “rätten till skillnad". Denna deras egalitarianism innebär också att de inte kan respektera “den Andre" för hans/hennes olikhet. O’Meara skriver:
More fundamentally, the GRECE’s recognition of biological and racial differences stems from its anti-liberal rejection of egalitarian ideology, whether this ideology takes the form of racial equality, sexual equality, class equality, status equality, or any other type of equality endeavoring to level and homogenize in the name of world betterment. An anti-egalitarian emphasis on difference, Grecistes insist, has nothing to do with imputations of “inferiority". This, however, is difficult for Leftists to accept, for notions of culture, identity, and particularity are alien to the egalitarianism and universalism of a modernist project which ostensively defends the “equality" of all races, yet refuses to acknowledge the differences distinguishing them. In this context, Claude Levi-Strauss writes: “One cannot simultaneously loose oneself in the enjoyment of the Other, identify with him, and maintain oneself as different. Total, integral communication compromises… both one’s fundamental integrity and that of the Other". In thus refusing to acknowledge the otherness of the Other, the Left simply reduces different peoples to their common humanity, treating their specific racial or cultural identities as not only insignificant, but invisible. Yet, “by reducing the Other to the Same… [leftists] are incapable of recognizing or respecting otherness for what it is".
En följd av detta är att samma människor som talar om ”den Andre” är en global pest, vars beröring dödar alla genuina kulturer de kommer i kontakt med. Dels genom sina universalistiska ideal, dels genom den känsla av vämjelse inför den egna identiteten som dessa människor ofta bär, som får dem att likt vampyrer parasitera på varje autentiskt kulturuttryck som de kan finna i andra kulturer.
Politisering och avpolitisering
Talet om den Andre har också, likt alla ideologier bakom vilka man kan ana ett intresse, kommit att förfalla till en diffus och bristfällig analytisk nivå. Detta innebär att man slänger sig med ”den Andre” som en ren floskel i situationer som egentligen inte har med saken att göra. När någon försvarar sitt hem mot en inbrottstjuv är det exempelvis inte relevant att börja anklaga honom för att han ”inte erkänner den Andre”. Man kan också föreställa sig att politiska och ekonomiska konflikter kan vara just det; politiska och ekonomiska konflikter, och alltså inte nödvändigtvis ha något med en ovilja att ”erkänna den Andre” att göra.
Den fransk-judiske samhällsfilosofen Finkielkraut nämner här som ett exempel när Israels utrikespolitik anklagas för att bygga på en vägran att erkänna ”den Andre”, fast det i själva verket handlar om politik. Detsamma kan sägas om svensk invandringspolitik, det behöver inte bero på en ovilja att erkänna den Andre när man vill att massinvandringen ska minimeras. Även här kan det handla om intressekonflikter, och invandringskritikern kan i många fall ha ett stort intresse och betydande sympatier för andra kulturer (den alternativa förklaringen, att alltför stora kunskaper om ”den Andre” ibland i sig kan skapa motvilja, undviker vi naturligtvis).
Den radikalt Andre
Detta för oss över till den tredje punkten, nämligen att man har minst lika lätt att missa den andre om man är västerländsk akademiker som om man inte är det. En nykter analys av det senmoderna Europa visar oss nämligen ganska snabbt att den ständigt närvarande ”Andre” som man där bygger sin självbild på en jämförelse med, knappast är vare sig ”kvinnan”, ”den homosexuelle”, eller ”afrikanen”. Tvärtom är det ”den vite, bigotte nationalisten” som fyller denna funktion i den offentliga diskursen, och vars ofta mångsidiga väsen kraftigt förenklas och missförstås i samband med detta. Ett exempel är när arga barn och unga vuxna anklagar de invandringskritiska icke-rasisterna i Sverigedemokraterna för att vara ”nazister”, något de å ena sidan bygger sin självbild på, å andra sidan något de flesta någorlunda objektiva människor vet är en förenkling som passerar gränsen till idioti.
Den mer eller mindre rättslösa situation som möter dessa det politiskt korrekta samhällets ”Andre” kan också ta tämligen extrema former. Och av detta kan vi dra slutsatsen att även användbara begrepp i händerna på vänsterliberala intellektuella snabbt förvandlas till ideologi av närmast religiös natur.
Äldre inlägg på samma tema:
Den Nya Högern och postmodernismen
Sloterdijk och Finkielkraut – Världens hjärtslag
En värdefull text på temat är professor Tomislav Sunics Which European Identity in Our Postmodernity?
Om skribenten: Joakim Andersen
